Tindra satt på bussen påväg hem efter en lång skoldag. Hon valde den platsen i bussen som var mest isolerad, eftersom hon verkligen behövde få vara själv. Ensam med sina tankar. Tindra lutade sitt huvud mot det kalla fönstret, medan tårarna sakta började rinna ner för hennes kinder. Hon visste inte vad meningen med hennes liv var.

Medan Tindra satt där ensam, tänkte hon tillbaka:

Dagen i skolan hade gått dåligt. Hennes krafter var som totalt bortblåsta, hon hade inte haft ork till något alls. Tindra ville bara försvinna. Försvinna bort från allt elände. En lärare kom fram till Tindra och sa: "Du måste börja vara mer aktiv på lektionerna. Jag bedömer allt och inte bara proven. Det kommer bli svårt för dig att få betyg när du inte bryr dig om att göra något." Tindra blev så besviken. Både på sig själv och på omvärlden som inte förstod. Hon sprang ut från lektionen, och in på skoltoaletten. Där satt Tindra länge medans ångesten tröck mot hennes bröst. Hon orkade inte gå till nästa lektion, utan ville bara bort.

Tindra gick upp för trapporna, till 9:ornas korridorer. Hon ser läraren hon skulle haft under den lektion som hon skolkade. Skit. Skit. Skit. Tänkte Tindra. Hon orkade verkligen inte förklara. Läraren skulle ändå inte förstå. Tindra tog ett djupt andetag, och gick mot läraren. Precis som Tindra visste så stoppade läraren henne, och frågade varför hon inte hade kommit på lektionen. Tindra gick bara förbi läraren och struntade i frågan hon just hade fått. Men läraren sprang efter, grep tag i Tindras arm och sa: "Tindra, du måste komma på lektionerna, du har ingen som helst anledning till att inte komma." Tindra svarade inte läraren, utan visste att det inte var något ide. Hon slet sig istället loss ur lärarens grepp, och sprang. Tindra sprang allt vad hon orkade. hon ville bara ut. Ut från den här vidriga skolan.

Hon sprang till bron, kollade ner mot isen. Isen var inte så tjock som den brukade vara vid den här tiden på året. Vädret hade varit milt, så isen hade aldrig hunnit bli så tjock. Endast någon centimeter var den. Tindra visste. Hon visste att om hon hoppade, så skulle isen brista. Hon skulle hamna i det iskalla och strömmande vattnet, och dras under isen. Hon rös till. Slog bort de hemska tankarna. Klart hon inte skulle hoppa. Tindra ville ju leva.

Plötsligt började hennes mobil ringa. Hon tog upp den ur jackfickan. Det var hennes pappa. Skulle hon orka svara? Egentligen ville Tindra bara slå på, men motvilligt tryckte hon på svarsknappen, det kunde ju ha hänt något. Hennes pappa lät orolig på rösten, liksom rädd. Tindra stelnade till, kunde inte ta in det han sa. Hon ramlade ihop på marken och började gråta hysteriskt, men hade inte förmågan att skrika. Hon kunde knappt andas. Tindras mamma var påväg akut med ambulans till sjukhuset, läget var kritiskt och man visste inte om hon skulle överleva. Tindra låg på marken vid bron, endast 15 år gammal och höll på att förlora sin mamma. Hon kände den värsta känslan som går att känna.

Sakta reste sig Tindra upp, hon visste inte hur länge hon hade legat. Hon skakade okontrollerat och fort när hon väl kommit upp på benen. Snabbt kastade hon en sista blick mot älven. Kände frestelsen att hoppa, men hon vände snabbt bort huvudet, och gick bort från bron. Det räcker väl som det är tänkte hon. Tindra var tvungen att gå tillbaka till skolan, leta upp sin lillasyster och sin mentor för att berätta vad som hänt.

Hon hade gråten i halsen, förmådde inte att öppna munnen. Hennes mentor kollade undrande på henne, och frågade än en gång om varför hon inte kommit på lektionen. Den här gången svarade Tindra, hon skrek: "Jag skiter väl i era sjuka och onödiga lektioner. Drar hem nu, för mamma håller på att dö!!" Hon vände sig därefter om och gick gråtandes därifrån. Vilken kärring till lärare, fattar inte ett skit. Tindra gick och sökte upp sin lillasyster vid deras klassrum. Hennes systers lärare öppnade dörren, och frågade vad hon ville. Tindra sa att läraen måste hämta hennes lillasyster, att det var viktigt. När Tindras lillasyster kom kramade Tindra om henne samtidigt som hon grät. Lillasystern frågade vad som hade hänt, och gråtandes berättade Tindra att deras mamma låg på sjukhuset och att de nu skulle åka dit.

Tillsammans gick Tindra och hennes syster hem. De åkte tillsammans med deras pappa dom 20 milen till sjukhuset, för att hälsa på hos deras mamma. Mamman hade överlevt, och tårarna på Tindra rann av glädje. Hon tackade Gud. Tack för att jag fick ha kvar min mamma, iallafall ett tag till, sa hon.

Skriven av Ann-Sofie Larsson

2012.01.18

 

Victoria

16 maj 2012 20:07

Vad bra du är på att skriva! :)

Ann-Sofie

16 maj 2012 21:01

Tack! :)

 

Olga H

18 maj 2012 17:25

riktigt bra skrivet!

Ann-Sofie

20 maj 2012 19:55

Tack! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu mera hittar ni mig HÄR!   Den nya adressen: HTTP://NOUW.COM/ASSE ...

Käkade just lite mackor. Av någon anledning har jag blivit extremt hungrig på sista tiden? Äter liksom fem-sex gånger per dag, och då är ännu frukost, lunch och middag väldigt stadiga för min del. Hjälper dock inte mycket utan är hungrig en halvtimme...

Tänkte bara kort börja med att jag inte glömt bort listan, dock gått tid till annat. Dessutom rätt ''djupa'' ämnen så tar ett tag och tänka igenom också så det får en bra balans. Och är det fler ämnen ni är intresserade av att läsa om så är det bara ...

Tjohej!   Hade sovmorgon idag till halv tio. Så skönt! Skulle börjat jobba klockan tolv, men dem ringde vid halv och sa att jag inte behövde komma idag, främst då jag haft extremt magont och de tyckte jag skulle få vara hemma och vila när det änd...

Hallåj!   Fredag idag, hur skönt?? Haft skola till tolv. Höll på å somna på religionen, men inget ovanligt så ja. Sen hade vi håla och då for jag en sväng till gymmet. Körde veckans sämsta pass. Eller ja, det sämsta passet sen jag började gymma. ...