''Hellre en fettvalk än ett rent helvete.'' - Isabella Löwengrip

Den där meningen kan vara bland den bästa jag läst den senaste tiden. För visst är det egentligen så? Eller snarare, det är så det borde vara! Det extrema självhatet som många människor går runt och bär idag gör att många börjar må otroligt dåligt inombords. Kanske till och med så dåligt så det stör vardagen, stör de saker som egentligen är viktigt i livet: det egna måendet. För hur mår man egentligen om man dag ut och dag in bara gnäller på sitt utseende, på att ens mage hänger utanför byxlinningen eller på alla finnarna som inte går att dölja i fejset? Troligen inte alls bra! Varför ska det ens behöva vara så? Varför är det ett tvång att se ut på ett visst sätt i dagens samhälle? Kan inte alla bara få se ut som man gör och bli accepterad för det?

Tänk om alla vi människor stolt skulle bära upp våra kroppar, skita i det överflödiga fettet och tänka att finnarna inte är där för att stanna i en evighet. Om alla kunde fokusera på sitt mående, på att uppfylla sina drömmar och göra något bra i livet istället för att bara gå runt och klanka ner på sig själva jämnt och ständigt. Tänk om man kunde skita i utseendet och faktiskt kunna må bra istället för att gå runt 24/7 och må katastrofalt för att självförtroendet är i botten. Vi är värda att må bra. En människa som mår bra i själen lär ju förmodligen åstadkomma mer i livet än någon som är trasig rakt igenom. För tror man på sig själv och skiter i vad alla andra tycker och tänker så kommer man inte vara rädd för att göra det man älskar i livet. Då kommer man kunna sträcka på ryggen och lé trots att människor klankar ner på en. Man kommer kunna skaka av sig alla negativa kommentarer och ta till sig av det som är positivt. Hur underbart vore inte livet om vi kunde uppnå detta?

Vi kan! Vi kan faktiskt förändra! Inte andras självbilder, men våran egen. Om alla börjar hos sig själv, slutar jämföra sig med andra, slutar ha alla dessa komplex, slutar se ner på sig själv - då kommer man tillslut kunna bygga upp ett självförtroende. Det händer inte på en natt eller en vecka utan det tar tid, men låt det ta tid. Huvudsaken är att du i slutändan mår såpass bra i dig själv att du kan leva ett liv där du ser varje dag som en ny möjlighet - en möjlighet till att förändra något stort, göra något som är viktigt. Tänk vad mycket tid du skulle få till saker som uppfyller dig med lycka om du bara skulle ge allt på att sluta hata dig själv? Skulle det inte vara underbart? Ja, helt klart. Dröm inte - gör verklighet av dina drömmar för du just du kommer att lyckas!

Stay strong because you are worth it!

Hej Ann-Sofie 20 år!

Vad kul att allt går bra för dig med studierna. Du som aldrig trodde att du skulle lyckas komma in på något universitet eftersom betygskraven var höga. Men se du lyckades. Nu har du bara nåt år kvar innan du är färdig socionom och får börja följa din dröm på riktigt. Hjälpa andra. Kommer du ihåg när du var fjorton år? Då trodde du aldrig att du skulle klara det. Eller när du som sexton åring grät för att du inte trodde btygen skulle räcka till. Nu vet du att du oroade dig i onödan. Du är ju nästan klar. En bra bit på vägen iallafall.

Det var roligt att höra om din volontärresa också. Som du hade längtat. Drömt om en volontärresa till Filippinerna sen du var tretton. Nu är det ett år sen du uppfyllde drömmen. Du hade slitit hårt för att få ihop pengar, men efter ett års sprande så kunde du äntligen åka. Vilken lycka det måste ha varit när du tillslut kom iväg.

Det är fint att se att du mår så mycket bättre nu. Blir stolt när jag ser hur mycket du växt. Du har hunnit bearbeta mycket och äntligen börjat hitta dig själv. Äntligen styr du sitt eget liv vilket du ska vara stolt över. Och visst finns det motgångar, men det klarar du av bra. Du har hittat verktyg som gör att du fixar problemen. Nu har du insett att det var värt det. Det var värt kampen så mycket, för nu är du påväg. Påväg att uppfylla alla dina drömmar på riktigt!

Lycka till även i framtiden, hälsningar Ann-Sofie 16 år.

Mer än ett och ett halvt år har passerat nu. Tiden flyger verkligen förbi, allt går så snabbt. Jag kommer ihåg att jag räknade veckorna i början när du försvann. Det var en svår tid verkligen, hade svårt att acceptera att du inte var hos oss längre. Var i chocktillstånd ett bra tag, ville och kunde inte förstå. Din död har påverkat mig på många sätt, men jag har lärt mig leva med det nu. Även om du inte finns här på jorden längre så bor du fortfarande i mitt hjärta och det kommer du alltid att göra. Det går inte en enda dag utan att jag ger dig en tanke. Tänker på det du sa innan du dog: ''När vinden blåser i ditt ansikte och solen strålar med sina strålar, när regndropparna faller på dig och när löven faller från träden. Då finns jag med dig. Varje regndroppe som faller på dig berättar hur mycket jag älskar dig. När jag inte finns mer, så tänk på att vinden i ditt ansikte, är jag.''

Jag ler alltid mot solen, varje gång jag går i motvind som viskar jag tyst att jag kommer fortsätta kämpa. När det regnar brukar jag stå vid fönstret länge och lyssna på vattendropparna. Jag vet att du är med mig Elise. Du var som en storasyster åt mig. Du var den enda jag hade när jag mådde som sämst. Det var dig jag skrev till när jag behövde prata. Du sa alltid rätt saker, hade så kloka svar på allt och du fick mig att känna mig älskad. Du var och är kärlek. Det var det du alltid gav mig. När jag kände mig som ensammast sa du att du finns för mig. Jag har aldrig mött någon människa som är så osjälvisk som du var. Trots att du själv hade det svårt så fanns du ändå där för andra. Det finns inte många såna människor. Men du var en. Du gav mig styrka när jag ville ge upp. Utan dig hade jag inte blivit den jag är idag, för det var du som hjälpte mig att bygga upp mig själv igen. Jag är evigt tacksam.

Den första tiden efter din bortgång skrev jag många dikter. Här är en av dem:

''Jag saknar dig min vän,

snart en månad sen du försvann.

Så underbar, snäll och stark,

du lämnar mig och andra

för att på andra sidan vandra.

Vi saknar dig sjukt mycket,

du lärde mig massa

gav mig nyckeln till livet.

Jag har lärt mig att inte ta allt för givet.

Så snabbt det kan ske,

att vi förlorar allt fint livet kan ge.

Förlorade dig Elise,

gör så ont i mig, att inte få vara nära dig!''

Jag kommer aldrig glömma dig, aldrig glömma det du gjorde för mig och aldrig glömma allt det du lärde mig under de år du fanns i mitt liv. Jag älskar dig, för alltid. Vila i frid min ängel. <3

Alla säger det kommer lösa sig,

att det kommer bli bra.

Hur länge ska jag vänta,

hur lång tid kan det ta?

Jag vet inte om jag tror er,

blivit sviken för hårt.

Jo, jag orkar mer,

men det är klart det är svårt.

Jag ger ju aldrig upp,

klart jag kämpar på.

Men börjar bli tufft,

men allas liv känns väl nångång så?

Tindra satt på bussen påväg hem efter en lång skoldag. Hon valde den platsen i bussen som var mest isolerad, eftersom hon verkligen behövde få vara själv. Ensam med sina tankar. Tindra lutade sitt huvud mot det kalla fönstret, medan tårarna sakta började rinna ner för hennes kinder. Hon visste inte vad meningen med hennes liv var.

Medan Tindra satt där ensam, tänkte hon tillbaka:

Dagen i skolan hade gått dåligt. Hennes krafter var som totalt bortblåsta, hon hade inte haft ork till något alls. Tindra ville bara försvinna. Försvinna bort från allt elände. En lärare kom fram till Tindra och sa: "Du måste börja vara mer aktiv på lektionerna. Jag bedömer allt och inte bara proven. Det kommer bli svårt för dig att få betyg när du inte bryr dig om att göra något." Tindra blev så besviken. Både på sig själv och på omvärlden som inte förstod. Hon sprang ut från lektionen, och in på skoltoaletten. Där satt Tindra länge medans ångesten tröck mot hennes bröst. Hon orkade inte gå till nästa lektion, utan ville bara bort.

Tindra gick upp för trapporna, till 9:ornas korridorer. Hon ser läraren hon skulle haft under den lektion som hon skolkade. Skit. Skit. Skit. Tänkte Tindra. Hon orkade verkligen inte förklara. Läraren skulle ändå inte förstå. Tindra tog ett djupt andetag, och gick mot läraren. Precis som Tindra visste så stoppade läraren henne, och frågade varför hon inte hade kommit på lektionen. Tindra gick bara förbi läraren och struntade i frågan hon just hade fått. Men läraren sprang efter, grep tag i Tindras arm och sa: "Tindra, du måste komma på lektionerna, du har ingen som helst anledning till att inte komma." Tindra svarade inte läraren, utan visste att det inte var något ide. Hon slet sig istället loss ur lärarens grepp, och sprang. Tindra sprang allt vad hon orkade. hon ville bara ut. Ut från den här vidriga skolan.

Hon sprang till bron, kollade ner mot isen. Isen var inte så tjock som den brukade vara vid den här tiden på året. Vädret hade varit milt, så isen hade aldrig hunnit bli så tjock. Endast någon centimeter var den. Tindra visste. Hon visste att om hon hoppade, så skulle isen brista. Hon skulle hamna i det iskalla och strömmande vattnet, och dras under isen. Hon rös till. Slog bort de hemska tankarna. Klart hon inte skulle hoppa. Tindra ville ju leva.

Plötsligt började hennes mobil ringa. Hon tog upp den ur jackfickan. Det var hennes pappa. Skulle hon orka svara? Egentligen ville Tindra bara slå på, men motvilligt tryckte hon på svarsknappen, det kunde ju ha hänt något. Hennes pappa lät orolig på rösten, liksom rädd. Tindra stelnade till, kunde inte ta in det han sa. Hon ramlade ihop på marken och började gråta hysteriskt, men hade inte förmågan att skrika. Hon kunde knappt andas. Tindras mamma var påväg akut med ambulans till sjukhuset, läget var kritiskt och man visste inte om hon skulle överleva. Tindra låg på marken vid bron, endast 15 år gammal och höll på att förlora sin mamma. Hon kände den värsta känslan som går att känna.

Sakta reste sig Tindra upp, hon visste inte hur länge hon hade legat. Hon skakade okontrollerat och fort när hon väl kommit upp på benen. Snabbt kastade hon en sista blick mot älven. Kände frestelsen att hoppa, men hon vände snabbt bort huvudet, och gick bort från bron. Det räcker väl som det är tänkte hon. Tindra var tvungen att gå tillbaka till skolan, leta upp sin lillasyster och sin mentor för att berätta vad som hänt.

Hon hade gråten i halsen, förmådde inte att öppna munnen. Hennes mentor kollade undrande på henne, och frågade än en gång om varför hon inte kommit på lektionen. Den här gången svarade Tindra, hon skrek: "Jag skiter väl i era sjuka och onödiga lektioner. Drar hem nu, för mamma håller på att dö!!" Hon vände sig därefter om och gick gråtandes därifrån. Vilken kärring till lärare, fattar inte ett skit. Tindra gick och sökte upp sin lillasyster vid deras klassrum. Hennes systers lärare öppnade dörren, och frågade vad hon ville. Tindra sa att läraen måste hämta hennes lillasyster, att det var viktigt. När Tindras lillasyster kom kramade Tindra om henne samtidigt som hon grät. Lillasystern frågade vad som hade hänt, och gråtandes berättade Tindra att deras mamma låg på sjukhuset och att de nu skulle åka dit.

Tillsammans gick Tindra och hennes syster hem. De åkte tillsammans med deras pappa dom 20 milen till sjukhuset, för att hälsa på hos deras mamma. Mamman hade överlevt, och tårarna på Tindra rann av glädje. Hon tackade Gud. Tack för att jag fick ha kvar min mamma, iallafall ett tag till, sa hon.

Skriven av Ann-Sofie Larsson

2012.01.18

Denna cancer.

Den sjukdom som tar liv ifrån oss.

Sjukdomen som alla inte blir botad från.

Som tog så många fina människor.

Sjukdomen som raserat mångas världar.

Denna cancer.

Som förstör liv.

Sjukdomen som borde bort från världen.

Som borde gå och bota helt.

Sjukdomen vi alla vill utrota.

Denna cancer.

Borde bort. Borde försvinna.

Jag skrattar.

Jag gråter.

Jag leker.

Jag sover.

Jag mår bra.

Jag mår dåligt.

Jag vet.

Jag vet inte.

Jag vill leva.

Jag överlever.

Många ser ett nytt år, som en ny chans till förbättring, nya möjligheter, början på något nytt. Många skaffar löften på saker de ska försöka hålla under året, så det nya åren blir bättre än det förra. För mig är ett nytt år, som en ny dag. Jag ser nya möjligheter varje dag. Varje dag är en ny början. Vi alla kan uppnå något bra, något nytt varje dag vi lever här nere på jorden.

Tänk så börjar det nya åren dåligt, man kanske blir sjuk, någon nära kanske dör, en olycka kanske inträffar. Då kommer hela året kännas förstört, och onödigt. Som det sämsta året, och man får vänta ett till år på att kunna känna samma sak igen: möjligheter. Om du ser ljuset i varje dag istället, så blir varje dag som en ny möjlighet. Händer det något dåligt några dagar, så är det nära till en nya dag, där du får nya möjligheter.

Jag är glad för varje dag jag tar mig igenom. Vissa dagar känns allt bara skit, som att det inte ens är värt att stiga upp till ett nytt kaos. Andra dagar flyger man upp ur sängen, känner lycka. Det är så livet är. Vi kan inte alltid vara glada, må bra, lyckas med allt rätt. Utan vi måste känna sorg - för att kunna känna sann glädje. Må dåligt - för att sen kunna må bättre. Våga göra fel - för att sen kunna göra rätt.

Så startade inte ditt år helt perfekt, så tänk på det - får du se morgondag, så får du nya möjligheter.

Hoppas alla får ett fint år, men många härliga och oförglömliga dagar. All kärlek och lycka.

Massa varma kramar till er alla som behöver. <3