Jag vet inte vad jag ska säga längre. Orden har liksom tagit slut för länge sen. Kvar är bara en himla massa känslor, känslor som aldrig hittar ut. Jag är fast i mig själv, inne i ett skal som inte släpper någon för nära. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att allt ska bli bra igen. Inser mer och mer att det kanske är såhär mitt liv kommer se ut. Är inte lätt att hantera motgång efter motgång och fortfarande vara stark. Och fortfarande ha ett leende på läpparna. Men tro mig, jag försöker. Jag försöker leva ett någorlunda liv trots att saker runtomkring oftast bara är kaos. Jag försöker tänka bort verkligheten, vardagen och fokusera på att må hyfsat bra trots allt. Men nej, det är inte enkelt. Så många år har jag dragit på ett leende och igronerat smärtan inombords. Allt för att inte gå under. Och det kommer jag fortsätta med för jag orkar inte gräva ner mig i problemen. Jag vill alltid se livets ljusa sidor även de dagar när mörkret tar över. Jag vill tro på att framtiden ser ljusare ut för mig än det som hittills varit. Jag hoppas och hoppet kommer aldrig lämna min kropp. För jag ska kämpa, jag kommer aldrig ge upp. Det måste finnas en mening med allt detta och det måste finnas något bättre bakom allt jobbigt. Jag längtar tills jag får uppleva det. Och jag ska göra mitt bästa för att komma dit jag vill i livet, för att få fler ljusa stunder. För nej, det kommer inte av sig själv, det kommer inte med vinden. Man måste kämpa, ge allt, för att må bra. Och det, precis det ska jag göra.

Den här sommaren har det hänt otroligt mycket inom mig. Jag har tagit beslut som är betydande för mitt mående och jag vet nu att vissa saker måste göras för att jag ska kunna må bra någon gång. För nej, jag är långt ifrån klar med mig själv. Jag har så mycket kvar att jobba med på det privata planet för att bland annat kunna bli vuxen och flytta hemifrån en dag. Vissa saker har hänt under året som jag inte delat med mig av här (eller någon annanstans heller för den delen). Jag mådde fruktansvärt ett tag efter lite saker som hände så jag var liksom inte mig själv. Tänker inte gå in på detaljer men i alla fall så var det otroligt tufft och jag tappade bort mig själv och ramlade tillbaka flera steg. Nu går det sakta framåt igen för att jag har bestämt mig en gång för alla att det nu är min tur att må bra.

Det är så himla enkelt att säga, så otroligt lätt. Men de orden gör så ont inombords för mig. Att jag har rätt att må bra. Jag får ångest när jag tänker på det för det är inte en trygghet för mig överhuvudtaget. Låter säkert konstigt i andras öron, men jag har tagit ansvar och brytt mig om andra hela tiden under alla mina år på jorden. Jag har aldrig låtit mig själv komma i främsta rummet och jag har sett till att andra har mått bra utan att tänka på mig själv först. Nu har jag insett att jag måste jobba på att ta hand om mig själv. Att tillåta mig själv att faktiskt vara självisk och bry mig om mig själv och sätta mig i först. Jag är vuxen snart. Jag kan inte följa de drömmar jag vill om jag inte på allvar börjar jobba med att bygga upp mig själv nu på riktigt.

Många gånger har jag sagt att jag börjat må bättre och så vidare, och ja - det stämmer. Men, all skit som fått mig att må dåligt har jag inte bearbetat eller accepterat fullt ut så trots att jag mått bättre i perioder så har jag ramlat tillbaka och mått dåligt igen. Jag visar inte sådant utåt utan jag går till skolan som vanligt när jag är på botten. Min ångest märks inte på så sätt utåt utan jag blir väldigt introvert och stänger in mig själv i ett skal. Jag kan skratta trots att jag håller på att gå sönder inombords. Det handlar inte enbart om att bygga upp en fasad utan det är en försvarsmekanism som sitter kvar efter de år jag levde i kaos. Jag har idag börjat i terapi för att få bort alla gamla försvarsmekanismer. Jag behöver dem inte längre utan jag har det bra idag, jag är trygg. Jag jobbar nu varje dag för att på riktigt växa, för att bearbeta och för att undvika att falla in i gamla mönster.

Jag har som ni vet en plan för framtiden. Det ni inte vet är hur otroligt rädd jag varit för att fullfölja min dröm. Jag har tänkt så mycket, speciellt i sommar. Jag är rädd för att flytta hemifrån för jag är orolig för att jag ska gå vilse igen. Att jag ska hamna tillbaka i t.ex ätstörningar, annan självdestruktivitet. Jag har haft så många frågor utan svar som jag grubblat på många nätter. Men jag tänker klara det här. Jag tänker inte ramla tillbaka till allt det där som fått mig att må så dåligt. Det är därför jag nu sökt hjälp på riktigt. Jag är medveten om alla risker och jag ska göra mitt allra bästa för att faktiskt ta mina egna ord på allvar denna gång. För att lita på mig själv. Jag vet att det inte är lätt, men det här är ett sista försök till att bli fri från alla dessa tankar och trauman. Aldrig tidigare har jag vart så fast besluten över att klara det. För nu har jag bestämt mig. Ingen annan har tvingat mig till en psykolog utan jag gör detta, för första gången gör jag detta helt för min egen skull - för att jag, just jag har rätt att må bra. En gång för alla.

"Att vara stark betyder inte att aldrig falla, utan att resa sig upp efter varje nedfall."

Det är okej att inte alltid må bra. Det är okej att falla, dock även viktigt att inte falla för långt samt komma ihåg att man inte behöver må dåligt för alltid - det går att ta sig upp. Låter så enkelt när man säger det, jag vet hur svårt det kan vara. Mår man dåligt, ramlar så är det otroligt jobbigt att komma ur det, klättra uppåt igen och börja må bra igen. Acceptera. Det går men det tar tid. Det måste ta tid.

Jag pratade med mamma igår och vi kom in på vår kontakt, hon ville att den skulle bli bättre. Jag vill självklart detsamma men det går inte att gå från noll till hundra på en gång. Vi har inte haft regelbunden kontakt på väldigt länge så därför kan man inte helt plötsligt bara få en bra relation från ingenstans, man måste bygga på det, lägga grunden först. Börja om på nytt för att det ska byggas upp korrekt, bli stabilt.

Detsamma gäller när man misslyckas, faller tillbaka i gamla beteenden eller bara mår så dåligt att man inte orkar stå rakt. Det gäller att bygga upp det på rätt sätt, börja resa sig sakta för att inte falla tillbaka, för att bli starkare och få en bra grund för att inte falla på samma hinder flera gånger på nytt. Det är ingen stress att må bra, det viktigaste är att det i slutändan blir stabilt. Det får ta tid och det ska ta tid.

I Sverige ser vi det som en självklarhet att alla får den utbildning man har rätt till. Men är det verkligen så? Självklart att alla går i skolan? Det är ju inte det, trots att vi har obligatorisk skola. De barn som skolkar av olika orsaker får ju ändå inte utbildning trots att det står i barnkonventionen att man har rätt till det. Nu tänker ni säkert att ''om man skolkar får man väl skylla sig själv, man har ju fått chansen iallafall'', men vissa kan faktiskt inte rå för att de inte tar sig till skolan. Ibland är det skolan som inte tar sitt ansvar och ser till barnens bästa. I vissa fall kan det handla om mobbning men i andra fall kan det vara hemförhållanden som är dåliga och gör att man inte kan/orkar ta sig till skolan.

Ett exempel:

Tänk er att sitta uppe hela natten. En av dina föräldrar ligger i sängen, skriker och gråter att hen vill dö. Resterande familjemedlemmar, inlusive dig, sitter i ett annat rum och har allvarliga diskussioner om hur situationen ska lösas, hur man ska göra för att allt ska bli bra. Ni sitter uppe i flera timmar, fäller tårar och känner att hopplösheten kommer smygandes - du inser att du inte kan förändra din förälders mående. Du är orolig för du vet inte om din förälder kommer göra allvar av sina hot. Ni ger upp diskussionerna, du går och lägger dig med tårar i ögonen. Du gråter dig till sömns och sover kanske två timmar innan klockan ringer sju på morgonen. Du tvingar dig upp ur sängen, går ner till köket. Du möts av en hemsk syn, din ena förälder håller en vass köttkniv mot sig själv. Du skriker samtidigt som du rycker bort kniven. Efter en jobbig natt och en traumatisk morgon går du inte till skolan. Du ville verkligen, ni skulle ha prov idag och för första gången på flera veckor hade du faktiskt pluggat, du kände att du kanske skulle ha klarat det. Trots att din natt hade vart hemsk så tänkte du ändå gå till skolan och skriva det där provet men morgonens hemskheter gjorde att du fick nog. Du orkade inte och hade inte samvete till att lämna kaoset hemma. Du hade en klump i magen av ångest och oro. Tänk så skulle något hända om du inte stannade hemma och såg till att din förälder skulle må bra. Om något hände skulle du ångra dig resten av ditt liv. Ditt liv skulle vara förstört.

Efter att ha läst ovanstående text kanske ni förstår att skolan inte alls är en självklarhet för alla. Många barn i Sverige växer upp med föräldrar som missbrukar/är psykiskt sjuka. Det finns ca 500 000 barn och ungdomar i Sverige som skulle kunna känna igen sig i ovanstående text, som vet hur det känns när man lever i en kaosartad situation och inte kan fokusera på skolan. Alla barn har rätt till utbildning, men vem hade tänkt se till att barn som växer upp i dysfunktionella familjer skulle få såpass ordning på sina liv att de kan gå i skolan? Vem ligger ansvaret på? Det går ju inte att sätta ansvaret på barnen i detta fall. Alla skolkar faktiskt inte för att de skiter i skolan, vissa skolkar för att de inte kan gå i skolan - detta även i Sverige. Vem ska tänka när ingen vuxen verkar vilja se problemen? Ingen anmäler till socialtjänsten trots att ungdomen inte vart i skolan på flera veckor. Det är inte rätt.

Vet inte egentligen vad jag ville säga med det här inlägget. Kanske bara ge en tankeställare och visa att allt inte är så självklart som det verkar vara i Sverige. Visst har vårt land det mycket bättre än många andra länder, men problemfritt är det inte. Jag tycker att fler skolor/politiker/ansvariga vuxna borde tänka om lite och börja anpassa skolan bättre för att de ungdomar som faktiskt inte kan gå i skolan ändå får möjlighet till utbildning. Att fler börjar se de barn som lever i svåra situationer, se deras situation och göra något istället för att bara kolla bort. För alla har rätt till utbildning, även i vårt land.

Jag får ofta höra att jag är stark, att jag klarat mig mot alla odds. Det har jag inte. Jag har otroligt lång väg kvar. Mycket att jobba på för att må bra och bli någorlunda hel igen. Man kan nog faktiskt aldrig bli helt hel och må helt bra. Svackor och dåliga dagar kommer man alltid ha, men de kanske kan bli färre och mindre djupa med åren.

Jag har haft en tuff start på livet, vart i många situationer som nästan knäckt mig totalt. Jag har gjort fel val, vandrat på vägar som varit dåliga för mig men jag har också på något sätt börjat acceptera och sakta har livet börjat komma tillbaka igen. Allt eftersom tiden går känner jag känslan av att jag kanske en dag kommer lyckas - lyckas skapa mig ett liv där jag kan leva utan psykisk ohälsa. Jag vill bryta arvet och låta mina egna barn växa upp och få känna känslan jag själv aldrig kunde känna: trygghet.

Visst finns det barn som haft det mycket värre än mig, det kommer det alltid finnas men jag har min historia, en historia som jag inte kommer kunna förändra utan bara acceptera. Jag kommer aldrig acceptera alla de grejer jag blivit utsatt för som barn för de sakerna är helt fel och totalt oacceptabla men jag kanske en dag kan acceptera att allt jobbigt faktiskt har existerat och acceptera att min barndom kanske inte var som andras. Acceptera att mina föräldrar kanske aldrig kommer bli som jag önskar - friska och få må bra. Jag kan inte förändra det förflutna eller mina föräldrar så därför att acceptans nyckeln till lycka. Min dröm är att fullt ut kunna acceptera min historia och kunna förändra min framtid till det bättre. Jag vill leva i mina drömmar, och det är det jag ska kämpa för. Allt är möjligt, så ge aldrig upp hoppet! Du kan lyckas bara du inte ger upp. Livet har så mycket fint att ge, så fortsätt kriga så du inte går miste om livet. För livet kommer komma tillbaka igen - jag lovar!

''Hellre en fettvalk än ett rent helvete.'' - Isabella Löwengrip

Den där meningen kan vara bland den bästa jag läst den senaste tiden. För visst är det egentligen så? Eller snarare, det är så det borde vara! Det extrema självhatet som många människor går runt och bär idag gör att många börjar må otroligt dåligt inombords. Kanske till och med så dåligt så det stör vardagen, stör de saker som egentligen är viktigt i livet: det egna måendet. För hur mår man egentligen om man dag ut och dag in bara gnäller på sitt utseende, på att ens mage hänger utanför byxlinningen eller på alla finnarna som inte går att dölja i fejset? Troligen inte alls bra! Varför ska det ens behöva vara så? Varför är det ett tvång att se ut på ett visst sätt i dagens samhälle? Kan inte alla bara få se ut som man gör och bli accepterad för det?

Tänk om alla vi människor stolt skulle bära upp våra kroppar, skita i det överflödiga fettet och tänka att finnarna inte är där för att stanna i en evighet. Om alla kunde fokusera på sitt mående, på att uppfylla sina drömmar och göra något bra i livet istället för att bara gå runt och klanka ner på sig själva jämnt och ständigt. Tänk om man kunde skita i utseendet och faktiskt kunna må bra istället för att gå runt 24/7 och må katastrofalt för att självförtroendet är i botten. Vi är värda att må bra. En människa som mår bra i själen lär ju förmodligen åstadkomma mer i livet än någon som är trasig rakt igenom. För tror man på sig själv och skiter i vad alla andra tycker och tänker så kommer man inte vara rädd för att göra det man älskar i livet. Då kommer man kunna sträcka på ryggen och lé trots att människor klankar ner på en. Man kommer kunna skaka av sig alla negativa kommentarer och ta till sig av det som är positivt. Hur underbart vore inte livet om vi kunde uppnå detta?

Vi kan! Vi kan faktiskt förändra! Inte andras självbilder, men våran egen. Om alla börjar hos sig själv, slutar jämföra sig med andra, slutar ha alla dessa komplex, slutar se ner på sig själv - då kommer man tillslut kunna bygga upp ett självförtroende. Det händer inte på en natt eller en vecka utan det tar tid, men låt det ta tid. Huvudsaken är att du i slutändan mår såpass bra i dig själv att du kan leva ett liv där du ser varje dag som en ny möjlighet - en möjlighet till att förändra något stort, göra något som är viktigt. Tänk vad mycket tid du skulle få till saker som uppfyller dig med lycka om du bara skulle ge allt på att sluta hata dig själv? Skulle det inte vara underbart? Ja, helt klart. Dröm inte - gör verklighet av dina drömmar för du just du kommer att lyckas!

Stay strong because you are worth it!

Jag har alltid varit en såkallad läslus. Jag älskar böcker. Att läsa. Man hamnar som i en annan värld. Glömma bort sina egna problem och fokuserar bara på boken, på handlingen. Man sätter sig in i författarens ord, känner de känslor som författaren beskriver, blir glad eller ledsen. Allt blir så verkligt fast det bara är en historia. Kanske en historia som hade kunnat vara på riktigt. Vara sann. Det är stort. Stort att för en stund bli någon annan. Få vara någon annan än bara Ann-Sofie.

Eller kanske få känna känslor som inte är mina men som jag kanske ändå kan känna igen mig i. Få läsa ord som beskriver, som förklarar och sätter ord på sådant man själv vill kunna förklara med inte kan. Att läsa för att känna igen sig och inte känna sig så förbannat ensam.

Ja, böcker kan förändra människor. Få en att tänka om. Att förstå. Vare sig man läser för att få tänka på annat, försvinna in i en annan värld, eller om man läser för att få ord på sitt eget inre kaos, självbiografier som kanske delvis beskriver det egna livet. Böcker man kan känna igen sig i så man slipper känna att man är ensam. Kunna veta att någon annan känt samma känslor som en själv. Det är magiskt.

Ord är nog bland det finaste som finns. De beskriver så mycket. Inte allt men mycket. Och det är så fint.

Mycket har hänt på kort tid. Livet har varit lite jobbigare än vanligt. Hänt en del tråkigheter, saker som gjort det svårt att vara den glada och positiva person man i vanliga fall är. Dock börjar det bli bättre nu igen. Det klarnar upp mer och mer och jag försöker andas i takt med tiden. Förutom alla tråkigheter så har jag även fått lite roliga nyheter, saker att se fram emot. Dock inget jag kommer går ut med här, iallafall inte än.

Livet har sina upp- och nedgångar. Det måste vara så. Om allt alltid är som en dans på rosor så kommer man inte uppskatta det på samma sätt. Har det vart jobbigt ett tag så blir man oftast glad för det lilla i livet, man får energi av små saker, det behövs inte mycket. Under mina neråt perioder tänker jag väldigt mycket. På allt. Jag går tillbaka i det förflutna, tänker för mycket, känner för mycket och då blir allt bara kaos. Vardagen fungerar inte normalt. Dock är det inte ofta jag är nere utan oftast är jag den där glada och energiska tjejen. Oftast när jag mår dåligt är det saker som är utlösande, något som händer. Det behöver inte vara stora saker utan det kan vara något litet som påminner mig om något jobbigt. Livet rullar oftast bara på, man tänker inte så mycket utan man lever bara. Man glömmer lite bort allt runt omkring, men ibland blir man påmind om att livet inte alltid är så självklart som det verkar. Man måste ta till vara på livet bättre, ta till vara på de bra stunderna med personerna man älskar. Allt kan förändras så snabbt. Saker man inte förväntar sig kan plötsligt bli vardag och så är man där i en grå sörja och kämpar för att försöka acceptera.

Förhoppningsvis blir allt bättre snart så man får känna av lycka på riktigt. Jag vet inte hur mitt liv kommer se ut överhuvudtaget. Inte hur det är om ett år, tio år eller femtio år. Jag vet inte, men jag drömmer och hoppas. Ibland är det de enda man kan göra. Tro på att det ska bli bättre, tro på lyckan, tro på sina drömmar och följa sitt hjärta. En dag hoppas jag att jag kommer få leva det liv som jag själv valt att leva. Jobba med något jag brinner för och kanske få möjlighet att hjälpa andra med min historia. Ge världen lite hopp om något bättre. Om en förändring.