När jag hade bott i mitt familjehem i cirka tre år så frågade mina ''fosterföräldrar'' vad jag skulle tycka om det kom ett till barn hit, en fyraårig pojke. Jag var väldigt öppen för förslaget och tyckte bara det skulle bli roligt. Bodde ju inte med mina systrar då, så tänkte väl att det blir spännande med lite liv i huset. Har dessutom alltid vart väldigt barnvänlig och storasysteraktig så för mig var det bara positivt. Såg framemot det väldigt mycket!

Nu har jag och min ''lillebror'' bott ihop i lite mer än ett år. Vissa dagar har vart lite jobbiga då jag inte är van vid en liten virvelvind som har mer energi än tusen motorer. Det har väl mest vart svårt med pluggandet och sådär, speciellt innan man vande sig vid att det sprangs runt och lekte och pratade dagarna i ända. Men med tiden har det blivit bättre och allt positivt överväger såklart. Han är en liten busunge som varje dag ger en ett léende på läpparna. Ens liv blev även mer innehållsrikt och man har fått göra allt från att bygga lego och spela datorspel till att dra rattkälke och leka vattenkrig. Är riktigt härligt ibland trots att man själv inte alltid har lika mycket energi och ork.

Jag tänker inte så mycket på att han inte är min biologiska lillebror. Är ungefär samma känsla som att jag inte tänker på att mitt familjehem inte är mina biologiska föräldrar. Allt blir liksom så naturligt automatiskt, speciellt när tiden går. För mig känns det som vilken familj som helt i princip och jag ser detta som min familj nu. Tänker inte så mycket i termerna biologisk och inte, utan familjer handlar inte bara om blodsband, handlar mer om kärlek, omtanke och trygghet tycker jag. Är riktigt glad över att jag fått möjlighet till allt detta och är glad över att fått chansen och bli storasyster på nytt vid sjutton års ålder!

Haft så himla mycket tankar i huvudet på sista tiden. Vad ska jag göra med mitt liv, med min framtid? Vill så gärna göra skillnad, främst för samhällets utsatta grupper. Men vill så mycket mer. Vill volontärarbeta och ge de som har det sämre ställt än en själv en möjlighet till skolgång, tak över huvudet, mat och rent vatten. Jag vill bli familjehem och ta emot och finnas där för barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar, bli en trygg förebild. Jag vill bli blodgivare för att kanske kunna rädda något liv. Sen vill jag jobba som socionom och vara en varm och personlig sådan som ger barn och unga trygghet, rätt hjälp och möjlighet att få sin röst hörd. Sen drömmer jag om att fixa en stor gård där jag kan ta emot ungdomar över helgen, sådana som behöver komma bort hemifrån bara för en stund och få en andningapaus. De som behöver prata av sig och bara behöver ett lyssnande öra. Jag vill även släppa en självbiografi och åka runt på skolor och föreläsa för att visa att det går att må bra, visa att det finns folk som förstår. Men även för myndigheter och förklara att de måste se barnen, måste lyssna och försöka sätta sig in i situationen. Sen vill jag ändra på Sveriges rättssystem, att det ska vara mer ödmjukt om det är barn som är offer, för nu är det inte helt bra.

Har så många drömmar och vill så mycket. Kan såklart inte rädda hela världen även om jag skulle vilja. Men en dag vill jag uppfylla de här drömmarna. Jag brinner för rättvisa, för lika värde, för mänskliga rättigheter. Är det något jag vill göra med mitt liv så är det att ge andra utsatta barn och unga de möjligheter jag själv inte fick. Men jag vill även ge tillbaka något till samhället för att jag själv ha haft turen att tillslut få ett bra liv. Alla människor förtjänar att må bra, och jag vill vara en av dem som visar det och försöker ändra i alla fall något till den riktningen. Få människor att förstå allas lika värde. För det är så himla viktigt.

Kanske låter jag väldigt naiv i andras öron. Men nej, jag tror inte jag är något supermänniska som kan förändra allt. Men jag har en brinnande vilja inom mig, en extrem drivkraft. Med hjälp av den har jag redan klarat mer än många kan föreställa sig. Och med hjälp av den vill jag fortsätta klara saker. Jag säger inte att jag kommer lyckas med allt, men jag kommer i alla fall försöka och göra mitt bästa. Om alla människor bara kunde göra det så skulle världen vara en finare plats. Många tror att deras insats inte gör skillnad, men det kan nog rädda mer än man tror. Gäller att göra det man kan. Har man t.ex en stabil familj med tid över så tycker jag att man ska ta emot familjehemsbarn och faktiskt ge de det som dem inte får hemma. Då har man i alla fall räddat ett liv. Är inte svårare än så, handlar bara om att våga öppna sina dörrar och satsa, inte bara låta andra sköta allt. Då sker ingen förändring eftersom många tänker likadant. Nu handlar det såklart inte bara om detta, utan om allt som handlar om de människor som har det sämre än en själv. Man kan väl åtminstone försöka göra något? Om så bara finnas där och visa att man bryr sig. En sådan liten sak kan betyda världen för någon. Önskar vi människor bara kunde vara lite mer öppna, lite mer varma och ödmjuka mot andra människor, kunna förstå vad vi kan åstadkomma i livet med bara lite vilja. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!