''Det är tack vare dom, jag vågat tagit mig så långt.

dom fick mig att inse, att livet kan va positivt

för lyckan finns någonstans även bland allt negativ.''
- Kitty

Raderna här ovan beskriver så himla tydligt precis varför Maskrosbarn betytt så mycket för mig. Vad de gjort för mig och lärt mig. Jag har ofta pratat om lägren, om hur bra de är och så vidare och det har jag ju såklart gjort för att läger med Maskrosbarn är FANTASTISKT. Men organisationen har gjort så mycket mer för mig än så. De har funnits där för mig i alla lägen. Både upp- och nedgångar. Ledare har lyssnat om och om igen på min historia, de har fått höra mycket vidriga saker och detaljer för att sedan kunna hjälpa mig vidare. De har skrivit orosanmälningar och polisanmälningar samtidigt som jag fått stöd. Inför polisförhör och förhandlingar har de peppat och stöttat mig vilket lett till att de verkligen fått mig att tro på mina egna förmågor och styrkor. Förutom allt detta har jag tack vare Maskrosbarn börjat tro på en framtid, på att jag själv kan skapa den. Jag har lärt mig drömma utan att vara rädd för besvikelse. Idag målar jag ofta upp drömmar av en framtid och jag känner att jag har en chans att lyckas med det jag vill. Det är stort. Jag är så tacksam att jag fick chansen till allt detta. En dag är det min tur att förändra liv. Jag längtar.  

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/269683?programid=1165&playepisode=269683

Jag tycker alla ska gå in på länken ovan och lyssna. Jag lovar att det kommer vara värt det!

Ibland kommer saknaden, längtan. Man känner en enorm saknad efter tryggheten, förståelsen, tårarna och allt skratt. Gemenskap, magi, känslor. Glädjen när man ser alla igen efter månader av saknad. Sorgen när man måste åka hem till vardagen igen. De två gånger jag gråtit som mest i hela mitt liv är sommaren -11 och sommaren -12 när jag tvingats åka tillbaka hem. Lämna allt fantastiskt bakom mig. Jag vet alltid att vi kommer ses igen, att maskrosfamiljen kommer finnas kvar men känslan av att vara utan alla underbara mäniskor är sjukt jobbig, även om det bara är för en stund. Ibland önskar man att det varade för alltid. Att vi fick på på gården i Hälsingland och vara med varandra dygnet rund 365 dagar om året. Men kanske hade man inte uppskattat det på samma sätt då. Kanske behöver man åka bort ett tag för att kunna komma tillbaka hem till maskrosbarn och uppleva samma känsla.

Att vara med maskrosbarn är magiskt. Man upplever saker som inte går att beskriva med ord, det måste upplevas. Alla tårar, alla skratt, allt allt allt är bara så fantastiskt. Det är kärlek. Obeskrivlig sådan. Med alla er maskrosbarn är jag trygg, kan vara mig själv till 100%, jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad. Känner alla känslor fullt ut och bara lever. Jag får prata ut när jag behöver få ur mig allt jobbigt som ger ångest. Men också vara galen, leka och bara vara barn.

Allt vi gör tillsammans har strärkt mig enormt som person. Alla uppdrag, tävlingar, utmaningar. Allt. Alla äventyr men också arbetsgrupperna där vi får jobba med det psykiska. Det som sitter inom oss. Såren. Ärren. Allt det som gör ont. Tillsammans bygger vi upp allt igen. Hittar nya vägar, bygger broar. När någon av våra broar rasar, när drömmar går i kras då hjälps vi åt, hittar nya vägar och bygger nya mål. För vi har lärt oss att ingenting är omöjligt. Vi kan om vi vill. Bara vi sätter gränser. Tack för allt. Utan er hade jag aldrig stått här idag. Jag hade aldrig vart den människa jag är. Ni lärde mig att jag är värd något bättre, jag är värd att ha det bra. Utan er hade jag fortfarande varit vilse i mig själv, vandrat runt i mörkret. Precis i rätt tidpunkt fann jag maskrosbarn. Precis den tid i livet då allt kunde gått åt skogen. Men det gick inte åt skogen, utan jag fick hjälp att hitta mig själv. Är evigt tacksam. Jag älskar er!

Tio dagar kvar. Längtar helt otroligt mycket. Vi ses snart!

Ibland blir man chockad över hur bra människor kan beskriva ens känslor. Satt och läste texter som andra ungdomar skrivit på maskrosbarns hemsida. Känner igen mig i vartenda av deras ord i princip. Beskriver min högstadie tid väldigt väl. Tog tre fantastiska texter från hemsidan http://maskrosbarn.org. Lägger upp de här, vill ni läsa fler så går det att läsa på deras hemsida. :)

2010 fick jag höras talas om maskrosbarn för första gången. Fick höra att det kunde vara ett bra stöd för mig och att jag borde kolla upp närmare vad de gör. Jag gjorde inte det, tänkte att dem ändå inte kunde hjälpa mig. Men en dag mådde jag sämre än vanligt och då kom maskrosbarn i tankarna, så jag kollade in hemsidan och blev faschinerad. Lägrena och allt verkade vara så fint, verkade ha betytt så mycket för många. Jag skickade iväg ett mail dit och fick börja maila med en ledare som jobbade på kontoret. För första gången på länge fick jag chans att prata med en ung vuxen som förstod och som skulle komma att betyda mycket. Det var en helt otrolig känsla att få veta att någon har känt liknande känslor som mig. Efter jag mailat över ett år med denna ledare så bestämde jag mig för att åka på ett läger, bara för att prova på och se om det gav mig något. Sommaren 2011 åkte jag ner till lägergården för första gången.

Jag var nervös, hade chattat med några andra ungdomar innan som skulle åka på samma period som mig. Mer visste jag inte. Jag tvekade med att åka, men bestämde mig för att verkligen ge maskrosbarn en chans, många andra hade ju fått så mycket genom att åka så varför inte testa liksom? Den 13 augusti satte jag mig på tåget från Gällivare mot Gnarp. Jag var nervös, undrade hur det skulle bli, om ledarna skulle vara snälla, om jag skulle få några vänner osv. Eftersom min resa var många timmar lång så kom jag fram sist av alla. Möttes av glada leenden och några kramar. Redan då kände jag att det här kommer bli bra, att det kommer ge mig något. Redan första kvällen hade man lärt känna nya människor som man sedan snackade med långt in på natten. Det var underbart.

Några dagar in i lägret hade jag fått vänner för livet. Vänner som förstod och som jag kunde berätta för. Jag hade träffat folk som jag aldrig skulle släppa taget om. Det var overkligt. Så otroligt sjukt att man blev så nära vän med någon på så otroligt kort tid. Vi alla blev en familj. Vi hade massor gemensamt och förstod varandra väldigt väl. När man mådde dåligt och var ledsen så fanns alla där. Både ledare, deltagare och praktikander. Man fick kramar, tröstande fina ord, små uppmuntrande leenden och det fanns alltid någon där om man ville prata. Jag hade hittat en plats där jag fick känna. Där jag blev omhändertagen när jag var ledsen. Där jag fick skratta och ha kul och fick möjligheten att få vara barn och slippa ta ansvar. Jag hade hittat en plats där jag kände mig hemma, där jag kände att jag fick vara den jag var. Jag fick känna äkta kärlek för första gången i mitt liv.

Efter den här sommaren hade jag förändrats enormt som person, både min självkänsla och  mitt självförtroende hade blivit bättre och jag kände att jag hade människor som brydde sig om mig ifall jag skulle behöva någon att prata med när jag kommit hem. Jag hade hittat tryggheten i vuxna människor, jag hade hittat en otrolig gemenskap med ungdomar i min ålder och jag hade hittat vänner som jag visste jag kunde ringa om jag ville prata med någon som förstod. Mitt liv förändrades sakta till det bättre.

Idag har jag vart på totalt 5 läger med maskrosbarn. Efter varje läger känner jag att jag får ut något av det. Jag blir gladare, får lättare att visa känslor, vågar säga emot och stå upp för mig själv. Maskrosbarn har gett mig hjälpmedel för att klara av min vardag bättre än tidigare. Dem fick mig att inse att det som hänt/händer hemma inte är mitt fel, dem hjälpte mig att hitta den styrka inom mig så att jag skulle orka förändra det jag kan och har fått mig att mer och mer släppa den skuld och skam jag under alla år känt. Det är otroligt hur mycket hjälp man kan få bara genom att åka på ett läger med människor som förstår. Alla borde få åka på maskrosbarns läger, för det ger så otroligt mycket. Det är fantastiskt. Utan maskrosbarns hjälp hade jag aldrig på såhär kort tid kunnat klättra mig hit vart jag står idag. Maskrobarn är hjältar. Maskrosbarn förändrar liv. Det är så stort och otroligt magiskt.

Tack för att ni finns. Att få vara en del av allt detta är stort för mig för ni ger mig så otroligt mycket. Jag älskar er så enormt mycket. Sluta aldrig finnas! <3

På maskroslägrena brukar vi alltid avsluta dagen med att berätta vad som vart bra, vad som vart dåligt och vad vi är stolta över. Tänkte börja med det här på bloggen också!

Dagens

Botten: Uppsatsprovet i Engelska gick inte sådär superbra. Även matteprovet var väldigt svårt. Sen har jag haft huvudvärk och bara vart allmänt depp.

Toppen: Pluggat in alla Finska glosor och börjat plugga till nk-provet. Inte ätit sötsaker idag (eller igår) vilket är sjukt bra för att vara jag. Sen är det bästa idag ändå att jag fått klartecket från rektorn ang. min Thailandsresa.

Stolt: Att jag ändå klarar mig bra trots allt. Det går hyffsat bra i skolan och jag är stolt över att jag kämpar för att klara skolan och allt trots att det ofta är rätt tufft.

.. Sitter en trött men lycklig tjej.

Jag längtar ihjäl mig tills jag får krama alla fina människor igen. Åh. Så underbart att vi ses idag igen!

Det finns två texter på maskrosbarns hemsida som jag känner igen mig till 100% i. Kände exakt så på speciellt högstadiet. Om ni vill kan ni gå in och läsa här:

Text 1

Text 2