Utan inbördes ordning (de personer som påverkat mig positivt:

1. Sandra och alla andra ledare på Maskrosbarn - För att ni hjälpte mig att må så mycket bättre och bli starkare.

2. Maya, Anna och andra ungdomar från mrb-lägret - För att ni förstår och för att ni gör världen vackrare.

3. Elise - För att du hjälpte mig att tro på mig själv.

4. Ginna - För att du var min trygga vuxna under min uppväxt.

5. Mina systrar - För att ni alltid fått mig att fortsätta kämpa.

6. Familjehemmet - För att tack vare er har jag en familj.

7. Aline - För att du fått mig att drömma och inse att jag kan göra bra saker av det som vart jobbigt.

8. Hönsgården - För att ni får mig att lé varje dag.

9. Malin - För att du hjälpte och stöttade mig när ingen annan fanns där.

10. Anne-Catrine - För att du brydde dig.

Tack för att ni på olika sätt funnits där när livet inte alltid vart på topp. Ni kommer alltid ha haft en stor inverkan på mitt liv, större än ni kanske kan föreställa er.

Svårt att bara nämna tio, finns många fler såklart. <3

När jag var nio år sa jag för första gången att jag ville jobba som socionom, och den drömmen följer ännu med. Jag vill på något sätt jobba med barn/unga som lever under svåra hemförhållanden. Jag vill vända mina egna erfarenheter till något bra, till att hjälpa andra som växer upp under liknande förhållanden som jag gjort. Om det sen blir socionom eller vad det blir är en annan sak, det viktigaste för mig är att ha ett jobb där jag känner att jag tillför något, att jag är till hjälp för andra och kan finnas där och göra saker bättre. Jag vill vara den vuxna som jag själv saknade som barn, en vuxen som inte ger sig utan frågar hur det är tills man får ett ärligt svar. På något sätt känns det som en skyldighet att faktiskt göra något gott utav det som vart jobbigt i mitt liv. Inte bara lära mig av det dåliga och förändra det utan även dra nytta av det som vart bra och ta med mig det senare när jag ger mig ut i arbetslivet.

Jag har träffat på många socialsekreterare under min barndom, vissa har vart extremt bra och verkligen gett mig den hjälp jag behövt medan andra har vart mindre bra. Genom att träffa på många olika sorters socionomer så har jag fått en uppfattning om vad som fungerar och vad som är sämre. Jag vet hur jag vill att kontakten med socialtjänsten ska gå till, hur man vill bli bemött, hur miljön ska vara för att man ska känna sig trygg osv. Jag har erfarenheter och det kommer jag ta med mig om jag en dag blir t.ex socialsekreterare. Jag vill att de barn och ungdomar jag senare möter ska känna att de inte är problemet utan att jag finns där för att hjälpa till för att de ska få det bättre. Detta för att de ska våga berätta och kunna känna att det finns tid och att jag som vuxen kommer stå kvar och göra mitt bästa vad situationen än handlar om. Barn ska inte behöva vara rädda för att berätta hur de känner, hur de är hemma osv. utan de ska känna en trygghet till socialtjänsten och förstå att det finns bra vuxna som finns där för barnens bästa.

Blev lite långdraget, men jag hoppas ni fick svar på frågan. Sammanfattningsvis kan man säga att mitt drömjobb är att bli socialsekreterare för att jag vill få barn/ungdomar att inse det jag själv aldrig trodde som barn: att det finns vuxna som faktiskt lyssnar och som hjälper till för att man ska få det bättre. Det finns bra vuxna som man kan lita på!

1. Saker ur min uppväxt

2. Sorgen efter folk som lämnat jordelivet

3. När jag bröt kontakten med mina föräldrar

1. Alla fina människor jag har runt omkring mig. Vänner, familj mm. Ni är helt fantastika och får mig att lé varenda dag. Tacksam att just jag har fått den turen att ha er.

2. Mina drömmar och mål. Det får mig att sträva framåt och fortsätta kämpa. När jag tänker på hur livet kan se ut om tio år så får jag ett leende på läpparna. Jag längtar. Framtiden känns inte längre så lång borta och jag känner att jag har kontrollen över mitt liv.

3. Att skolan går bra. Jag kunde inte ens drömma om att jag en dag skulle ha de betyg jag har i dagsläget. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckats så bra trots motgångar. Ibland ställer jag för höga krav och blir besviken, men sen när jag tänker tillbaka på högstadiet och jämför den tiden med nu så känner jag stolthet, tacksamhet och lycka. Det är så underbart att se skillnad.

4. Livet. För att jag lever. Allt jag får uppleva varje dag. Stunderna som ger mening och som får en att känna lycka. Bara det att vara ute på en promenad, höra fågelkvitter och se solen. Eller när man är ute på våren med skotern och tar en paus, grillar korv och dricker varm oboy. När jag leker med min ''lillebror'' här hemma och inser hur lite som krävs för att han ska ha kul. Eller stunderna med vännerna när man bara sitter och pratar om det som känns viktigt just då, känna att man lever i nuet och bara är. Alla stunder är så himla fantastiska. Att ta tillvara på små saker inger lycka.

5. Min tro. Att jag får möjlighet att kalla mig kristen. Att känna att när jag faller för djupt eller gör fel val i livet så finns Jesus där, förlåter och ger mig lugn. Att be och känna närvaro med Gud. Det är den största lyckan i mitt liv.

Det här inlägget kommer kanske bli lite känslosamt och privat. Men jag tror även att det kan hjälpa någon att börja tänka om. Kanske finns någon där ute som just nu mår lika dåligt som jag mådde när jag var fjorton, det är främst de jag vill nå ut till. Jag mådde skit när jag var fjorton, men idag mår jag bättre. Det jag vill visa är att det går att komma vidare.

10 saker som jag skulle säga till mitt fjortonåriga jag:

1. Du måste börja äta igen, annars kommer du aldrig kunna må bättre. Även fast det är svårt nu så kommer det vara så värt det i slutändan.

2. Sluta stanna hemma från skolan. Jag vet att det är otroligt svårt att kliva upp ur sängen på morgonen efter att ha gråtit sig igenom natten, men det kommer löna sig. De saker du missar när du inte är där kommer vara svåra att ta igen sen, så kämpa på.

3. Våga öppna dig. Du har rätt till hjälp. Även om du inte tror att någon skulle tro dig/lyssna på dig så är det värt ett försök. Det kommer vara jobbigt att börja prata om alla inre sår, men det kommer även vara skönt. Du behöver någon som kan hjälpa dig att bära allt som annars tynger ner dig.

4. Tacka inte nej till stödboendena som du nu blir erbjuden. Genom att flytta så kommer ditt liv börja gå upp igen. Även om du har mycket skuldkänslor över att lämna din biologiska familj så måste du tänka på dig själv. Du är värd att må bra och att få flytta kommer ta dig så långt på vägen mot ett bättre liv.

5. Åk på maskrosbarnlägret. Det kommer vara det bästa du gjort i hela ditt liv. Du kommer växa enormt, bli starkare och få lära dig vad du har för rättigheter. Din ensamhetskänsla kommer minska och du kommer få vänner för livet. Även fast du nu inte tror att ett läger kommer hjälpa dig att må bättre så är det precis vad detta läger kommer göra. Maskrosbarn kommer förändra ditt liv för alltid, så ta chansen!

6. Sluta skada dig själv. Även fast det känns bra för stunden så kommer du på långsikt må otroligt mycket sämre. Din självkänsla kommer sjunka till botten om du fortsätter. Det är inte värt det. Varför skada dig själv när du redan blivit skadad så mycket innan?  Älska och ta hand om dig själv, det är det du behöver.

7. Umgås mer med vänner. Att bara sitta ensam i skolan och att bara ligga i sängen på fritiden kommer inte få dig att må bättre. Om du börjar träffa folk så kommer du även bli gladare och få känna tillhörighet. Du behöver inte vara ensam. Jag vet att du vill det just nu för att du behöver tänka, men tänk på hur mycket tankarna drar ner dig. Om du istället hittar på roliga saker med andra så kommer du komma på andra tankar för en stund och få lite andrum, något som är välbehövligt och som gör otroligt mycket.

8. Oroa dig inte. Allt kommer lösa sig tillslut.

9. Det är inte ditt ansvar att se till att dina föräldrar mår bra. Det är dina föräldrars ansvar att se till att du mår bra.

10. Måla upp drömmar. Tänk dig hur du vill att ditt liv ska se ut om några år. Vad vill du uppnå? Hur vill du må? Var vill du bo? Vilket yrke tror du skulle passa dig? Skriv ner, rita, tänk och dröm. Om du sätter upp mål så kommer allt bli enklare. Då har du något att sträva efter och du kommer börja se en framtid. Kanske känns det lite omöjligt just nu, men du vet inte hur mycket tankar och drömmar kan förändra. Så tappa aldrig hoppet och ge aldrig upp det du drömmer om. För även om det inte känns så nu så är inget omöjligt. Du kan uppnå det du drömmer om, så satsa högt!

Alright! Vart ska man börja? Ska försöka få ihop något iallafall.

Vi börjar med min relation till pappa. Jag och pappa har inte pratat med varandra på väldigt länge. Den enda kontakt jag har haft med honom är ett brev jag skickade och som han senare svarade på. Innan det brevet hade vi inte haft kontakt på ca ett år. Jag älskar min pappa oerhört mycket men under de senaste åren har jag känt mig sårad över olika saker som hänt. Brevet var väl det senaste som gjorde mig riktigt ledsen så efter det så gav jag upp hoppet lite om vår relation. Tycker självklart att det är riktigt tråkigt hur allt blivit och det är klart jag önskar att saker och ting var annorlunda. Tyvärr så är det här ingenting jag kan ta itu med, speciellt inte nu. Om det är något jag lärt mig de senaste åren så är det att jag inte kan förändra andra människor, jag kan alltså inte heller förändra min pappa eller hans beteende och värderingar. Jag kan försöka påverka men mer går inte. Så kortfattat kan man väl säga att den enda relation jag har till pappa just nu är att jag älskar honom. Eftersom vi inte har kontakt så är det svårt.

Mamma då? Vår relation har vart riktigt risig även den. Nu på senare tid har vi dock börjat jobba för att det ska fungera bättre. Jag har ställt krav och mamma har verkligen kämpat för att må bättre och för att vår relation ska fungera. Tack vare att hon försökt så har jag valt att ha kontakt med henne. Vi har ännu lång väg kvar innan det kommer fungera helt bra, det tar tid att bygga upp förtroendet igen. Men vi är på gång och de senaste månaderna har mamma gjort mig oerhört stolt om och om igen. Vi kommer alltid ha olika syn på saker och precis som med pappa så kan jag inte förändra  min mammas uppfattningar och så. Men jag har accepterat det mer och mer. Min mamma har perioder då hon mår bra och perioder då hon mår dåligt så därför kan det hända att det kommer bli lite svajigt då och då både i vår relation och med vår kontakt. Men det viktigaste för mig är att hon försöker och visar att hon verkligen vill göra allt för att vara en bra mamma till mig. Så, min och mammas relation är kanske inte på topp men den är helt klart påväg att bli bättre. Jag älskar mamma oerhört högt och kommer inte tappa hoppet även om det vissa perioder är jobbigt att saker är som det är.

Tack vare mina föräldrar är jag den person som jag är idag. Motgångarna har gjort mig starkare och lärt mig uppskatta livet på ett annat sätt. Även om mycket har vart tungt efter vägen så har jag lärt mig att med rätt verktyg så kan man vända det dåliga till något bra. En dag ska jag göra det. Använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Tack mamma och pappa för att ni finns. Jag älskar er! <3

Servern började tjorva just när jag skulle ladda upp inlägget. Men hann fota texten innan den försvann, så lägger upp bilder på detta istället. Hoppas det går bra och att ni kan se var som står. Kramis!

1. Jag använder ungefär 20% av de kläder och skor som jag äger. Resten bara ligger i garderoben och dammar.

2. Mina största intressen som barn var fiske och bärplockning.

3. Jag glömmer alltid bort att vattna min blommor.. Så någon växthusägare kommer jag aldrig att bli.

4. Ända sedan jag var nio år har jag drömt om att jobba som socionom.

5. Innan jag var nio år ville jag bli delfinskötare.

6. När jag var liten tyckte jag inte om mjölk men älskade saft. Nu är det tvärtom.

7. Och bara för att jag älskar mjölk så har nån läkare såklart kommit på att jag borde undvika det.. Typiskt! (Fuskar dock vissa gånger, ibland för ofta.)

8. Jag har aldrig ätit ''vanlig'' mat. Alltså mat med gluten. Fick nämligen celiaki (glutenintolerans) redan som liten bebis (ca ett halvår gammal).

9. På högstadiet hade jag 50% frånvaro från skolan, i vissa ämnen till och med 80% frånvaro. Nu på gymnasiet har jag 100% NÄRvaro. *stolt*

10. Förut kunde jag inte röra i disktrasor. Min fobi har börjat släppa lite nu, dock föredrar jag fortfarande hushållspapper framför disktrasorna.

11. Jag tycker om att diska för hand. Tycker det är otroligt avkopplande!

12. Pågrund av att jag inte tål gluten så fick jag alltid glutefri kost i skolan (såklart). De pannkakor jag fick gav mig kväljningar pågrund av smaken och konsistensen. Nu kan jag inte äta det överhuvudtaget. Kan knappt känna lukten utan att bli illamående.

13. Jag älskade att simma när jag var liten. Kunde bada i flera timmar. Nu är det inte alls samma sak längre vilket är lite synd. Sjukt bra träning ju!

14. När jag åkte till Thailand för ett år sedan så var det första gången jag var utanför Nordens gränser. Känslan var fantastisk.

15. För några år sedan älskade jag att laga mat och höll på en hel del med matlagning. Nu har jag blivit lat och lagar därför sällan mat längre. Borde nästan börja igen för tycker fortfarande mycket om det.

16. Det första jag gör när jag kommer hem från skolan är att dra av mig jeansen och hoppa i mjukisbyxor. Wonderful feeling!

17. Jag spelade trumpet i hela 6 år innan jag var tvugen att sluta pga att skolan tog för mycket tid. Hann delta på en del orkestrar runt om i norrbotten under den tiden, blev även många ''solo-uppträdanden''. Riktigt rolig tid i mitt liv!

18. Jag önskar att jag hade haft mer tid så att jag kunde återuppta ridningen. Slutade i samband med att jag började gymnasiet. Ett av de sämsta besluten i mitt liv. Stallet gav mig trygghet och där kunde jag glömma bort alla problem för ett tag. Allt fokus låg på hästarna och ridningen. Nu finns inte det andrummet kvar vilket känns oerhört tufft vissa gånger.

19. En dag vill jag berätta min historia för att hjälpa andra. Drömmer om att skriva en självbiografi, släppa en diktbok och föreläsa.

20. Egentligen skulle jag plugga nu, men fastnade här istället. Händer allt för ofta.

Heippahej!