Socialtjänsten har ju som jag sagt tidigare vart inkopplad i vår familj, till och från, sen jag var fyra år. Hade en del stödinsatser där vi barn fick komma iväg hemifrån några timmar i veckan och grilla, bada, åka skidor osv. Ett tag hade vi även folk som var hemma hos oss på morgonen och såg till att vi kom iväg till skolan, åt frukost och dylikt. Sen var vi två gånger i veckan på ett ställe i Pajala där vi fick hjälp med läxor samt åt middag och fick prata av oss om det var något speciellt som hade hänt. Så hade en del hjälp under min barndom som jag och mina systrar hade stor nytta av. Problemet med den här hjälpen var inte att det inte funkade, det var det att mina föräldrar när som helst kunde säga upp den, vilket även hände. Det ledde till att vi hade hjälp till och från, vi barn hade inget att säga till om liksom. 

Pågrund av att hjälpinsatserna vi hade titt som tätt sades upp kände jag mig inte trygg med den och började därför må sämre (inte bara pågrund av det såklart, utan mycket annat spelade in), och att mina föräldrar inte tog emot hjälp för att må bättre. Jag hade liksom inte alltid någon att prata med, saknade stöd, åt dåligt, började skada mig själv, var borta från skolan och så vidare. Min skolkurator gjorde därför en orosanmälan och soc blev inkopplade än en gång. Lösningen på mitt problem skulle bli kontaktfamilj, något som båda mina föräldrar var med på. Det skulle innebär att jag var hos en annan familj ca två helger i månaden. Men mina föräldrar ångrade sig. Min socialsekreterar föreslog därför familjehem. Efter massa sökande efter ett hem fick jag tillslut efter ett och ett halvt års väntan flytta. Först bodde jag i två jourhem och sen kom jag till familjehemmet. Det var mycket blandade känslor kring detta men det kändes skönt att få komma till ett tryggare ställe.

Dock var även familjehemmet frivilligt och något som mina föräldrar kunde ta bort. Men de gjorde inte det. Dock var det mycket strul i början och vissa perioder bodde jag mer hos min pappa än i familjehemmet. I alla fall så trivdes jag bra i mitt nya hem, men jag var väldigt tillbakadragen och osäker. I början kunde jag inte ta fram frukost själv, inte vakna på morgonen om ingen annan var vaken, inte gå på toa om någon annan var hemma osv. Var väldigt liten i mig själv och otroligt trasig. Gjorde liksom allt jag kunde för att undvika konflikter och sa sällan vad jag tyckte. Det höll i sig ett tag..

Sommaren 2011 åkte jag på mitt första Maskrosbarnläger. Där berättade jag i princip allt om min barndom. En ny ororsanmälan gjordes till soc och i samma veva tog mina föräldrar tillbaka min familjehemsplacering. Men det hjälpte inte, för anmälan gjorde att både jag och mina två systrar, som då fortfarande bodde hemma, blev placerade med hjälp av LVU (lagen om vård av unga). Det var otroligt skönt och den oro jag känt i familjehemmet var bortblåst. Nu bodde mina systrar med mig och jag behövde inte oroa mig för dem. Jag kände mig även mer hemma när dem kom och blev tryggare.

Mina systrar bodde med mig i ca nio månader(?) innan dem flyttade till nya hem. Detta var även väldigt jobbigt till en början, men i slutändan ledde det till att vi kom varandra närmare än tidigare. Vi bråkade inte lika mycket och kunde änförtro oss till varandra på ett helt annat sätt. Var otroligt givande!

Nu har jag bott i mitt familjehem i fyra år, och självklart har det stundtals vart otroligt jobbigt. Känslan att inte kunna bo med sina egna föräldrar är väldigt smärtsam till en början, men man lär sig hantera det med tiden. Familjhemmet blev mitt nya hem och det känns helt naturligt nu. Är liksom som vilken familj som helst egentligen. 

Vill även tillägga att vägen till rätten att få rätt hjälp var väldigt lång. Jag och mina systrar har gått igenom en del rättsprocesser och förhandlingar för att kunna ha det så bra som vi har det idag. Inget barn bli placerat ''bara sådär'' utan det krävs en hel del för att socialtjänsten ska vidta de åtgärderna. I vårt fall var det tillslut det enda rimliga då allt annat vi testat inte funkade. Det behöver såklart inte gå såhär långt i de flesta fall, utan många familjer kan bli ''hela'' igen med insatser i hemmet.

Idag mår jag bra igen och det är till stor del tack vare flytten samt de samtalsinsatser jag fått i samband med den. Ids inte gå in på exakt hur jag mår bättre utan det har ni hört hundra gånger. Men är en helt annan människa idag, på många plan. Och det är jag extremt tacksam över. Alla människor kan förändras, mår man dåligt är man inte sig själv. Idag mår jag bra i jämförelse och kan därför vara den människa jag vill vara. Går inte att beskriva med ord, men mitt liv har kommit tillbaka!!!

Bilder säger tusen ord, så behöver inte säga mer!