Det här är något som självklart kan se olika ut beroende på hur man är som person. Jag personligen har dock vart väldigt försiktig när det gäller relationer och inte gett mig in i något som inte känts rätt till 100%. Delvis handlar det om att jag har/har haft olika rädslor, bland annat att bli sviken eller att inte räcka till. Har även vart rädd för att min bakgrund ska väga tyngre än min personlighet och att killar därför kommer ''dra'' när dem hör att jag inte är uppvuxen i en normalfungerande familj. Det här har jag dock fått jobba på och med tiden har jag insett att det här är saker som sitter hos mig och som jag måste jobba på. 

En annan sak som jag bland annat pratade med min terapeut om är att man vid en svår uppväxt tappar sin trygghet, vilket är något även jag gjorde. Och det här är något som kan ställa till det. Är man inte trygg i sig själv och heller inte har en trygg bas så kan det lätt bli så att ens partner blir den trygga punkten i ens liv. Skulle det bli så är det något som blir väldigt tokigt, för om förhållandet skulle ta slut så försvinner ens enda trygghet och man hamnar i en djupare kris än vad kanske andra skulle göra. För mig är det dock lite annorlunda här då jag har mitt familjehem som är en trygghet. Hade jag dock inte bott här så hade trygghetsproblemet vart mycket aktuellt för även mig.

Annars tror jag inte det är så himla stor skillnad på om man blir kär med stabil eller trasslig bakgrund. Största skillnaden tror jag är att det kan ta längre tid för oss som växt upp i dysfunktionella familjer att känna oss trygga i en relation samt att lära oss att lita på vår partner. Detta är dock något som man sinsemellan måste prata om och hitta lösningar.

En annan sak, som i synnerlighet vart aktuellt för mig, är att det kan vara vsårt att hitta sin rätta plats. Jag har alltid vart en person som tagit mycket ansvar i min familj och det här är välidgt vanligt att man tar med sig i ett förhållande. Att man blir ''mammig'' helt enkelt. Och det är absolut inte okej. Först blir det en belastning för en själv, men det kan även få ens partner att känna sig otillräcklig. Dock går det genom tiden att jobba bort sådana här beteenden så båda får samma ansvar och samma känsla av tillräcklighet. 

I mitt nuvarande förhållande har min uppväxt inte vart det som vart betydande, visst kan vi prata om det men det spelar liksom ingen betydande roll. Jag lever inte där längre och har till stor del kunnat gå vidare, vilket gör att det hamnat lite i bakgrunden. Jag tycker dock det är skönt för då kan jag känna att jag är den jag är nu och accepteras för det. En relation består ju liksom av två personer där båda ska få ta lika stor plats och det tycker jag vi lyckats bra med. Och just den biten att vi inte fokuserar så mycket på dåtid utan lever i nutiden och drömmer om framtiden gör även att jag känner mig trygg och känner att jag duger som jag är.

Sen finns det ju självklart svårigheter, men det finns liksom i alla relationer oavsett bakgrunder. Är något man får diskutera och hantera när det väl kommer upp till ytan. Allt går ju liksom så länge båda parter är beredda att kämpa lika mycket.

Tack för tipsen! Ska göra mitt bästa och fortsätta bloggandet. Mer personlig var önskemålen, så testar på det. Dock finns en gräns på hur perosonlig jag kommer vara, så ha överseende med att det är en bråkdel av mig ni ser i bloggen. Men vi kör en nystart genom att de sex följande dagarna skriva lite på nedanstående punkter!

1. Kärlek vid svår bakgrund

2. Flytten till familjehem - vad var känslan och hur såg det ut i början?

3. Att få en fosterlillebror

4. Farhågor och förväntningar 2015

5. Svårigheten att hantera skolstressen

6. Lärdomar av terapin

Är det något annat ni vill att jag lägger till på denna lista och skriver mer om? Något ni vill veta? Kommentera hemskt gärna så jag får ytterligare inspiration samt så det blir roligare för er att läsa. Kan vara vad som helst, kommer skriva om alla förslag som ges!