Som jag skrev i förra inlägget var mitt förtsa högstadie år det år jag mådde som värst. Tänkte visa er lite bilder från det året. Mest för att jag själv blev en aning chockad över att man bara genom att kolla på bilder kan se vilken förändring det är från då till nu.

Jag kan säga att jag inte känner igen mig själv på en enda av de bilderna. Jag ler inte och mina ögon saknar energi. Det är inte jag!

Idag mår jag bättre. Det är en enorm utveckling från 2009. Är enormt glad att just jag fått chansen till ett bättre liv.

Du äger rätten till ditt eget liv. Du kan förändra. Du kan vinna. Du kan må bra.

Mitt liv har alltid vart mer eller mindre kaos. Därför behövde jag trygghet, min trygghet blev en plats där jag kunde tänka och samla kraft. Dit jag kunde gå när jag inte orkade känna alla känslor längre. Min plats för vila blev nere vid strandkanten. Där fanns sällan folk, jag fick vara ensam. Jag kunde sitta nere vid älven länge. Tänka, minnas tillbaka, gråta, le och bara vara. Runt om mig fanns bara luften jag andades in. De enda ljud jag hörde var brusandet från älven och vinden. Det enda jag kände var blåsten i mitt hår, solen mot ryggen. Jag kände närhet trots att jag var ensam. Lugnet spred sig i kroppen och ångesten avtog. Ibland tog jag med telefonen, stängde ögonlocken och stoppade hörlurarna i öronen. Lät musiken fylla min kropp med känslor. För så kändes det, låtarna speglade mina minnen och alla minnen gav mig känslor, dåliga som bra.

Ofta kände jag mig tom, kändes som om jag inte var någon utan bara fanns till. När ensamheten var som värst drog jag på springskorna, satte lurarna med känslosamma låtar i öronen och bara sprang. Jag sprang tills mina ben inte längre orkade bära mig. Sen gick jag sakta ner till älven. Satte mig i gräset och kom långsamt tillbaka till verkligheten igen. Det var en överlevnadsstrategi. För när jag fått vara för mig själv ett tag, samla energi, så kunde jag lugnt gå hem igen. Komma in i huset, ha tålamod och låta bli att brusa upp. För under min tid hemma blev det ofta så, mitt tålamod var på botten och jag blev alltid irriterad, arg på alla för att det inte funkade som jag önskade. Då behövde jag få lugna ner mig för att sedan kunna återvända hem igen, lugn och sansad. Jag behövde det.

Idag bor jag inte hemma längre. Jag bor istället i en annan by, hos en annan familj. Det är det bästa som har hänt mig. Jag fick chansen att växa som person, jag fick utrymme till att vara jag och trygga vuxna som gjorde mig lugn. Jag har insett att jag har rätt bra tålamod, bara jag är i en miljö där tålamodet inte sätts på prov dygnet runt. Nu får jag känns att jag är någon. Att jag också behövs och är bra till något, en känsla som inte alltid funnits tidigare. Mitt liv försvinner inte bara iväg, utan det finns stunder som gör livet värt att leva. Även fast jag inte alltid mår på topp, så mår jag idag mycket bättre än tidigare. Jag har lärt känna mig själv och mina behov. Jag vet att jag är en människa som behöver trygghet för att kunna vara lugn, jag vet också att jag behöver kärlek och omtanke för att kunna vara den jag är. Förut kände jag inte mig själv, jag visste inte vem jag var utan bara att jag existerade. Det är en känsla som inte går att beskriva, men det är omöjligt att bygga upp sitt sanna jag i en miljö där man inte känner sig älskad och uppskattad.

Ibland kan jag längta tillbaka ner till strandkanten. Det var som så fridfullt på något sätt, att bara vara. Känna kroppen fyllas med energi och kraft. Kraft till att orka ännu en dag, orka med skolan och livet utanför. Aldrig mer vill jag stå där jag för några år sedan stod, absolut inte. Men ibland känns det som om de tysta stunderna behövs, för att lära sig uppskatta det man har och lära sig känna alla känslor och uttrycka dem. Även fast mitt liv har vart väldigt tufft så uppskattade jag allt jag hade mycket bättre förr än vad jag gör nu. Jag älskade stunder som idag inte känns särskilt speciella. Det är det jag saknar. Jag tror man är lycklig när man lär sig uppskatta, uppskatta saker som anses så självklart men ändå inte är det. Förut var små saker lycka för mig. Umgås och skratta med hela familjen. Saker folk gör dagligen. Men för mig var det sällan jag kom överens med de andra i familjen, så när det väl funkade kände jag mig som världens lyckligaste. Jag levde på de korta bra stunderna, i månader. Detta gjorde att jobbiga stunder, inte kändes lika jobbiga och bra stunder var magiska. I min familj där jag nu bor är allt alltid så bra så man tänker knappt på det. Det blir som en vardag och man ser inte värdet i de små men viktiga stunderna man får möjlighet att ha varje dag. Det blir som självklarheter trots att det inte alltid vart det.

En dag ska jag tillbaka till samma älvsstrand igen, sätta mig i gräset och känna vinden i håret. Tänka tillbaka och minnas. Känna alla känslor och uppskatta livet. Det kallas för att känna lycka i sånt som är tungt. Ett ljus i mörkret. Då känner man att man lever - på riktigt!