Förlåtelse = Gå vidare? Ja. Förlåtelse = Glömma? Nej. 

Jag kan acceptera det som hänt, jag kan gå vidare från det som gjort så ont och försöka bygga upp något nytt ur det som var svårt. Men jag kan inte glömma det. Och jag kan inte acceptera vissa handlingar trots att de är förlåtna. Jag kan förstå att det har hänt, men eftersom det finns handlingar som inte är okej att utföra så går dem inte att se förbi och acceptera. Aldrig. Det skulle vara ett svek mot en själv och mot samhället. Vad skulle det lära andra barn om man visade dem att t.ex slag är acceptabelt? Det funkar inte så och man ska vara tydlig med att även om man kan gå vidare, försöka acceptera att vissa saker har hänt, så behöver man inte acceptera just utförandet av handlingarna.

Varför ska man acceptera övehuvudtagen då? Ja, för att kunna gå vidare och slippa leva i det förflutna. Det är inte hälsosamt att gräva ner sig i gamla händelser även om det kan vara nyttigt att ibland reflektera över dem för att se exempelvis varför man själv har vissa egenskaper och svårigheter som person. Gamla sår kan ge vissa insikter som är viktiga att ta vara på. Sedan kan du inte heller förändra det du vart med om, och det du inte kan göra något åt måste du försöka ''släppa'' för att inte tyngas ner helt och hållet. Men det är viktigt att komma ihåg att din acceptans inte betyder att något av det du vart med om är okej. För det är det inte.

Se till att istället försöka växa som person, försöka skapa dig en egen framtid formad som du vill ha den. Följ dina drömmar och sätt upp mål som du vill uppnå. För även om du inte kan förändra ditt förflutna så kan du se till att förändra din syn på det samt ta med det positiva du lärt dig och bygga något större och mycket vackrare. För du har makten över ditt liv.

Igår var jag ledig från skolan. Åkte till Kalix och gjorde bort halkbanan. Gick bättre än förväntat, och kul var det dessutom! Nu är det bara att börja plugga och köra bil regelbundet så ska förhoppningsvis körkortet inte vara allt för långt bort i tiden.

Idag har jag en lektion. Inte sådär jättevärt känner jag, men samtidigt är det ju skönt. När jag slutar blir det att bege sig mot gymmet för ett pass. Så behövligt. Istället för att träna under onsdagen och torsdagen så har jag suttit hemma och ätit godis (!!!!). Inte okej. Men ibland är det skönt att bara lata sig!

Har inte så mycket mer att säga, så hörs mer sen!

När jag ser tillbaka på högstadietiden väcks otroligt många känslor i mig. Det var på riktigt en av de värsta  perioderna i mitt liv. Hade ingen kontroll på något överhuvudtaget och mitt mående var på botten. Var inte mycket i skolan och de försökte därför göra sitt bästa för att min närvaro skulle öka. De skrev åtgärdningsprogram, vi hade möten hit och dit men jag orkade helt enkelt inte. Försökte ju mitt bästa men det räckte inte till för att närvaron skulle förbättras. Många ämnen var hotade och jag fick en hel del varningar från lärare om att jag måste komma på lektionerna om jag inte vill bli underkänd. Egentligen hade jag inget val. För det är inte så himla enkelt att stiga upp och gå till skolan när man inte mår bra. När familjeproblemen är såpass stora så man inte kan fokusera på annat. Så deras varningar hjälpte ju inte direkt, för även om jag ville så kunde jag inte.

Jag kände mig inte heller delaktig i klassen överhuvudtaget. Kände mig i vägen och inte alls välkommen. Detta gjorde inte direkt saken bättre. Och nej, jag säger absolut inte att detta enbart var någon annans problem, utan mycket låg hos mig själv. Min självkänsla var så låg att jag helt enkelt inte trodde att jag hade en plats i klassen. Kände typ att alla andra stod varandra så nära och det var grupperingar där jag inte riktigt passade in någonstans. Även om jag visste att jag kunde ''vara med'' och även om jag blev erbjuden så funkade det inte. Sen orkade jag inte heller riktigt för den delen. Orkade inte lägga energi på att försöka passa in när det redan gick så mycket energi till att fixa allt hemma. Men jag önskar att det hade vart ett ''öppnare'' klimat i klassen, för jag ljuger om jag säger att allt var bra.

När jag sedan flyttade hemifrån med stöd av LVU blev jag borta från skolan av andra anledningar. Utredningar påbörjades och mina föräldrar fick kontaktförbud mot mig. Detta gjorde att jag under en period inte kunde gå till skolan pågrund av det. Var inte tillräckligt ''säkert'' eller vad man ska säga. Sen tog alla förhör, samtal och förhandlingar sin tid vilket också gav stor frånvaro. Mitt mående blev ju inte heller direkt bättre av allt detta så ibland stannade jag hemma pågrund av att jag helt enkelt inte orkade med.

Dock fanns en lärare som gjorde allt lite mer värt. Som såg mig. Som såg att jag var ensam, att jag inte mådde bra och insåg att jag hade rätt stora problem hemma. Den här läraren blev anledningen till att jag i alla fall kom till skolan ibland. Hen frågade alltid hur jag mådde. Jag sa typ alltid att det var bra. Men en dag berättade jag hur kaos allt var och då fick jag viss hjälp. Otroligt tacksam eftersom det är mycket troligt att jag inte hade klarat av skolan om jag inte blivit sedd.

Tillslut gick ju allt bra i alla fall. Fick betyg i alla ämnen och kunde äntligen lämna skolbyggnaden som gett mig ångest under många år. Jag skulle inte tillbaka dit, det hade jag bestämt. Eller först tänkte jag köra på det säkra och återvända till samma skola under gymnasietiden, men insåg sedan hur idiotiskt det hade varit. Ingen idé att gå tillbaka till något man inte mått bra av. Så jag började skola i en annan kommun. Allt blev mycket bättre, främst av tre anledningar.

1. Jag bor i ett tryggt hem och behöver inte oroa mig dygnet runt.

2. Jag hamnade i en fantastisk skola med en bra klass där jag hittade min plats.

3. Jag började må bättre och kunde därför satsa fullt ut.

Sen jag började skola i Övertorneå har min skolångest försvunnit. Jag tycker om att gå till skolan. Ibland har jag dock svackor där jag orkar mindre, men jag har stöd runt omkring mig - både bland vänner, lärare och familj - vilket gör att jag ändå klarar mig och lyckas ta igen det jag missar under de sämre perioderna.

Med detta inlägg vill jag säga att det är okej att inte alltid prestera på topp. Det är okej att må dåligt men försök hitta anledningarna till din känsla. Och gör förändringar. Är något dåligt så försök ändra på det. För allt kan bli så himla mycket bättre!

Hade en fantastisk fredag på alla sätt. Efter att ha tillbringat förmiddagen i skolan steg jag på bussen mot Pajala. Väl där mötte jag upp min storasyster och min mamma på Café Nova. Hade en fantastisk träff. Och det var vår första träff på över tre år som vi var ensamma med mamma. Får hoppas det kan fortsätta i den här riktningen för även om jag inte alltid erkänner det så mår jag som bäst när jag kan ha kontakt med henne.

Efter denna magiska stund i Pajala åkte jag mot Ötå igen för att fira en fin vän. Kvällen startade med mat på Weddes och fortsatte med fika, presentöppning och en hel massa prat. Somnade sent in på natten/på morgonsidan och vaknade vid åtta för att bege mig mot Pello för jobb.

Jobbade hela lördagen, men tiden gick rätt fort så kändes helt okej. Fick även härliga nyheter av chefen så nu känns det ännu bättre än tidigare. Bara kämpa på!! På kvällen åt vi i alla fall hembakad pizza hemma och lite folk kom förbi så var ett fint avslut på dagen.

Idag har jag sovit ut. När jag vaknade har jag umgåtts med Andreas en del. Vi har mest lekt med min 'lillebror'. Var bland annat ute och busade lite, hur underbart som helst. På eftermiddagen när A åkte hem så for jag till min lillasyster en sväng. Vi åt lite mat, fikade och pratade. Mysigt!

Resterande av eftemiddagen/kvällen har jag tagit det lugnt. Druckit lite glögg (så gott!) samt tagit en lång bastu. Behövligt ibland! Nu känner jag mig redo för en ny vecka, helt klart!

Idag tänkte jag plugga medan Andreas var på hockey. Gick ju typ sådär fantastiskt bra som det gör ibland. Öppnade inte ens boken.. Istället har jag läst massa bloggar samt kollat runt på massa roliga hemsidor efter julklappar. Tiden gick ju fort i alla fall! Somnade inte åtmistone så lite framsteg är det ju.

Förutom det misslyckande plugget har jag idag hunnit vara i skolan (det menar du inte?). Hade veckans jobbigaste dag. Lektioner från 8-15. Inte det bästa jag vet men ska inte klaga då jag har rätt chill alla andra dagar liksom.

Efter skolan blev det träning. Gick bra i dag, lyckades ta mer vikt än vanligt i de flesta övningarna, så är en del framsteg. Dock tränade vi ben och eftersom jag alltid är så taggad på just de passen så är det lättare att maxa. I slutet av passet fick jag dock rejäl huvudvärk så fick trappa ner ganska mycket för att orka göra det sista. Men kom levandes därifrån så ska inte klaga.

Annars händer inte så mycket intressant i mitt liv just nu, därav låg uppdatering här. Är kanske inte så himla kul att läsa om mina dagar när de ser ungefär likadana ut hela tiden. Får försöka hitta lite inspriation till roligare och djupare inlägg. Ni får gärna ge förslag också om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva om!

Kram!

Idag fick jag en käftsmäll när jag läste följande citat: ''The person who broke you can't be the one to fix you. Remember that.'' Detta tilltalande mig otroligt mycket för jag har inte insett det tidigare. Självklart är det ju så. Självklart kan inte det som krossar en laga en. Så varför har jag under flera år väntat på att de människor som skadat mig så svårt ska få mig att bli hel igen? Nu förstår jag. Nu kan jag sluta vänta på ett mirakel som inte kommer att inträffa. Jag måste gå vidare, laga de bitar som gått sönder på egen hand, vid behov med stöd utifrån. För hur skulle en människa som gång på gång sårat kunna göra det ogjort? Det går inte. Även om man kan förlåta så går det inte att ta tillbaka det som fått en annan människa trasig.

Det känns inombords när man får något sånt här rätt upp i ansiktet, men oj vad det behövdes. Det var precis detta jag behövde höra. Jag måste sluta tro att andra ska lösa mina problem, då blir de aldrig lösta. Nu är det dags för mig att ta tag i mitt eget liv, ta tag i det som är sårat och ärrat. Annars kommer jag inte kunna må helt bra. En gång för alla måste jag gå vidare från mitt förflutna. Jag måste leva i nuet. Ja, det måste jag.

Lördagen spenderades till största del på jobbet. När jag slutade för dagen gick jag hem till lillasyster. Blev att äta middag där samt umgås med henne. På kvällen gick jag, Johanna och hennes lillebror ut och tände en rislykta till minne för de som fattas oss. Var fint!

När jag kom hem från J blev det att sitta hemma med familjen och mysa framför fotbollen. Vid midnatt blev det godnatt, och jag tog mitt rekord i ''uppe-sittande''. ;)

Idag vaknade jag vid elvatiden. Så skönt att sova ut! Åt frukost och åkte med familjen till Svanstein och tände lite ljus. När vi kom hem därifrån städade jag lite i mitt rum och dammsög lite här hemma. Sen blev det att gå ut på gården och köra lite ford. Tränade lite backning, parkering och bromsningstekniker. Eftersom forden är automatväxlad gick det betydligt lättare än vanligt. Bra att träna lite på även det så man vänjer sig!

Nu väntar jag på middagen. Sen lär det bli lite plugg om jag har orken. Har lite grejer som behövs göras så får hoppas något blir gjort i alla fall!

Vem känner dig bäst och varför? Min storasyster känner mig bäst eftersom vi växt upp tillsammans, delar samma bakgrund, liknande tankar och känslor. Men Maya vet mest om mig, saker som jag aldrig pratar om med andra berättar jag för henne. Hon är en trygg punkt i mitt liv helt enkelt.
Vad stod det i ditt förra sms? ''Absolut!''
Ljushåriga eller mörkhåriga killar? Ingen betydelse.
När grät du senast och varför? I fredags, begravning.
Skriv namnet på någon du ser upp till? Sandra, för att hon hjälpt mig otroligt mycket för att jag ska blir den jag är idag. Otroligt klok människa med ett stort hjärta!
Vem är du mest lik, din mamma eller pappa? Utseendemässigt - pappa, personlighetsmässigt - båda. Ärvt pappas ävertyrliga sida samt hans envishet och mammas öppenhet (pratsamhet) samt hennes vilja att alltid göra sitt bästa. 
Hur lång är du? 157 cm kort.
Dagens humör? Trött gånger tusen.
Hur gammal är du om fem år? 23 år
Vem ringde du senast? Denise
Vem ringde dig senast? Jobbet
Vilken ögonfärg har du? En blandning där brunt är mest framträdande.
Vem gjorde dig glad senast? När jag kom till skolan på måndag och såg en påse hänga på mitt skåp. Några fina vänner hade lämnat en liten spontan present för att visa stöd. Gissa om jag blev glad? Och tacksam. <3
Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta.
Vilken är din favoritlåt? Just nu har jag lyssnat mycket på ''Tears in heaven'', men finns väldigt många fina.
Hur många kuddar har du i sängen? 2
Är du singel eller har du ett förhållande? I ett förhållande.
Något du saknar? Saknar mycket, men ingen idé att gräva ner sig i det, speciellt när det handlar om saker som inte går att ändra.
Vad gör dig ledsen? Det som är mest påtagligt är när människor som står mig nära mår dåligt. Men sen gör även de orättvisor som finns ute i världen mig ledsen. Så himla tragiskt att det är som det är, alla människor borde få samma chans till ett bra liv.
Vad gör dig glad? Extremt mycket. Min familj, mina syskon, mina vänner, min pojkvän och så vidare. Men även alla chanser jag får samt allt roligt som händer i livet nu. Har mycket spännande på gång som ger mig ett léende på läpparna.