Jag vet inte vad jag ska säga längre. Orden har liksom tagit slut för länge sen. Kvar är bara en himla massa känslor, känslor som aldrig hittar ut. Jag är fast i mig själv, inne i ett skal som inte släpper någon för nära. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att allt ska bli bra igen. Inser mer och mer att det kanske är såhär mitt liv kommer se ut. Är inte lätt att hantera motgång efter motgång och fortfarande vara stark. Och fortfarande ha ett leende på läpparna. Men tro mig, jag försöker. Jag försöker leva ett någorlunda liv trots att saker runtomkring oftast bara är kaos. Jag försöker tänka bort verkligheten, vardagen och fokusera på att må hyfsat bra trots allt. Men nej, det är inte enkelt. Så många år har jag dragit på ett leende och igronerat smärtan inombords. Allt för att inte gå under. Och det kommer jag fortsätta med för jag orkar inte gräva ner mig i problemen. Jag vill alltid se livets ljusa sidor även de dagar när mörkret tar över. Jag vill tro på att framtiden ser ljusare ut för mig än det som hittills varit. Jag hoppas och hoppet kommer aldrig lämna min kropp. För jag ska kämpa, jag kommer aldrig ge upp. Det måste finnas en mening med allt detta och det måste finnas något bättre bakom allt jobbigt. Jag längtar tills jag får uppleva det. Och jag ska göra mitt bästa för att komma dit jag vill i livet, för att få fler ljusa stunder. För nej, det kommer inte av sig själv, det kommer inte med vinden. Man måste kämpa, ge allt, för att må bra. Och det, precis det ska jag göra.