När jag ser tillbaka på högstadietiden väcks otroligt många känslor i mig. Det var på riktigt en av de värsta  perioderna i mitt liv. Hade ingen kontroll på något överhuvudtaget och mitt mående var på botten. Var inte mycket i skolan och de försökte därför göra sitt bästa för att min närvaro skulle öka. De skrev åtgärdningsprogram, vi hade möten hit och dit men jag orkade helt enkelt inte. Försökte ju mitt bästa men det räckte inte till för att närvaron skulle förbättras. Många ämnen var hotade och jag fick en hel del varningar från lärare om att jag måste komma på lektionerna om jag inte vill bli underkänd. Egentligen hade jag inget val. För det är inte så himla enkelt att stiga upp och gå till skolan när man inte mår bra. När familjeproblemen är såpass stora så man inte kan fokusera på annat. Så deras varningar hjälpte ju inte direkt, för även om jag ville så kunde jag inte.

Jag kände mig inte heller delaktig i klassen överhuvudtaget. Kände mig i vägen och inte alls välkommen. Detta gjorde inte direkt saken bättre. Och nej, jag säger absolut inte att detta enbart var någon annans problem, utan mycket låg hos mig själv. Min självkänsla var så låg att jag helt enkelt inte trodde att jag hade en plats i klassen. Kände typ att alla andra stod varandra så nära och det var grupperingar där jag inte riktigt passade in någonstans. Även om jag visste att jag kunde ''vara med'' och även om jag blev erbjuden så funkade det inte. Sen orkade jag inte heller riktigt för den delen. Orkade inte lägga energi på att försöka passa in när det redan gick så mycket energi till att fixa allt hemma. Men jag önskar att det hade vart ett ''öppnare'' klimat i klassen, för jag ljuger om jag säger att allt var bra.

När jag sedan flyttade hemifrån med stöd av LVU blev jag borta från skolan av andra anledningar. Utredningar påbörjades och mina föräldrar fick kontaktförbud mot mig. Detta gjorde att jag under en period inte kunde gå till skolan pågrund av det. Var inte tillräckligt ''säkert'' eller vad man ska säga. Sen tog alla förhör, samtal och förhandlingar sin tid vilket också gav stor frånvaro. Mitt mående blev ju inte heller direkt bättre av allt detta så ibland stannade jag hemma pågrund av att jag helt enkelt inte orkade med.

Dock fanns en lärare som gjorde allt lite mer värt. Som såg mig. Som såg att jag var ensam, att jag inte mådde bra och insåg att jag hade rätt stora problem hemma. Den här läraren blev anledningen till att jag i alla fall kom till skolan ibland. Hen frågade alltid hur jag mådde. Jag sa typ alltid att det var bra. Men en dag berättade jag hur kaos allt var och då fick jag viss hjälp. Otroligt tacksam eftersom det är mycket troligt att jag inte hade klarat av skolan om jag inte blivit sedd.

Tillslut gick ju allt bra i alla fall. Fick betyg i alla ämnen och kunde äntligen lämna skolbyggnaden som gett mig ångest under många år. Jag skulle inte tillbaka dit, det hade jag bestämt. Eller först tänkte jag köra på det säkra och återvända till samma skola under gymnasietiden, men insåg sedan hur idiotiskt det hade varit. Ingen idé att gå tillbaka till något man inte mått bra av. Så jag började skola i en annan kommun. Allt blev mycket bättre, främst av tre anledningar.

1. Jag bor i ett tryggt hem och behöver inte oroa mig dygnet runt.

2. Jag hamnade i en fantastisk skola med en bra klass där jag hittade min plats.

3. Jag började må bättre och kunde därför satsa fullt ut.

Sen jag började skola i Övertorneå har min skolångest försvunnit. Jag tycker om att gå till skolan. Ibland har jag dock svackor där jag orkar mindre, men jag har stöd runt omkring mig - både bland vänner, lärare och familj - vilket gör att jag ändå klarar mig och lyckas ta igen det jag missar under de sämre perioderna.

Med detta inlägg vill jag säga att det är okej att inte alltid prestera på topp. Det är okej att må dåligt men försök hitta anledningarna till din känsla. Och gör förändringar. Är något dåligt så försök ändra på det. För allt kan bli så himla mycket bättre!