Fasad. Denna fasad. Varför låtsas att allt är bra utåt, när det i själva verket är skit rätt i genom? Varför inte bara säga hur det är, våga prata om sina problem? Kanske inte så konstigt att man väljer att låtsas. Det är så mycket enklare. Då behöver man inte förklara något, för sådana som ändå inte ha förmågan att förstå, man slipper att någon ser ner på en, man behöver inte känna skam eller skuld. Allt man behöver är att fortsätta må dåligt, för att man inte har någon i sin omgivning att prata med.

Är det värt?

Egentligen borde man få ut det som är allra mest smärtsamt. Bara få tömma allt, få hjälp att bära det allra tyngsta. Men skulle någon förstå om jag berättade? Eller skulle dom bara gå förbi? Man vet ju inte innan man provat. Jag har testat. Hur folk reagerar beror på helt från person till person. Vissa börjar gråta, vissa ifrågasätter allt man säger, vissa tror man ljuger, några tycker synd om en, och vissa andra säger ingenting alls. Men sen finns det dom som verkligen oxå kan förstå, såna som ger råd, stöttar, hjälper en att må bättre, nån man kan ringa i vått och torrt, vissa som visar stor förståelse och kärlek, och de som vågar visa att dom bryr sig.

Så våga berätta. Vissa kommer inte förstå, men fine gå vidare till nästa. Du kan inte förvänta dig att alla ska lyssna och ge förståelse, alla gör inte det. Men du får inte tappa hoppet, gå vidare. För den som söker, denn hittar. Tillslut kommer du hitta någon du kan dela allt med.Och det är så mycket värt det. Så ge inte upp.

Kärlek Ann-Sofie.