Sitter i biblioteket nu, har håla som vanligt då. Bara finska och engelska kvar, sen slutar man för dagen. Ikväll måste jag verkligen plugga, måste försöka hitta ork till det. Har matte, finska, engelska, samhälls och geografi prov alla innan höstlovet så måste verkligen läsa så jag iallafall får godkänt. Ikväll blir det matte och engelska, det som är viktigast. Sen om jag hinner (och har pluggat ordentligt) så drar jag på träningen ikväll. Hade vart skönt verkligen, få anstränga sig och tänka på annat ett tag. Aja, ska kolla runt på lite bloggar nu innan vi börjar igen. Kraaam!

Always and for always.

Det har gått 2 år sen jag flyttade hemifrån, det har gått 8 månader sen jag pratade med/messade någon av mina föräldrar. Det är väl klart det är svårt, även fast jag ine visar det. Jag är så sjukt duktig på att hålla fasaden tätt, mest för att jag gjort det hela livet. Vågar inte släppa nån för nära, känns som att ingen ändå kommer ens försöka förstå. Det är jobbigt för mig att se reaktioner, folk som inte orkar ta emot utan säger ''förstår om du inte orkar prata om det.'' eller byter samtalsämne. Visst kanske är det svårt, men det är en stor del av mig. Det handlar om min utveckling, om jag som person. Det kommer alltid ha en viss betydelse i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna bli den 'normala', den folk vill att jag ska vara. Jag kommer inte alltid orka hålla masken, hålla perfektionen uppe. Jag har lärt mig med tiden, lärt mig dölja den inre smärtan och dra på ett stort leende för att få folk att slippa oroa sig. Försökt nu så länge att bara sopa problemen under mattan, men har insett att jag kommer ju ingenstans med det. Vet ni hur mycket jag saknar dem varje dag? Det gör rättut sagt ont. Ont att inte veta hur ni mår, hur ni har det, om ni jobbar eller vars ni bor. Det är inte så konstigt att jag inte alltid orkar göra alla mattetal, eller läsa alla glosor. Jag har så mycket i mitt liv som tar över tankarna hela tiden, som gör mitt psyke förlamat. Jag mår bättre än på flera år, jag gör verkligen det. Men jag kommer inte alltid orka prestera på topp. Jag vill inte skylla på min uppväxt, men det är iallafall nån sorts förklaring. Klart jag fortsäter kämpa, hela tiden. Det kommer ju bli bättre, jag vet ju det. Jag kommer få se dem igen, kommer kunna prata med dem en dag. Jag kan inte förklara känslorna, hur mycket jag än försöker. Allt måste ut ur mig, annars går jag sönder. Att skriva är mitt sätt att få bearbeta och få ut mina känslor.

Fick föresten en present av mina föräldrar, blev så glad. Mamma hade stickat vantar, hon hade lag ner sin tid för att jag skulle få vantar. Det är lycka för mig verkligen, bara att de kom ihåg och ville visa mig att dem tänkt på mig. Gjorde min dag, uppskattade det så mycket att jag gick till affären och köpte en present och ett kort som tack. Vill visa min uppskattning, att jag älskar dem. Det kommer bli ljusare igen, även om det känns långt bort nu så kommer det bli bra.