När jag hör ordet förändring, tänker jag på det senaste året. Alltså, helt otroligt vilka framsteg jag gjort ändå, är inte samma person. De som lärt känna mig nu i år, kan nog inte tänka sig mig för bara ett år sen, och mina väner jag haft en längre period har verkligen bekräftat att jag förändrats. I början på högstadiet, fram till sommaren i åttan var jag tyst, tillbakadragen, skrattade nästan aldrig, drog mig undan, gjorde aldrig saker för mig själv och mådde mycket dåligt. Efter maskorlägret sommaren 2011 förändrades något stort i mig. Jag lärde mig visa känslor - på riktigt, jag vågade vara glad, ledsen och beviken, jag insåg att jag är viktigast i mitt liv, att jag har rätt att må bra, jag blev gladare som person för jag lärde mig att jag har rätt till det, jag tog för mig mer och började göra saker som fick mig att må bra. Innan jag åkte på lägret hade jag inte visat äkta känslor på flera år, hade inte vågat eller kunnat. Nu efteråt är jag en väldigt känslosam person. Maskrosbarn förändrade mitt liv, alltså jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte satte mig på tåget den 3 augusti 2011. Vem hade jag vart? Var hade jag bott? Hur hade jag mått? Jag kan tänka mig det, men innerst inne vet jag ju inte. Jag är idag en väldigt glad och öppen person, sprallig men ändå lugn och mogen. Jag har mina sämre perioder som alla, men innerst inne mår jag oftast hyffsat bra. Jag valde att ta tag i mitt liv, det har tagit lång tid men det var värt det. Jag har kämpat i över 10 år, bearbetat, gråtit och sörjt. Man måste tillåta sig själv att falla, att vara svag för att sedan orka vara stark. Man måste låta sig själv må bra, trots att andra i ens omgivning mår skit. Jag har tagit mig ur det värsta, och har en bra och stabil tillvaro just nu och en ljus framtid. Jag har inget att sörja över, för det ligger bakom mig. Visst kan jag va ledsen och kanske har jag lång väg kvar, många hinder at ta mig förbi men jag vet att jag kan och att jag orkar ta mig genom det här. Jag har inte gett upp än, så varför skulle jag göra det nu när jag redan kommit så långt? Jag har lärt mig redan som liten att livet inte är en dans på rosor, men jag vet också att jag själv faktiskt kan förändra mitt liv. Jag kan inte förändra mina föräldrar, eller det som varit men jag kan förändra min syn på mina föräldrar och på min uppväxt. Jag kan välja att ta tillvara på mina erfarenheter och hjälpa andra. Jag kan också förändra mig själv, hur jag vill må och hur min framtid ska se ut. Det kan ta tid, men jag har mitt liv i mina händer. Jag har haft det dåligt under hela min uppväxt i princip, men det hindrar mig inte från att må bra och få en fin framtid. Ärren i själen kommer alltid att finnas kvar, minnena kommer aldrig försvinna, men allt blir vad man gör det till verkligen. Jag kan ta med mig det bra från barndomen ut i vuxenlivet, och rätta till det mindre bra. Jag vet att det är möjligt att förändra sig och sin syn på saker, för under det här året har jag förändrats. Jag har klättrat mer än jag ramlat, och jag har mått bättre mer än jag mått dåligt. Inget av det som hänt är mitt fel trots att det ofta känns så, men jag måste försöka acceptera min uppväxt och lära mig leva med allt. Tro mig, du kan om du vill för endast du själv bestämmer över ditt liv, dina mål och dina drömmar!