Haft mycket nu, men inser ändå att jag nästan alltid lyckas trots att jag känner att många saker inte kommer gå, eller att jag verkligen inte orkar. Jag har pluggat nu ett tag. Vissa saker sitter ännu inte, men faktiskt har det mesta fastnat trots att det känns som om jag inte kan något om hur Sverige styrs. Gång på gång Lyckas jag på nåt konstigt sätt motbevisa mig själv. Provet kommer gå bra imorgon, även om jag kanske inte kommer kunna svara på alla frågor som de 65 poäng provet kommer bestå av. Även om det skulle gå helt åt skogen, har jag ändå chans att klara skolan. Jag tror min press på mig själv väldigt ofta är alldeles för hög. Ibland är det bra, och ibland sämre. Men nu känner jag verkligen att jag måste lugna ner mig för att kunna orka. Som tur är har vi lov nästa vecka, då ska jag bara vila ut - för en gångs skull.

Pratade även med bästaste Sandra för ett tag sen, så mysigt. Snart ses vi alla igen, underbart om något. Tack för att ni inte slutar tro på mig, fast jag inte lyckas alla gånger. Så värdefullt att ha den turen att få vara en del av maskrosbarn och att ni är en viktig del av mig. Fick lite extra energi av samtalet, kraft till att orka plugga det sista nu innan lovet. Så fint och behövligt. Finaste människor. <3

Dricker té. Tänkertänkertänker. Jag måste plugga. Jag orkar inte. Jag vet att jag måste, jag vet vet vet hur mycket jag måste klara skolan. Jag försöker, men inte tillräckligt. Orken tar slut just när den har kommit. Jag andas kall frisk luft, i hopp om att få yttiligare lite energi, lite till energi till att orka plugga. Mitt liv går för tillfället ut på skolan. Är så pressad och min kropp börjar säga ifrån. Stressen har liksom tagit över, allt jag måste göra men som jag inte orkar med. Alla som förväntar sig massor av en, men också jag själv som vill mer än jag klarar av. Jag måste orka, jag har inget val men det går ju inte. Det. Går. Inte. Jo, jag försöker, hela tiden. Ser ni inte hur otroligt mycket jag kämpar varenda sekund? Jag blir sedd som en som inte bryr sig om skolan, men jo - jag bryr mig. Skolan är typ det enda i mitt liv jag faktiskt kan göra något åt - men har så sjukt mycket viktigare att tänka på, så alla krafter bara försvinner. Ångesten äter upp mig inifrån, för jag känner mig så otillräcklig, så fruktansvärt dålig som inte gör allt det där jag borde, allt det alla andra orkar göra. Får varje dag höra att det är upp till mig att orka, att ta tag i skolan. Det vet jag ju, klart ingen annan kan göra det åt mig. Jag kommer försöka. Just nu har jag så mycket att göra på sjukt kort tid, så jag vet att det inte kommer gå. Jag kan faktiskt inte, är bara människa. Jag är inte negativ, bara realistisk Jag vet att jag är dålig som inte orkar visa att jag bryr mig, jag känner det själv hela tiden. Jag vill avsluta inlägget med att säga ''nu ska jag plugga.'' Men trots att jag har otroligt många sidor att plugga in inför provet imorgon, så kommer jag tyvärr inte orka det. Mina krafter har tagit slut. Jag vet att jag inte kan skita i allt, jag vet vad jag måste. Men det går tyvärr inte. Jag kommer inte kunna göra det där provet imorgon, för jag kan ju inget. Jag kan inte ens det trots att jag har försökt, trots att jag lagt ner tid på att plugga. Kan inte ta in mer information, får inte in mer i skallen. Jag bara känner hur jag inte räcker till. Orkar varken det jag måste, borde eller vill. Så ja, det känns lite onödigt just nu med allt. Vill bara vila, men på något sätt måste jag snabbt försöka hitta krafter för jag måste göra prov imorgon, och jag måste klara det bra också.