Tjaa!

Ligger i sängen, dricker kaffe och försöker skriva bokrecension. Tro det eller ej, men har lyckats skriva en hel del redan. Bara några punkter kvar. Tänkte först ta lite från en recension jag skrev i 9:an som jag hade skrivit på samma bok, men har nog tyvärr slängt den så började på en ny. Om jag har tur och får klart idag allt, så får jag sovmorgon 2 dagar i rad, fatta skönt det hade vart. Ska fortsätta skriva vidare, och sen försöka ge mig så lite samhällsfrågor eller matte. Yes, nej men vi hörs. Ha det gött! <3

När jag hör ordet förändring, tänker jag på det senaste året. Alltså, helt otroligt vilka framsteg jag gjort ändå, är inte samma person. De som lärt känna mig nu i år, kan nog inte tänka sig mig för bara ett år sen, och mina väner jag haft en längre period har verkligen bekräftat att jag förändrats. I början på högstadiet, fram till sommaren i åttan var jag tyst, tillbakadragen, skrattade nästan aldrig, drog mig undan, gjorde aldrig saker för mig själv och mådde mycket dåligt. Efter maskorlägret sommaren 2011 förändrades något stort i mig. Jag lärde mig visa känslor - på riktigt, jag vågade vara glad, ledsen och beviken, jag insåg att jag är viktigast i mitt liv, att jag har rätt att må bra, jag blev gladare som person för jag lärde mig att jag har rätt till det, jag tog för mig mer och började göra saker som fick mig att må bra. Innan jag åkte på lägret hade jag inte visat äkta känslor på flera år, hade inte vågat eller kunnat. Nu efteråt är jag en väldigt känslosam person. Maskrosbarn förändrade mitt liv, alltså jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte satte mig på tåget den 3 augusti 2011. Vem hade jag vart? Var hade jag bott? Hur hade jag mått? Jag kan tänka mig det, men innerst inne vet jag ju inte. Jag är idag en väldigt glad och öppen person, sprallig men ändå lugn och mogen. Jag har mina sämre perioder som alla, men innerst inne mår jag oftast hyffsat bra. Jag valde att ta tag i mitt liv, det har tagit lång tid men det var värt det. Jag har kämpat i över 10 år, bearbetat, gråtit och sörjt. Man måste tillåta sig själv att falla, att vara svag för att sedan orka vara stark. Man måste låta sig själv må bra, trots att andra i ens omgivning mår skit. Jag har tagit mig ur det värsta, och har en bra och stabil tillvaro just nu och en ljus framtid. Jag har inget att sörja över, för det ligger bakom mig. Visst kan jag va ledsen och kanske har jag lång väg kvar, många hinder at ta mig förbi men jag vet att jag kan och att jag orkar ta mig genom det här. Jag har inte gett upp än, så varför skulle jag göra det nu när jag redan kommit så långt? Jag har lärt mig redan som liten att livet inte är en dans på rosor, men jag vet också att jag själv faktiskt kan förändra mitt liv. Jag kan inte förändra mina föräldrar, eller det som varit men jag kan förändra min syn på mina föräldrar och på min uppväxt. Jag kan välja att ta tillvara på mina erfarenheter och hjälpa andra. Jag kan också förändra mig själv, hur jag vill må och hur min framtid ska se ut. Det kan ta tid, men jag har mitt liv i mina händer. Jag har haft det dåligt under hela min uppväxt i princip, men det hindrar mig inte från att må bra och få en fin framtid. Ärren i själen kommer alltid att finnas kvar, minnena kommer aldrig försvinna, men allt blir vad man gör det till verkligen. Jag kan ta med mig det bra från barndomen ut i vuxenlivet, och rätta till det mindre bra. Jag vet att det är möjligt att förändra sig och sin syn på saker, för under det här året har jag förändrats. Jag har klättrat mer än jag ramlat, och jag har mått bättre mer än jag mått dåligt. Inget av det som hänt är mitt fel trots att det ofta känns så, men jag måste försöka acceptera min uppväxt och lära mig leva med allt. Tro mig, du kan om du vill för endast du själv bestämmer över ditt liv, dina mål och dina drömmar!

Sitter i biblioteket nu, har håla som vanligt då. Bara finska och engelska kvar, sen slutar man för dagen. Ikväll måste jag verkligen plugga, måste försöka hitta ork till det. Har matte, finska, engelska, samhälls och geografi prov alla innan höstlovet så måste verkligen läsa så jag iallafall får godkänt. Ikväll blir det matte och engelska, det som är viktigast. Sen om jag hinner (och har pluggat ordentligt) så drar jag på träningen ikväll. Hade vart skönt verkligen, få anstränga sig och tänka på annat ett tag. Aja, ska kolla runt på lite bloggar nu innan vi börjar igen. Kraaam!

Always and for always.

Det har gått 2 år sen jag flyttade hemifrån, det har gått 8 månader sen jag pratade med/messade någon av mina föräldrar. Det är väl klart det är svårt, även fast jag ine visar det. Jag är så sjukt duktig på att hålla fasaden tätt, mest för att jag gjort det hela livet. Vågar inte släppa nån för nära, känns som att ingen ändå kommer ens försöka förstå. Det är jobbigt för mig att se reaktioner, folk som inte orkar ta emot utan säger ''förstår om du inte orkar prata om det.'' eller byter samtalsämne. Visst kanske är det svårt, men det är en stor del av mig. Det handlar om min utveckling, om jag som person. Det kommer alltid ha en viss betydelse i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna bli den 'normala', den folk vill att jag ska vara. Jag kommer inte alltid orka hålla masken, hålla perfektionen uppe. Jag har lärt mig med tiden, lärt mig dölja den inre smärtan och dra på ett stort leende för att få folk att slippa oroa sig. Försökt nu så länge att bara sopa problemen under mattan, men har insett att jag kommer ju ingenstans med det. Vet ni hur mycket jag saknar dem varje dag? Det gör rättut sagt ont. Ont att inte veta hur ni mår, hur ni har det, om ni jobbar eller vars ni bor. Det är inte så konstigt att jag inte alltid orkar göra alla mattetal, eller läsa alla glosor. Jag har så mycket i mitt liv som tar över tankarna hela tiden, som gör mitt psyke förlamat. Jag mår bättre än på flera år, jag gör verkligen det. Men jag kommer inte alltid orka prestera på topp. Jag vill inte skylla på min uppväxt, men det är iallafall nån sorts förklaring. Klart jag fortsäter kämpa, hela tiden. Det kommer ju bli bättre, jag vet ju det. Jag kommer få se dem igen, kommer kunna prata med dem en dag. Jag kan inte förklara känslorna, hur mycket jag än försöker. Allt måste ut ur mig, annars går jag sönder. Att skriva är mitt sätt att få bearbeta och få ut mina känslor.

Fick föresten en present av mina föräldrar, blev så glad. Mamma hade stickat vantar, hon hade lag ner sin tid för att jag skulle få vantar. Det är lycka för mig verkligen, bara att de kom ihåg och ville visa mig att dem tänkt på mig. Gjorde min dag, uppskattade det så mycket att jag gick till affären och köpte en present och ett kort som tack. Vill visa min uppskattning, att jag älskar dem. Det kommer bli ljusare igen, även om det känns långt bort nu så kommer det bli bra.

Haft en underbar början på helgen. Bästaste Milla kom till mig igår och stannade till idag. Vi har myst på bara, tagit vara på tiden tsm. Igår myste vi framför en film med ostbågar, låg uppe och snackade halva natten precis som vanligt. Idag hälsade vi på min lillasyster, suberroligt verkligen! Vi måste verkligen ses oftare tycker jag, så sjukt mysigt ju. Älskar dig fina, du gör världen lite bättre! <3

Blir så irriterad. Varför är det så svårt att skriva sitt namn när man ska kommentera, kan man inte stå för vad man har att säga eller?? Jag tänker inte publicera kommentarer som handlar om känsliga saker, varför ska jag ens göra det när personen inte kan stå för det? Kan man inte stå för sin åsikt, så kan man inte heller mena det seriöst? Fick en kommentar på inlägget där jag visade en outfit, och jag lovar jag garvade. Vad kollar vissa folk på egentligen? Jag visade vad jag hade på mig, inte något annat. Men visst, nu förtiden reagerar väl folk så fort man visar minsta lilla urrigning osv. Man måste väl snart klä sig som en nunna för att folk inte ska behöva reagera. Så fjanigt att man inte kan tänka på annat, istället för att kommentera andra. Men visst, alltid lättare att kommentera problem hos andra än sig själv. Var är den här världen påväg egentligen? Är lite irriterad faktiskt. Så löjligt.. Men visst, stör bilden dig så kan jag såklart ta bort den, men skriv ditt namn nästa gång va?

Blev sjukt less på min förra design, har ju som haft den vääldigt länge. Som ni ser är nu en ny design uppe på bloggen, slängde ihop en lite snabbt så jag har nån tillsvidare. När jag har mer tid så ska jag försöka få ihop en lite mer ordentligare och välgjord, men detta får duga nu tillsvidare.

Hejs!