När jag var nio år sa jag för första gången att jag ville jobba som socionom, och den drömmen följer ännu med. Jag vill på något sätt jobba med barn/unga som lever under svåra hemförhållanden. Jag vill vända mina egna erfarenheter till något bra, till att hjälpa andra som växer upp under liknande förhållanden som jag gjort. Om det sen blir socionom eller vad det blir är en annan sak, det viktigaste för mig är att ha ett jobb där jag känner att jag tillför något, att jag är till hjälp för andra och kan finnas där och göra saker bättre. Jag vill vara den vuxna som jag själv saknade som barn, en vuxen som inte ger sig utan frågar hur det är tills man får ett ärligt svar. På något sätt känns det som en skyldighet att faktiskt göra något gott utav det som vart jobbigt i mitt liv. Inte bara lära mig av det dåliga och förändra det utan även dra nytta av det som vart bra och ta med mig det senare när jag ger mig ut i arbetslivet.

Jag har träffat på många socialsekreterare under min barndom, vissa har vart extremt bra och verkligen gett mig den hjälp jag behövt medan andra har vart mindre bra. Genom att träffa på många olika sorters socionomer så har jag fått en uppfattning om vad som fungerar och vad som är sämre. Jag vet hur jag vill att kontakten med socialtjänsten ska gå till, hur man vill bli bemött, hur miljön ska vara för att man ska känna sig trygg osv. Jag har erfarenheter och det kommer jag ta med mig om jag en dag blir t.ex socialsekreterare. Jag vill att de barn och ungdomar jag senare möter ska känna att de inte är problemet utan att jag finns där för att hjälpa till för att de ska få det bättre. Detta för att de ska våga berätta och kunna känna att det finns tid och att jag som vuxen kommer stå kvar och göra mitt bästa vad situationen än handlar om. Barn ska inte behöva vara rädda för att berätta hur de känner, hur de är hemma osv. utan de ska känna en trygghet till socialtjänsten och förstå att det finns bra vuxna som finns där för barnens bästa.

Blev lite långdraget, men jag hoppas ni fick svar på frågan. Sammanfattningsvis kan man säga att mitt drömjobb är att bli socialsekreterare för att jag vill få barn/ungdomar att inse det jag själv aldrig trodde som barn: att det finns vuxna som faktiskt lyssnar och som hjälper till för att man ska få det bättre. Det finns bra vuxna som man kan lita på!

Tyngsta skoldagen på länge. Uppgifter som skulle skrivas och lämnas in samt ett prov i rätten och samhället. Provet kändes åt skogen under tiden jag gjorde det och även efteråt. Nu känns det iallafall lite bättre, så hoppas det gick okej åtminstone.

Ikväll ska jag ta det så lugnt som jag bara kan, har pluggat flera dagar i rad så behöver en vilodag. Hoppas man blir lite piggare också, vart trött hela veckan.

Yes, nu ska jag börja min lugna kväll med att äta tårta. C's syster fyller nämligen år så blir att fira!

Höres!