Jag var så himla trasig den där kvällen 2009 när jag som tolvåring tog kontakt med Maskrosbarn för första gången. Det där mailet som var så svårt att skriva men som tillslut ändå skickades iväg. Jag behövde få ur mig alla känslor, allt det där svarta som krossade mig inombords.

När jag fick svaret av en ledare på Maskrosbarn kände jag mig inte längre lika ensam. Det blev ett litet ljus i tunneln och jag fick en person att vända mig till när livet var kaos. Jag fick en klippa. Även om det kunde ta länge innan mina mail besvarades så visste jag ändå att någon alltid fanns där.

Efter två år med mailkontakt åkte jag på mitt första läger och mitt liv fick helt plötsligt en ny vändning. Sedan dess har livet vart upp och ner innehållande både bra och dåliga stunder. Dock har allt lett till att jag i slutändan ändå utvecklats och gått framåt.

I fredags kom jag hem från mitt sista läger som deltagare på Maskrosbarn. Nu fortsätter livet med nya möjligheter och utmaningar. Jag ska uppfylla mina drömmar och fortsätta framåt. Dock glömmer jag aldrig de fantastiska människorna som hjälpte mig hit vart jag står idag. Tack för allt!