Varför ska det vara så förbannat svårt att acceptera? Att inse? Att stå fast vid sin historia? Jag orkar inte vara tyst, även fast det skulle vara lättast för alla. Jag orkar inte låtsas som att allt är perfekt, när jag ändå är trasig i genom. Jag är oftast glad, positiv och ser framåt men jag kan också vara ledsen, arg och besviken. Oftast visar jag inte mina sämre sidor, orkar inte med att folk ska tycka synd om en. Jag försöker hålla fasaden, försöker hålla tätt för att ingen ska se mig som sämre och för att inte gå under. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp ett tag, tänka efter. Jag har så sjukt mycket att bearbeta, ta tag i för att jag ska kunna gå vidare. Oftast vet jag inte alls vart jag står, mitt liv känns så sjukt oförutsägbart, så osäkert. Försöker och försöker varje dag, för att orka ta tag i allt. Att gå till skolan, bara det är stort för mig. Jag borde egentligen vara stolt över att allt går hyffsat bra för mig, men kan inte vara det. Ser bara ner på mig själv, ser mina sämre sidor istället för dem bra. Tar åt mig av allt negativt, men har svårt att ta in när jag gjort något bra. Det är inte så lätt. Jag vill bara leva under normala förhållanden, ha den perfekta familjen. Jag vill inte dag efter dag bära upp en fasad som täcker allt det trasiga som finns under förklädnaden. Jag vill kunna vara jag, utan att behöva skämmas. Visst jag har det otroligt mycket bättre än många. Jag får mat varje dag, jag har en sjukt fin extrafamilj, jag har hela kläder och är rätt positiv. Jag har mycket men ändå saknas något stort, jag saknar föräldrar som tar hand om mig, respekterar och finns där. Det gör så otroligt ont att veta att dem finns, men ändå inte få ut något av det. Det svider inom mig att veta att jag kanske inte kommer kunna höra något av dem på länge. På den fronten är jag lång ifrån okej. Jag tror att en sådan sak är svår för andra att förstå. Alla dubbla känslor man har. Den enorma kärleken man känner till sina föräldrar, men hatet som ändå finns där för allt dem orsakat. Min värld har rasat alldeles för många gånger. Jag är ung, men har ändå gjort mer än många ens gör på en hel livstid. Ofta undrar jag varför. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är meningen? Det är svårt att svara på. Kanske är jag naiv som tror på att det finns en mening. Ung och dum som äldre hade sagt. Men jag tror faktiskt inte på att slumpen har orsakat allt, utan jag tror på något större. Om jag inte hade sett någon mening i allt som hänt, så har jag mycket svårt att tro att jag hade orkat ta mig så långt. Om allt som hände var meningslöst, hade jag gett upp för många år sedan. Men klart det finns meningar, annars hade jag inte kommit till jorden. Kanske ville Gud något speciellt med mitt liv. Jag tror jag fick mina erfarenheter från barndomen för att jag ska kunna förstå andra, hjälpa andra. Det är det jag vill göra. När jag är ''klar'' med mig själv, vill jag hjälpa andra som har det svårt. Hjälpa barn och unga som inte har det som ska vara en självklarhet för alla. Som inte har den där Svenska idylliska familjen, utan har levt ett liv liknande mitt. Jag kämpar för att kunna bli något. Varje dag är en kamp, varje timme. Men jag sitter där i skolan, tar mig igenom lektionerna och gör mitt bästa. För jag vet att jag behöver klara skolan innan jag kan förverkliga mina drömmar. Jag behöver en bra utbildning och det kommer jag få om jag fortsätter kriga. Det är inte omöjligt, för så länge jag får vakna upp till en ny dag - är allt möjligt.