På senaste tiden har mitt fokus legat 100% på skolan. Jag har gett allt, speciellt denna vecka. Pluggat varje kväll. Är så sjukt otroligt stolt över mig själv, stolt över att jag orkar, stolt över hur bra jag ändå klarar mig i skolan. Hittils har jag fått bra betyg i allt jag gjort, bara matteprovet som gått dåligt liksom. Majoriteten av betygen jag fåt ligger på B. Några är även på A och C. Jag blir så glad när jag gör bra ifrån mig, det ger mig mer energi till att fortsättaa kämpa. Jag vill klara skolan, gå ut med betyg jag kan vara stolt över - det är däför jag kämpar. Jag vet att det går, för jag ger inte upp. Det måste gå. Jag har enormt höga krav på mig själv, alltså svårt för andra att föreställa sig. Har många gånger fått höra att kraven jag ställer på mig själv är orimliga med tanke på min uppväxt. Men det är inte orimligt. Min uppväxt ska inte hindra mig från att göra lika bra ifrån mig som andra. Jag har mål, mål som jag vet jag kan uppnå bara med hjälp av min vilja. För vill jag så brukar jag lyckas. Jag har höga krav, för jag vet att jag kan uppnå dem. Jag vet att jag kan mer än jag tror. Därför ger jag inte upp. Däför väljer jag att fortsätta. Fortsätta kämpa.

Jag tror alla som läst här, eller alla som ser mig varje dag nångång har undrat. Funderat över varför jag inte bor med mina föräldrar osv. Jag har inte riktigt velat skriva ut sådant offentligt på den här bloggen, då jag inte vet vilka som läser och så. I vanliga fall har jag inga problem med att prata om min biologiska familj, men känner rätt ofta att det är något jag inte borde snacka allt för högt om. Inte bara för att skydda min familj, utan även för att jag vet hur obekväma vissa kan bli av att höra. Alla kan inte ta emot det och jag vill vara säker på att den person jag pratar med, ska vara nog stark för att orka lyssna. Jag ser oftast de på den som frågar. Frågar man rätt ut vad jag vart med om och frågar seriöst då får man ett ärligt svar. Frågar man sådär lite osäkert eller skämtsamt så kommer jag inte kunna berätta för osäkerhet smittar av sig. Jag tror många innerst inne vet ungefär vad jag kan ha vart utsatt för, utan att jag ens behöver nämna det. Det krävs ganska mycket för att ett barn ska bli placerad enligt lag (LVU). Man ska helt enkelt inte kunna bo hemma.

Socialen har vart inkopplad i vår familj sen jag var 4 år. Mina föräldrar har fått många chanser, utan att de tagit vara på dem, tillslut gick det inte längre. Soc tar aldrig ett barn från föräldrarna utan orsak, utan att dem har bevis eller utan anledningar. Mina föräldrar kan inte ta hand om mig pågrund av att de själva har svåra problem. Jag har blivit utsatt för mycket under åren, men har klarat mig genom det. Mitt största mål i livet är att inte gå samma väg som mina föräldrar valt. Om jag ska få vara lycklig måste jag välja motsatsen. Välja livet och lyckan. Välja att må bra. Man har alltid ett val, alla har det. Antingen väler man den enkla vägen och fortsätter i gamla mönster som man är van vid eller så bryter man dessa mönster och börjar på ett nytt kapitel. Jag kommer bryta mönstret, kommer välja att må bra. Jag har redan valt, uppnått vissa delmål. Dock har jag en rätt lång bit kvar innan jag kan bli hel. Visst, ärren kommer alltid finnas kvar men men hjälp av bearbetning och acceptans kommer jag kunna läka såren. Läka såren innan någon strör på mer salt. En dag ska jag vara färdigläkt, då ska jag börja leva mitt liv, det liv jag under alla år byggt upp. När jag är hel ska jag följa min högsta dröm, börja hjälpa andra.

Ingenting är omöjligt, endast du sätter gränser!

Jag tror rätt ofta på att människan kan förändras, kan välja en annan väg. Jag ser godheten i alla människor jag möter, fokuserar sällan på det dåliga. Det är något av det viktigaste jag tagit med mig från min uppväxt och något jag alltid kommer bära med mig. Jag tror man måste ge alla fler chanser, fler möjligheter till att förändra sig. Jag tror inte det är omöjligt. Dock kan inte jag välja åt någon hur denne ska leva sitt liv, personen måste själv ta tag i det. Det jag kan göra är att stötta och finnas där när denna har det tufft. Peppa och ge uppmuntrande ord. Jag tror inte att någon människa kan förändras till det bättre utan något som helst stöd eller uppmuntran. Vi alla behöver kärlek på olika sätt, för att klara av vardagen. Tänk då på de trasiga människor, hur mycket kärlek lär inte dem behöva för att orka bygga upp sitt liv, när vi som mår bra redan behöver så mycket för att orka? Vi alla måste hjälpas åt, ta ansvar för varandra. Jag har ett levande hopp inom mig, en tro på framtiden. Jag tror alla människor föds goda. Det är våra uppväxter som skapar oss till dem vi sedan blir som personer. Vi lär oss av vår barndom, både på gott och ont. Mina föräldrar har lärt mig mycket, jag har fått lära mig ta ansvar, fått lära mig att vara tacksam, lärt mig att allt inte är självklart och lärt mig att man måste kämpa för att komma nånstans.

Jag älskar mina föräldrar, och min kärlek till dem är så stor att jag aldrig kommer tappa hoppet om dem. Jag kommer alltid tro att det blir bättre, även fast hoppet ibland är svagt. Jag ger inte upp mina föräldrar, för det är tack vare de jag är den jag är. Jag är evigt tacksam över allt dem gett mig, och kommer alltid älska dem högt. Bakom sjukdomarna finns två helt fantastiska människor som alltid kommer vilja det bästa för mig. Bakom sjukdomarna - finns de personer jag älskar mest, där gömmer sig de människor jag kallar för mamma och pappa. Jag älskar er! <3

alla är vi värda mer än en chans.