Blev varken promenad eller pluggande idag. Istället har jag städat mitt rum och bara tagit det chill. Var just med C och handlade och nu ska vi snart äta.  Sen drar jag till Pajala med min älskade lillasyster.

Dagens:

Svarta jeans från bikbok

Stickad tröja från cubus

Kraam på er!

Precis plockat undan i mitt rum, så nu när det är rent passade jag på att fota lite.

Såhär "bor" jag:

Godmorgon!

Idag ska jag bara ta det lugnt, vila ut lite. Funderar på att ta en långpromenad och plugga lite innan jag hoppas i duschen och drar mot Pajala med min lillasyster. Är bön där i dag, så ska passa på att fara dit då. Var ett tag sen sist, så man har hunnit börja längta.

Yes, men ska börja fixa mig och sen dra ut. Vi hörs!

På senaste tiden har mitt fokus legat 100% på skolan. Jag har gett allt, speciellt denna vecka. Pluggat varje kväll. Är så sjukt otroligt stolt över mig själv, stolt över att jag orkar, stolt över hur bra jag ändå klarar mig i skolan. Hittils har jag fått bra betyg i allt jag gjort, bara matteprovet som gått dåligt liksom. Majoriteten av betygen jag fåt ligger på B. Några är även på A och C. Jag blir så glad när jag gör bra ifrån mig, det ger mig mer energi till att fortsättaa kämpa. Jag vill klara skolan, gå ut med betyg jag kan vara stolt över - det är däför jag kämpar. Jag vet att det går, för jag ger inte upp. Det måste gå. Jag har enormt höga krav på mig själv, alltså svårt för andra att föreställa sig. Har många gånger fått höra att kraven jag ställer på mig själv är orimliga med tanke på min uppväxt. Men det är inte orimligt. Min uppväxt ska inte hindra mig från att göra lika bra ifrån mig som andra. Jag har mål, mål som jag vet jag kan uppnå bara med hjälp av min vilja. För vill jag så brukar jag lyckas. Jag har höga krav, för jag vet att jag kan uppnå dem. Jag vet att jag kan mer än jag tror. Därför ger jag inte upp. Däför väljer jag att fortsätta. Fortsätta kämpa.

Jag tror alla som läst här, eller alla som ser mig varje dag nångång har undrat. Funderat över varför jag inte bor med mina föräldrar osv. Jag har inte riktigt velat skriva ut sådant offentligt på den här bloggen, då jag inte vet vilka som läser och så. I vanliga fall har jag inga problem med att prata om min biologiska familj, men känner rätt ofta att det är något jag inte borde snacka allt för högt om. Inte bara för att skydda min familj, utan även för att jag vet hur obekväma vissa kan bli av att höra. Alla kan inte ta emot det och jag vill vara säker på att den person jag pratar med, ska vara nog stark för att orka lyssna. Jag ser oftast de på den som frågar. Frågar man rätt ut vad jag vart med om och frågar seriöst då får man ett ärligt svar. Frågar man sådär lite osäkert eller skämtsamt så kommer jag inte kunna berätta för osäkerhet smittar av sig. Jag tror många innerst inne vet ungefär vad jag kan ha vart utsatt för, utan att jag ens behöver nämna det. Det krävs ganska mycket för att ett barn ska bli placerad enligt lag (LVU). Man ska helt enkelt inte kunna bo hemma.

Socialen har vart inkopplad i vår familj sen jag var 4 år. Mina föräldrar har fått många chanser, utan att de tagit vara på dem, tillslut gick det inte längre. Soc tar aldrig ett barn från föräldrarna utan orsak, utan att dem har bevis eller utan anledningar. Mina föräldrar kan inte ta hand om mig pågrund av att de själva har svåra problem. Jag har blivit utsatt för mycket under åren, men har klarat mig genom det. Mitt största mål i livet är att inte gå samma väg som mina föräldrar valt. Om jag ska få vara lycklig måste jag välja motsatsen. Välja livet och lyckan. Välja att må bra. Man har alltid ett val, alla har det. Antingen väler man den enkla vägen och fortsätter i gamla mönster som man är van vid eller så bryter man dessa mönster och börjar på ett nytt kapitel. Jag kommer bryta mönstret, kommer välja att må bra. Jag har redan valt, uppnått vissa delmål. Dock har jag en rätt lång bit kvar innan jag kan bli hel. Visst, ärren kommer alltid finnas kvar men men hjälp av bearbetning och acceptans kommer jag kunna läka såren. Läka såren innan någon strör på mer salt. En dag ska jag vara färdigläkt, då ska jag börja leva mitt liv, det liv jag under alla år byggt upp. När jag är hel ska jag följa min högsta dröm, börja hjälpa andra.

Ingenting är omöjligt, endast du sätter gränser!

Jag tror rätt ofta på att människan kan förändras, kan välja en annan väg. Jag ser godheten i alla människor jag möter, fokuserar sällan på det dåliga. Det är något av det viktigaste jag tagit med mig från min uppväxt och något jag alltid kommer bära med mig. Jag tror man måste ge alla fler chanser, fler möjligheter till att förändra sig. Jag tror inte det är omöjligt. Dock kan inte jag välja åt någon hur denne ska leva sitt liv, personen måste själv ta tag i det. Det jag kan göra är att stötta och finnas där när denna har det tufft. Peppa och ge uppmuntrande ord. Jag tror inte att någon människa kan förändras till det bättre utan något som helst stöd eller uppmuntran. Vi alla behöver kärlek på olika sätt, för att klara av vardagen. Tänk då på de trasiga människor, hur mycket kärlek lär inte dem behöva för att orka bygga upp sitt liv, när vi som mår bra redan behöver så mycket för att orka? Vi alla måste hjälpas åt, ta ansvar för varandra. Jag har ett levande hopp inom mig, en tro på framtiden. Jag tror alla människor föds goda. Det är våra uppväxter som skapar oss till dem vi sedan blir som personer. Vi lär oss av vår barndom, både på gott och ont. Mina föräldrar har lärt mig mycket, jag har fått lära mig ta ansvar, fått lära mig att vara tacksam, lärt mig att allt inte är självklart och lärt mig att man måste kämpa för att komma nånstans.

Jag älskar mina föräldrar, och min kärlek till dem är så stor att jag aldrig kommer tappa hoppet om dem. Jag kommer alltid tro att det blir bättre, även fast hoppet ibland är svagt. Jag ger inte upp mina föräldrar, för det är tack vare de jag är den jag är. Jag är evigt tacksam över allt dem gett mig, och kommer alltid älska dem högt. Bakom sjukdomarna finns två helt fantastiska människor som alltid kommer vilja det bästa för mig. Bakom sjukdomarna - finns de personer jag älskar mest, där gömmer sig de människor jag kallar för mamma och pappa. Jag älskar er! <3

alla är vi värda mer än en chans.

Et tag sen man skrev här sist, men inte hänt sådär jättemycket så ah.. Men iallafall så rullar allt på som vanligt. Hade en superfin helg tillsammans med världens bästa storasyster helt fantastiskt. Vi har väl mest tagit det lungt, pluggat, snackat och chillat. Blev väl även nån promenad men inte så mycket annat. Dock tycker jag att det är bäst när man inte gör så mycket, bara umgås liksom.

På söndag var det farsdag, jag firade inte min pappa. Annars har det alltid blivit av att iallafall ge nåt kort eller så, men jag skippade det i år. Vill att han ska göra sig förtjänt av det och så.. Aja, men kommer ju fler farsdagar, fler dagar han kan visa sina bra sidor och låta mig få känna dem. Det blir nog bättre en dag, vill inte sluta hoppas.

Nu sitter jag och lyssnar på musik. Har håla och borde plugga lite, så ska nog göra det. Har engelska redovisning imon, så måste skriva klart det jag ska säga och träna in det, plus att jag har ett 20-tal samhällsuppgifter kvar att göra. Men ja, brukar gå snabbt när jag väl satt igång så hinner nog med allt trots lite stress.

Vi hörs senare!!

en lite äldre bild.

Varför ska det vara så förbannat svårt att acceptera? Att inse? Att stå fast vid sin historia? Jag orkar inte vara tyst, även fast det skulle vara lättast för alla. Jag orkar inte låtsas som att allt är perfekt, när jag ändå är trasig i genom. Jag är oftast glad, positiv och ser framåt men jag kan också vara ledsen, arg och besviken. Oftast visar jag inte mina sämre sidor, orkar inte med att folk ska tycka synd om en. Jag försöker hålla fasaden, försöker hålla tätt för att ingen ska se mig som sämre och för att inte gå under. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp ett tag, tänka efter. Jag har så sjukt mycket att bearbeta, ta tag i för att jag ska kunna gå vidare. Oftast vet jag inte alls vart jag står, mitt liv känns så sjukt oförutsägbart, så osäkert. Försöker och försöker varje dag, för att orka ta tag i allt. Att gå till skolan, bara det är stort för mig. Jag borde egentligen vara stolt över att allt går hyffsat bra för mig, men kan inte vara det. Ser bara ner på mig själv, ser mina sämre sidor istället för dem bra. Tar åt mig av allt negativt, men har svårt att ta in när jag gjort något bra. Det är inte så lätt. Jag vill bara leva under normala förhållanden, ha den perfekta familjen. Jag vill inte dag efter dag bära upp en fasad som täcker allt det trasiga som finns under förklädnaden. Jag vill kunna vara jag, utan att behöva skämmas. Visst jag har det otroligt mycket bättre än många. Jag får mat varje dag, jag har en sjukt fin extrafamilj, jag har hela kläder och är rätt positiv. Jag har mycket men ändå saknas något stort, jag saknar föräldrar som tar hand om mig, respekterar och finns där. Det gör så otroligt ont att veta att dem finns, men ändå inte få ut något av det. Det svider inom mig att veta att jag kanske inte kommer kunna höra något av dem på länge. På den fronten är jag lång ifrån okej. Jag tror att en sådan sak är svår för andra att förstå. Alla dubbla känslor man har. Den enorma kärleken man känner till sina föräldrar, men hatet som ändå finns där för allt dem orsakat. Min värld har rasat alldeles för många gånger. Jag är ung, men har ändå gjort mer än många ens gör på en hel livstid. Ofta undrar jag varför. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är meningen? Det är svårt att svara på. Kanske är jag naiv som tror på att det finns en mening. Ung och dum som äldre hade sagt. Men jag tror faktiskt inte på att slumpen har orsakat allt, utan jag tror på något större. Om jag inte hade sett någon mening i allt som hänt, så har jag mycket svårt att tro att jag hade orkat ta mig så långt. Om allt som hände var meningslöst, hade jag gett upp för många år sedan. Men klart det finns meningar, annars hade jag inte kommit till jorden. Kanske ville Gud något speciellt med mitt liv. Jag tror jag fick mina erfarenheter från barndomen för att jag ska kunna förstå andra, hjälpa andra. Det är det jag vill göra. När jag är ''klar'' med mig själv, vill jag hjälpa andra som har det svårt. Hjälpa barn och unga som inte har det som ska vara en självklarhet för alla. Som inte har den där Svenska idylliska familjen, utan har levt ett liv liknande mitt. Jag kämpar för att kunna bli något. Varje dag är en kamp, varje timme. Men jag sitter där i skolan, tar mig igenom lektionerna och gör mitt bästa. För jag vet att jag behöver klara skolan innan jag kan förverkliga mina drömmar. Jag behöver en bra utbildning och det kommer jag få om jag fortsätter kriga. Det är inte omöjligt, för så länge jag får vakna upp till en ny dag - är allt möjligt.

Idag drog sig saknaden över mig som ett svart täcke. Såg familjebilder från bra minnen, gjorde fruktansvärt ont. Börja gråta, var helt borta bara. Ringde tillslut min storasyster, behövde nån som lyssnade. Det är svårt för andra att förstå hur fruktansvärt svårt det är, vilka jobbiga känslor som är inblandade. Det är snart 10 månader sen jag hörde något av mina föräldrar. Det är lång tid. Gör så förbannat ont många gånger och det är lätt att glömma bort anledningen till varför det är som det är. Nu mår jag bättre iallafall, har fått vara ledsen men också fått stöd. Så skönt. En sak vill jag säga mina föräldrar, en enda sak och det är att jag älskar er otroligt högt! Jag älskar er och kommer alltid göra det