Helt otroligt irriterad. Ni som HELA TIDEN ska skicka anonyma kommentarer som anklagar mitt utseende, min familj, mitt liv osv. ni kan sluta läsa här NU! Varför hela tiden lägga sig i andras liv, har ni inget eget eller? Jag blir sårad, men ni som skriver alla dess kommentarer verkar ju inte ha några känslor överhuvudtaget. Sök hjälp så kanske ni börjar må lite bättre. För människor som jämnt och ständigt ska klaga och trycka ner andra kan inte må bra i sig själva. Bättre att ta tag i era liv, lägga energin på andra saker än att gång på gång störa er på vad jag gör med mitt liv.

Under bara de senaste månaderna har jag fått kommentarer om att jag inte kan kallas kristen, om att mina föräldrar är dumma i huvudet, att jag lägger upp ''tokiga'' bilder på mig själv, att jag inte tänker på mina föräldrar osvosv. Hur less tror ni jag är? Snart lägger jag ner bloggen om den inte duger för jag har nog mycket och orkar vekligen inte lägga energi på en blogg som ändå bara får negativ kritik. Det är inte värt det!

Många av kommentarerna jag fått har varit från en och samma person. Detta har jag kunnat konstatera via IP:numret som syns vid varje kommentar. Du som skickar alla kommentarer åt mig, sluta nu. Du har ingen rätt att trycka ner varken mig eller min familj på det här sättet. Vad har vi gjort dig? Har man betett sig så illa mot dig så att du har rätt att gång på gång klanka ner på en? Du sårar inte bara mig, utan även min familj. Nästa gång du vill ge kritik så kan du väl säga det direkt till mig (om du nu vågar). Är ju så otroligt mycket lättare att gömma sig bakom en dataskärm och sprida hat anonymt. Fegt som bara den.

Vill någon överhuvudtaget att jag ska fortsätta driva den här bloggen? Ger den något positivt eller är allt jag skriver bara dåligt? Jag kommer lägga ner bloggen snart om det fortsätter såhär. Orkar inte att all respons ska vara negativ jämnt.

Jag skriver bloggen för att mina vänner, mina systrar, släktingar och annat folk ska få läsa om min vardag då många av dem är folk jag ser sällan. Bloggen drivs också för att visa andra att det går att överleva och få ett bra liv trots att man haft det tungt. Jag vill verkligen ingen illa med att blogga, utan försöker sprida positiv energi, hopp och styrka så gott det går. Därför hoppas jag verkligen att jag inte gett helt fel bild till er om varför jag bloggar. Verkar lite som så.

Vi hörs när jag orkar!

Vet inte vad det är med mig. Mitt humör är helt konstigt. Ens sekunden gråter man, nästa är man glad. Asså, haha. Orkar inte. Tror det är stressen och pressen. Är helt slut, orkar inte göra mer i skolan utan mina krafter är borta. Nu det sista har jag gjort bort men hjälp av viljan, vilket är jobbigt. För jag vill så mycket men orken hänger inte med. Nej, behöver sommarlov, helst igår.

Antikprovet är bortgjort och det verkar som om jag fick A. Var helt upp och ner efter provet då jag inte trodde jag hade uppnått högsta betyg. Aja, förhoppningsvis fixade jag det!

Nu försöker jag koncentrera mig på samhällsen, har redovisningen på onsdag och har just börjat skriva på den. Hojja mig att alltid göra allt i sista minuten. Men när det är över så har jag inte mycket kvar, vilket känns skönt. Har en slutuppgift i Finska, men det går nog snabbt när man väl sätter igång, den ska vara klar senast nästa måndag tor jag? Så hinner nog bara man satsar.

Sen var det geografin. Under detta året har jag hatat kursen helt förfärligt mycket, nu hatar jag den ännu mer. Det känns inte som om nåt man gör där spelar någon roll, det blir aldrig nog bra hur mycket man än kämpar. Nu ska jag tydligen göra ett slutprov på allt jag lärt mig för att visa att jag är värd ett B i betyg. Värd ett B? Asså, jag förstår inte. Läraren påstår att jag har ett halv B, att hon vill lägga ett B men inte vet om jag förtjänar ett. Bara mig hon sagt så till, bara jag som tvingas göra ett extra prov för att bevisa att jag är nog bra, andra elever som står mellan två betyg slipper göra det. Varför jag? Särbehandling känns det som. Men aja, får väl göra bort det där dumma provet, bevisa att jag kan och sen ta sommarlov och förhoppningsvis kunna vara någorlunda nöjd över mina betyg, veta att jag gjort allt jag kunnat.

Nu ska jag fortsätta med samhällsen, har inget val om jag överhuvudtaget ska kunna redovisa den. Vi hörs när jag har tid, vilket lär dröja ett tag.. Aja, men hejdå!

klagosång-varning känner jag. sorry!

Hej!

Den här helgen hälsade jag på hos min syster i Pajala. Åh så mys det var. Vi gjorde inte så mycket utan kollade nån film, var och cyklade, badad, pluggade och bara umgicks. Så skönt.

Imorgon har jag prov i antiken. Typ inte ens kunnat sova då jag gång på gång vaknat med någon oklarhet om antiken i skallen, vart tvungen och ta reda på svaret för att sen kunna somna om. Så irriterande. Skönt att det är bortgjort imon. Sen är det bara samhällsen kvar innan jag är klar med allt som MÅSTE in. Hur skönt? Äntligen får man sitt liv tillbaka. Börja träna igen, kunna prata i telefon med finaste vännerna på andra orter oftare och träffa syrrorna mer. UNDERBART!

En sak som inte är lika underbart är att jag under flera dagar dragits med blåsor i munnen. Fy så ont det gör. Fattar inte varför jag jämnt ska få dem? Troligtvis är jag allergisk mot citrusfrukter då blåsorna oftast uppkommer någon dag efter intag av juice eller frukt. Men vet inte? Irriterande är det iallafall, kan ju inte ens äta normalt utan att skrika av smärta. Hoppas verkligen dem försvinner snart!

Annars är det bra med mig. Livet rullar på och framför mig har jag ett långt sommarlov. Så härligt! Snart får jag träffa mamma igen, den sextonde juni på lillasysters konfirmation. Ser fram emot det även fast det känns lite konstigt oxå. Vi har inte setts på 1.5 år. Pratade i telefon med mamma på hennes födelsedag. Var i torsdags. Åh vilken känsla. Hon är helt fantastisk när hon mår bra. Jag har vandrat på rosa moln, fått extra energi nu efteråt. Helt fantastiskt. Mamma har verkligen förändrat sig. Visst har hon lång väg kvar, men under hennes bra perioder (som nu blir fler och fler) är hon världens bästa. Den mamma jag är stolt över och älskar mest på jorden. Det känns som om våran kontakt kommer bli bättre nu de närmsta åren, men vet inte. Kanske hoppas jag för mycket, men utan hoppet existerar jag inte. Hon kommer alltid vara min mamma och alltid vara värd fler chanser. Nu har hon bevisat att hon faktiskt kan vara bra, för det kan hon. Jag blir så glad, så lycklig. Min mamma börjar sakta men säkert komma tillbaka och jag kan inte annat än känna lycka och förhoppning. Tack mamma, tack för att du finns. Jag älskar dig!

Sorry för ett rörigt inlägg, handlade visst om tusen saker. Men aja, nu ska jag läsa lite till om antiken och sen hoppa i säng. Trött som bara den. (som vanligt då ;)) Men, vi hörs.

Bild från Thailand, Hua Hin 2013