Ligger i sängen och lyssnar på The Script samtidigt som jag fixar med svenska-talet som ska hållas på torsdag. Är i princip klar men måste träna in det så allt sitter. Vill slippa stå med papper, ska försöka klara mig utan, blir bättre då. Borde gå bra, men är en aning nervös, ska nämligen prata om hur samhället agerar/bör agera när det framkommer att et barn far illa. Alltså mycket om unga som har det svårt i samhället, vad som görs och vad jag hoppas kommer ha förändrats längre fram i tiden. Blir lite personligt, eftersom mina egna erfarenheter är bakgrunden till varför jag tar upp ämnet. Förhoppningsvis blir det bra iallafall. Hoppas då det iallafall!
Nu ska jag läsa igenom det några gånger extra, innan jag hoppar i duschen. Blir tidig kväll för mig idag, eftersom vi har nationellaprov imorgon bitti i engelska. Får se hur det går, engelska är inte min starka sida så. Men blir nog godkänd iaf om jag har tur!
Godnatt på er!

En maskrossyster
16 maj 2013 23:12
Du skriver så otroligt bra, och jag känner igen mig i så mycket av det du skriver här på bloggen. Det är som att någon annan sätter ord på mina tankar och känslor, som att någon annan har levt mitt liv och berättar om det. Jag har också haft en barndom som inte var den bästa, men jag försöker att hålla mig uppe och inte dras ner i det mörka djupet igen. Det är tufft, men jag ska fixa det! Du verkar också vara en stark och klok tjej, trots det du fått uppleva. Det är så fint av dig att vilja jobba för och förändra det som behövs i samhället för att utsatta barn ska få den hjälp de behöver. Det är verkligen något som behövs! För som det ser ut just nu är det mycket som inte fungerar som det ska och många barn far illa "i onödan". Fortsätt kämpa på, även om livet började lite knackigt, så är jag övertygad om att både du och jag och många andra kommer att klara oss ur det ändå och bli starkare och få livet att fungera bra till slut.
Ledsen att jag är "anonym", hade inte haft något emot att berätta för dig vem jag är, men jag vill liksom inte dela med mig av det till resten av världen... Pajala är en liten håla och rykten börjar lätt att spridas, och jag känner att det fortfarande är lite för känsligt för mig för att "gå ut offentligt" med min historia.
Kram <3
Ann-Sofie
17 maj 2013 19:30
Blir så otroligt glad över att folk hör av sig, berättar att de oxå mått dåligt, eller haft det taskigt. Är så otroligt stolt för det visar att mänskligheten börjar gå åt rätt håll, vi ska inte behöva skämmas utan våga stå upp för våra historier för det är trots allt inte vårt fel att det blivit som det blivit. Du verkar vara en otroligt stark tjej, och även fast jag inte vet vem du är så tror jag verkligen att du kommer ta dig långt. Att våga skriva är ett stort steg på vägen, även fast det tar tid att komma nån vart så blir det bättre sedan. Om du vill så får du hemskt gärna höra av dig på fb eller mail (flacken1@hotmail.com). Ha det bra, kram!