Asså texten, hennes ord. Helt sjukt vad de beskriver ens egna känslor och liv. Känner igen mig i nästan alla av orden. Kitty är en helt otrolig rappare verkligen, så djupa och känslosamma texter. Värt att lyssna om ni hinner!

...är att man kan gå klädd såhär!

Blir så irriterad, så ledsen på att det viktigaste i samhället verkar vara hur man ser ut. Om man väger för lite eller för mycket. Spelar det någon roll att jag inte har den mest vältränade och smala kroppen? Att jag inte har de former som är ''inne'' att ha. Varför är det så viktigt att se ut på ett sätt? Är det inte personligheten som räknas egentligen. Nog är jag hellre med en kurvigare tjej som är snäll och omtänksam än med en smal tjej som är dryg och elak.

Jag hatar denna vikthets, hetsen om att det finns ett mått om hur man ska se ut för att duga. Det leder till så mycket dåligt, tar livet av så många unga. Ätstörningar är lika vanliga som förskylningar nu för tiden. Unga människor som redan är smala kämpar för att nå ner till samma viktklass som modellerna. Men är det verkligen det som anses snyggt, att vara så smal så man kanppt kan stå på sina ben?

I sjuan var jag extremt smal, jag såg inte det då för jag var då inställd på att jag var för tjock då det fanns de som var ännu smalare. Jag mådde extremt dåligt för jag strävade på ett BMI som var långt under normalvikt. Jag tyckte det var viktigt att vara underviktig, för då såg man iallafall okej ut och jag trodde jag skulle bli mer accepterad om jag var smalare. Men jag var ju inte ens tjock innan jag började banta ner mig, jag var normal. Jag åt ingenting i princip. Om jag åt bröd så var jag noga med att varken använda smör eller pålägg och det var viktigt att bara äta ett bröd, absolut inte överskrida ett X antal kalorier. Jag är absolut inte på den nivån längre. I sjuan och åttan åt jag ett mål mat om dagen och då var det målet inte ens mycket mat. Idag skäms jag över hur jag har betett mig och idag har jag en helt annan syn på vad som är hälsosamt. Jag äter idag normalt dvs, frukost, lunch, middag i normala potioner. Och jag har absolut inga problem med att unna mig godsaker då och då. Visst, jag är inte 100% nöjd med mitt utseende, men alla har vi våra komplex - något vi får lära oss leva med. Aldrig igen skulle jag pga komplexen låta det gå så långt som det en gång gick.

Jag pratar inte ofta om de viktproblem jag en gång hade, det känns så oviktigt att dra upp hur jag tänkte när jag var yngre, speciellt eftersom jag inte står där längre. Sen handlar det till viss del om skam också. Men varför tar jag upp det då? Jo, för det är så sjukt hur dagens ideal ser ut, modellerna är underviktiga, människor strävar att se ut som modeller, börjar banta, blir underviktiga, är fortfarande inte nöjda, går ner ännu mer, för ätstörningar och kanske dör. Det är fruktansvärt. Jag hann ta mig ur min ''ätstörning'' i tid, innan det hann gå så långt som till anorexi. När jag blev placerad i ett jourhem så dukades det upp mat åt mig. Frukost, lunch, middag. Man såg till att jag åt och jag började gå upp i vikt igen. Visst jag mådde dåligt när jag såg hur siffrorna på vågen ökade, men min kropp mådde bättre. Mitt immunförsvar blev bättre, mitt psyke starkare, jag orkade bättre med skolan och fick mer energi.

När jag ser tillbaka hur jag såg ut då, och hur jag ser ut idag så ser jag en enorm skillndad. Jag har gått upp mycket i vikt, till en hälsosam vikt. Jag orkar mycket bättre nu än förut. När jag ser tillbaka så blir jag besviken och arg på mig själv, för att jag lät det gå så långt. Men jag blir också stolt, för jag fastnade inte i skiten utan tog mig upp. Det finns många orsaker till varför jag behandlade mig själv så illa, jag mådde dåligt redan innan och hade ingen kontroll alls över min vardag. Att börja banta var ett sätt för mig att få känna att jag kunde ha kontroll över nånting, visa att jag dög. Sen handlade även till viss del om hur man skulle se ut.

Det är inte värt att följa idealet, för dagens ideal är faktiskt inte hälsosamt, inte nånstans. Visst är det inte bra att vara överviktig heller, men det är minst lika farligt att vara underviktig. Det bästa är att sträva efter att ha en vikt som du och din kropp mår bra av. En hälsosam vikt. Äta normalt, träna och ändå kunna unna sig något gott ibland är det som behövs för att må bra. Jag vet att man inte mår bättre av att uppnå sina viktmål, för du blir ändå aldrig nöjd. Går du ner tio kg så vill du gå ner ännu mer, tillslut fastnar man där. Sen säger jag inte att det alltid är dåligt att gå ner, vissa behöver ju det också, men det är dem som faktiskt är överviktiga på riktigt och blivit rekomenderade viktminskning av läkare osv. för att inte riskera sjukdomar. Men är du redan normalviktig, så skit i alla annonser om att gå ner tio kg till sommaren, eller all reklam om mirakelprodukter som gör dig smal. Det är inget för oss. Bra mat och träning löser de flesta problem och skapar inte nya. Du är fin, precis som du är!

Sjuan                                           Åttan                                                            Nu                                      
              

Min utveckling. Min längd har inte förändrats mer än ett par fjuttiga cm, men min vikt har ökat en del och det är jag stolt över!