Ibland kommer saknaden, längtan. Man känner en enorm saknad efter tryggheten, förståelsen, tårarna och allt skratt. Gemenskap, magi, känslor. Glädjen när man ser alla igen efter månader av saknad. Sorgen när man måste åka hem till vardagen igen. De två gånger jag gråtit som mest i hela mitt liv är sommaren -11 och sommaren -12 när jag tvingats åka tillbaka hem. Lämna allt fantastiskt bakom mig. Jag vet alltid att vi kommer ses igen, att maskrosfamiljen kommer finnas kvar men känslan av att vara utan alla underbara mäniskor är sjukt jobbig, även om det bara är för en stund. Ibland önskar man att det varade för alltid. Att vi fick på på gården i Hälsingland och vara med varandra dygnet rund 365 dagar om året. Men kanske hade man inte uppskattat det på samma sätt då. Kanske behöver man åka bort ett tag för att kunna komma tillbaka hem till maskrosbarn och uppleva samma känsla.

Att vara med maskrosbarn är magiskt. Man upplever saker som inte går att beskriva med ord, det måste upplevas. Alla tårar, alla skratt, allt allt allt är bara så fantastiskt. Det är kärlek. Obeskrivlig sådan. Med alla er maskrosbarn är jag trygg, kan vara mig själv till 100%, jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad. Känner alla känslor fullt ut och bara lever. Jag får prata ut när jag behöver få ur mig allt jobbigt som ger ångest. Men också vara galen, leka och bara vara barn.

Allt vi gör tillsammans har strärkt mig enormt som person. Alla uppdrag, tävlingar, utmaningar. Allt. Alla äventyr men också arbetsgrupperna där vi får jobba med det psykiska. Det som sitter inom oss. Såren. Ärren. Allt det som gör ont. Tillsammans bygger vi upp allt igen. Hittar nya vägar, bygger broar. När någon av våra broar rasar, när drömmar går i kras då hjälps vi åt, hittar nya vägar och bygger nya mål. För vi har lärt oss att ingenting är omöjligt. Vi kan om vi vill. Bara vi sätter gränser. Tack för allt. Utan er hade jag aldrig stått här idag. Jag hade aldrig vart den människa jag är. Ni lärde mig att jag är värd något bättre, jag är värd att ha det bra. Utan er hade jag fortfarande varit vilse i mig själv, vandrat runt i mörkret. Precis i rätt tidpunkt fann jag maskrosbarn. Precis den tid i livet då allt kunde gått åt skogen. Men det gick inte åt skogen, utan jag fick hjälp att hitta mig själv. Är evigt tacksam. Jag älskar er!

Tio dagar kvar. Längtar helt otroligt mycket. Vi ses snart!