Ibland får man en känsla inom sig. En känsla som är svår at sätta ord på, svår att förklara. Tacksamhet. Ja, hur beskriver man det? En känsla av hur glad man är över allt och alla man har i sitt liv. Lycklig över vilken tur man haft, vilken tur att just jag fått chansen till allt fantastisk i mitt liv, att just jag fått möjlighet att ha alla mina vänner, nära och bekanta. Just jag. Jag tackar Gud för allt fint han gett mig i livet. Inte bara för allt bra utan jag tackar Honom även för allt dåligt som hänt mig. För tack vare motgångarna, tack vare all kamp så har jag växt, blivit starkare och utvecklats som person. Evigt tacksam.

Och tack till er, till alla där ute som gång på gång trott på mig, som hela tiden stöttat mig , funnits där i med- och motgångar, som har gråtit och skrattat med mig och som om och om igen lyssnat på mig vad det än har varit. Tack till alla er som skrivit fina kommentarer, det har betytt mer än ni tror, det har lyft mig när självförtroendet inte vart på topp. Tack till mina vänner, till min familj, till maskrosbarn, till mina syskon för att just ni finns. Utan er är jag inte mycket, för tack vare er finns jag och tack vare er är jag den människa jag är idag. Alla är ni guldvärda!

Massa kärlek.