Varför är det så svårt att uppskatta sig själv, vara stolt över sig själv och allt man klarat av? Varför ser man alltid ner på sig själv, varför blir man aldrig nöjd? Svårt det här. Vi borde vara stolta över oss själva, det ska vara en självklarhet att kunna vara nöjd med både sig själv och allt vad man åstadkommer i livet.

Vårterminen i skolan har vart oerhört tuff för mig. Jag har haft mycket att bära på mina axlar samtidigt som jag kämpat för att nå de högre betygen i skolan. Jag blev ledsen när jag ''bara'' fick ett C på vissa prov, blev besviken och oerhört arg på mig själv. Nu i efterhand när stressen släppt och lugnet börjat smyga sig in i mitt liv igen, så måste jag säga att jag är stolt över allt jag klarat av det här läsåret, den här terminen. Jag har överbevisat mig själv gång på gång, jag har fått högre betyg än jag trodde var möjligt, jag har kämpat, krigat och gjort allt i min makt för att klara skolan och livet. Men jag har inte kunnat vara nöjd, utan har alltid tänkt ''du borde pluggat mer ännu mer'' ''kämpa hårdare nästa gång'' ''du förtjänar inte det här betyget'' osv. Dessa tankar har snurrat i skallet trots att jag fått A eller A+ på något, när det saknats en poäng till full pott eller när jag fått ett A och vetat att jag inte gjorde mitt bästa på den uppgiften. Det är sjukt att man har så låga tankar om sig själv trots att man faktiskt lyckas bra. Det handlar om en enorm inre osäkerhet, en osäkerhet jag jobbar på för att det ska bli bättre. Jag vill kunna vara nöjd nångång, jag vill inte ha alla dessa skyhöga krav på mig själv. Jag vill ha höga krav, men inte såna som jag inte kan uppnå.

Som en övning för mig själv så tänker jag nu skriva ner de saker jag är stolt över under den gångna terminen.

Under vårterminen hade jag ett tal (i Svenska nationella) om hur jag önskar framtiden ska vara för utsatta ungdomar i samhället. Jag berättade om mina egna erfarenheter (orsaken till valt ämne), vissa dela ur min egen uppväxt, om vuxnas svek och om mina förhoppningar inför de kommande åren. Detta var första gången jag pratade öppet om så personliga saker, men inte sista. Jag är stolt över att jag orkade hålla det här talet. Över att det gick så bra. Över responsen jag fick av lärare och klasskamrater och över att jag klarade det.

Naturkunskap har aldrig vart mitt starkaste ämne, iallafall inte på låg-mellan- och högstadiet. På gymnasiet ändrades det dock. På varje prov, på varje inlämningsuppgift och på varje redovisning har jag fått högsta betyg. Jag trodde inte alls på mig själv i detta ämne. Efter varje prov var jag orolig, trodde jag skulle få dåligt men det blev alltid det motsatta. Jag fixade det gång på gång vilket ökade mitt självförtroende. Jag insåg att man kan mycket mer än man tror. Otroligt stolt över att jag orkade plugga intensivt inför varje prov och för att jag tog mig tid till att göra uppgifterna ordentligt. Utan motivationen hade det inte gått.

Ett ämne jag alltid haft problem med är Engelska. Under högstadiet var jag nära på att bli underkänd då jag nästan aldrig var på engelska lektionerna. Under första gymnasieåret har det blivit ändring på det. Jag har inte själv känt av att jag utvecklats i språket, så stipendiet jag fick i ämnet blev ett bevis för mig själv att jag utvecklats mer än jag själv förstått.