Ställde klockan på halv nio för att hinna med ett kort träningspass innan jag beger mig mot Pajala. Helgen ska tillbringas där. Idag blir det att träffa Pernilla en sväng, var ett väldigt bra tag sen sist, så kommer bli kul. Och sen vid fem-tiden åker jag till syrran i Areavaara. Härligt! Äntligen får vi lite kvalitetstid tillsammans.

Ska börja dra och packa lite, men vi hörs när jag hinner igen!

Varför är det så svårt att uppskatta sig själv, vara stolt över sig själv och allt man klarat av? Varför ser man alltid ner på sig själv, varför blir man aldrig nöjd? Svårt det här. Vi borde vara stolta över oss själva, det ska vara en självklarhet att kunna vara nöjd med både sig själv och allt vad man åstadkommer i livet.

Vårterminen i skolan har vart oerhört tuff för mig. Jag har haft mycket att bära på mina axlar samtidigt som jag kämpat för att nå de högre betygen i skolan. Jag blev ledsen när jag ''bara'' fick ett C på vissa prov, blev besviken och oerhört arg på mig själv. Nu i efterhand när stressen släppt och lugnet börjat smyga sig in i mitt liv igen, så måste jag säga att jag är stolt över allt jag klarat av det här läsåret, den här terminen. Jag har överbevisat mig själv gång på gång, jag har fått högre betyg än jag trodde var möjligt, jag har kämpat, krigat och gjort allt i min makt för att klara skolan och livet. Men jag har inte kunnat vara nöjd, utan har alltid tänkt ''du borde pluggat mer ännu mer'' ''kämpa hårdare nästa gång'' ''du förtjänar inte det här betyget'' osv. Dessa tankar har snurrat i skallet trots att jag fått A eller A+ på något, när det saknats en poäng till full pott eller när jag fått ett A och vetat att jag inte gjorde mitt bästa på den uppgiften. Det är sjukt att man har så låga tankar om sig själv trots att man faktiskt lyckas bra. Det handlar om en enorm inre osäkerhet, en osäkerhet jag jobbar på för att det ska bli bättre. Jag vill kunna vara nöjd nångång, jag vill inte ha alla dessa skyhöga krav på mig själv. Jag vill ha höga krav, men inte såna som jag inte kan uppnå.

Som en övning för mig själv så tänker jag nu skriva ner de saker jag är stolt över under den gångna terminen.

Under vårterminen hade jag ett tal (i Svenska nationella) om hur jag önskar framtiden ska vara för utsatta ungdomar i samhället. Jag berättade om mina egna erfarenheter (orsaken till valt ämne), vissa dela ur min egen uppväxt, om vuxnas svek och om mina förhoppningar inför de kommande åren. Detta var första gången jag pratade öppet om så personliga saker, men inte sista. Jag är stolt över att jag orkade hålla det här talet. Över att det gick så bra. Över responsen jag fick av lärare och klasskamrater och över att jag klarade det.

Naturkunskap har aldrig vart mitt starkaste ämne, iallafall inte på låg-mellan- och högstadiet. På gymnasiet ändrades det dock. På varje prov, på varje inlämningsuppgift och på varje redovisning har jag fått högsta betyg. Jag trodde inte alls på mig själv i detta ämne. Efter varje prov var jag orolig, trodde jag skulle få dåligt men det blev alltid det motsatta. Jag fixade det gång på gång vilket ökade mitt självförtroende. Jag insåg att man kan mycket mer än man tror. Otroligt stolt över att jag orkade plugga intensivt inför varje prov och för att jag tog mig tid till att göra uppgifterna ordentligt. Utan motivationen hade det inte gått.

Ett ämne jag alltid haft problem med är Engelska. Under högstadiet var jag nära på att bli underkänd då jag nästan aldrig var på engelska lektionerna. Under första gymnasieåret har det blivit ändring på det. Jag har inte själv känt av att jag utvecklats i språket, så stipendiet jag fick i ämnet blev ett bevis för mig själv att jag utvecklats mer än jag själv förstått.

Dagen började med en powerwalk på ungefär fem kilometer. Riktigt härligt att vara ute och röra på sig direkt på morgonen, att ha det bortgjort liksom. En annan fördel är att frukosten smakar fantastiskt bra efteråt. Annars är jag ingen frukost-människa, brukar tvinga i mig något bara för att det känns som ett måste, men efter träning är det riktigt smakligt.

Nu sitter jag och tar det lugnt, blir nog ytterligare en slappkväll med bokläsning. Mys!

Annars har jag inte så mycket att säga, gör inte mycket mer om dagarna än att njuta av ledigheten så kan därför inte dela med mig av så mycket intressant här för tillfället. Men vi hörs igen när jag hittar inspiration till nåt att skriva om. (Tipsa gärna!)

Ibland kommer saknaden, längtan. Man känner en enorm saknad efter tryggheten, förståelsen, tårarna och allt skratt. Gemenskap, magi, känslor. Glädjen när man ser alla igen efter månader av saknad. Sorgen när man måste åka hem till vardagen igen. De två gånger jag gråtit som mest i hela mitt liv är sommaren -11 och sommaren -12 när jag tvingats åka tillbaka hem. Lämna allt fantastiskt bakom mig. Jag vet alltid att vi kommer ses igen, att maskrosfamiljen kommer finnas kvar men känslan av att vara utan alla underbara mäniskor är sjukt jobbig, även om det bara är för en stund. Ibland önskar man att det varade för alltid. Att vi fick på på gården i Hälsingland och vara med varandra dygnet rund 365 dagar om året. Men kanske hade man inte uppskattat det på samma sätt då. Kanske behöver man åka bort ett tag för att kunna komma tillbaka hem till maskrosbarn och uppleva samma känsla.

Att vara med maskrosbarn är magiskt. Man upplever saker som inte går att beskriva med ord, det måste upplevas. Alla tårar, alla skratt, allt allt allt är bara så fantastiskt. Det är kärlek. Obeskrivlig sådan. Med alla er maskrosbarn är jag trygg, kan vara mig själv till 100%, jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad. Känner alla känslor fullt ut och bara lever. Jag får prata ut när jag behöver få ur mig allt jobbigt som ger ångest. Men också vara galen, leka och bara vara barn.

Allt vi gör tillsammans har strärkt mig enormt som person. Alla uppdrag, tävlingar, utmaningar. Allt. Alla äventyr men också arbetsgrupperna där vi får jobba med det psykiska. Det som sitter inom oss. Såren. Ärren. Allt det som gör ont. Tillsammans bygger vi upp allt igen. Hittar nya vägar, bygger broar. När någon av våra broar rasar, när drömmar går i kras då hjälps vi åt, hittar nya vägar och bygger nya mål. För vi har lärt oss att ingenting är omöjligt. Vi kan om vi vill. Bara vi sätter gränser. Tack för allt. Utan er hade jag aldrig stått här idag. Jag hade aldrig vart den människa jag är. Ni lärde mig att jag är värd något bättre, jag är värd att ha det bra. Utan er hade jag fortfarande varit vilse i mig själv, vandrat runt i mörkret. Precis i rätt tidpunkt fann jag maskrosbarn. Precis den tid i livet då allt kunde gått åt skogen. Men det gick inte åt skogen, utan jag fick hjälp att hitta mig själv. Är evigt tacksam. Jag älskar er!

Tio dagar kvar. Längtar helt otroligt mycket. Vi ses snart!

Vaknade vid halv nio och drog på en liten joggingtur. Efter rundan + lite mat i magen så tog jag cykeln till lillasyster och vi drog till badstranden i Finland för ett dopp i älven. Kallt är en kort sammanfattning på det äventyret.

Nu är jag hemma igen, ska snart åka till jgi och käka middag. Behövligt då hungern börjat smyga sig på. Och sen ikväll blir det nog att läsa lite eller kolla nåt avsnitt andra avenyn. Återstå att se. Imorgon jobbar jag min sista arbetsdag för denna gång innan jag går på sommarlov på riktigt. Härligt om något!

Idag har jag gått på marknaden i Pajala en sväng med Amanda. Det första vi gjorde var att hitta ett ställe där de sålde mat (suovas) så man kunde få i sig lite lunch innan man gav sig ut för att hitta det man ville köpa. Iallafall fick vi våran suovas efter ett X antal minuters köande. Och värt var det!

Efter maten hittade jag en väska, femton par strumpor och godisremmar på marknaden. Tänkte köpa canvas-skor oxå, men de hade inte av de mindre storlekarna så fick klara mig utan denna gång.

Kom hem för en stund sen och nu ska jag bara ta det lugnt, behövligt! Vi hörs snart igen.