Allt är så fantastiskt här. Att få känna sinnesro och Guds närvaro. Det är obeskrivligt.

När någon man håller nära hjärtat blir svårt sjuk eller när en nära vän somnar in, då gör det ont inom en. Jag har upplevt det, och människor upplever den inre smärtan sorg innebär, varje dag. Vissa saker är tragiska. Många saker borde inte få hända, kunna hända. Men någonstans vet jag att vi bara är människor, det är vi som har fått egna val och egna handlingar till att göra som vi vill. Tyvärr. Hade Gud fått bestämma hade världen inte vart så ont och så orättvis som den idag är. Men Gud gav människan en fri vilja, ett valfritt levnadssätt utan tvång eller måsten. Kollar man på hur världen ser ut så önskar man att han inte hade gett oss det samtidigt som man vet att det var det enda valet egentligen.

Jag blir så ledsen när jag hör om olyckor, människor som dör av onödiga anledningar, sjukdomar som gör att folk tappar sitt hopp och orättvisorna som gör att miljontals människor lever i svält för att de rika har alla resurser. Det hade inte behövt vara såhär. Vi hade kunnat göra andra val. Krigen till exempel. Det handlar om makt, om pengar. Man bryr sig inte om att folk blir ihjälskjutna eller lever i rädsla, lever gömda. Ingen har tvingat oss att kriga. Gud har inte gett oss vapen för att ta död på andra. Det är vi som uppfann vapen, främst till jakt. Men det gick för långt, alldeles för långt och ingen sa stopp i tid. Gud skapade inte heller jorden ojämnställd, utan det är vi människor som fördelat allt så ojämnställt, detta pågrund av krig, kolonier osv. Det är inte heller konstigt att många blir sjuka i dagens samhälle, människorna började ju uppfinna massvis med saker som inte är bra för oss. Vi började använda mängder med olja så utsläppen ökade, vi använder allt mer kemikalier, vi pressar människor att se ut på ett visst sätt. Inte konstigt folk blir sjuka både fysiskt och psykiskt med tanke på hur ohälsosamma liv vi lever, hur mycket gift vi får i oss. Människokroppen klarar inte hur mycket som helst, vi är inte odödliga.

Jag blir frustrerad på att människor först gör massa saker så världen blir en tragiskt plats men sen ändå kan säga ''om Gud hade funnits så hade världen inte sett ut som den gör.'' Jag tror på Gud, men jag kan inte säga att jag har rätt utan det är en känsla jag har inom mig och något jag varje dag får uppleva. För trots alla fel vi människor gör, trots det finns förlåtelsen, trots det blir folk idag helade och hur vi än beter oss så hjälper oss Gud. Jag har inte konkreta bevis, men jag har abstrakta. För utan Guds hjälp hade jag själv inte stått här idag. Hur självisk jag än är och hur mycket fel jag än gör så vet jag om att Jesus är god, han förlåter mig. Det är en enorm trygghet att veta.

Sen kommer det alltid finnas människor som inte tror som jag, tycker som jag eller tänker som jag. Jag klandrar ingen. Jag vill inte predika vad som är rätt och fel för alla människor avgör själva hur dem vill leva och vad dem vill göra med sitt liv. Jag har valt att vara kristen för att jag mår bra av det, jag är inte hel utan Jesus. Genom att låta Jesus vara en del i mitt liv så är jag trygg. Jag vet att jag inte behöver vara rädd, vare sig för olyckor eller döden. Jesus kommer vara med mig så länge jag håller fast vid honom och det är de som känns viktigt att veta. Sen gör jag självklart mycket fel, men som det står i Bibeln ''endast tron leder till rättfärdighet''. Så länge jag tror, så länge jag har förlåtelsen och försöker leva som Jesus lär så då behöver jag inte vara rädd. För jag tror att efter detta livet kommer något mycket finare komma. En ny värld utan tårar, orättvisor, våld och sjukdomar. Det är dit jag en gång vill komma. För mitt riktiga hem är inte här på jorden, nej det är i himmelen.

Känner att dessa ord var direkt menade för mig. Evigt tacksam över att Gud ger mig styrka när ljuset är svagt.

Jag är uppväxt i en lestadiansk familj, men det var det en viktig sak jag inte lärde mig som barn och det var att en kristen inte får aga sina barn. Eftersom jag är kristen anser jag att man ska följa Jesus och några viktiga bitar i det är att våga ställa sig på ett barns sida, låta bli att skada sina barn och uppfostra barnen med kärlek. En sak Jesus sa som gäller både gott och ont var: ''det ni gör mot dessa små, det gör ni också mot mig'' Jag tror många glömmer det då jag vet ett flertal som tycker det är okej att aga sina barn med stryk. Visst står det i Bibeln att man ska aga sina barn, men det står att man ska aga dem med kärlek. När har det blivit kärleksfullt att slå ett litet barn som inte kan förvara sig? Tala om det för mig. Det står ingenstans i Bibeln att man får slå sina barn, ingenstans! Jesus ville barnens bästa, han lät barnen komma till sig. Han gav dem kärlek och lärde dem rätt och fel genom att tala till dem med ödmjukhet. Han varken skrek eller slog barnen. Vi ska följa Jesus, göra det som Bibeln lär. Varför tycker så många det är ok med barnaga då eller varför uppfostrar vissa krista sina barn genom slag? Jag kan inte förstå varför man inte kan visa ett barn respekt. Jesus sa att barnen är störst i himmelriket och därför förtjänar dem väl att få kärlek? Jag älskar barn men tänker inte skaffa mig några förren jag mår helt bra i mig själv. Jag tänker bearbeta det jag själv vart med om, bli stabil och börja älska mig själv för att sedan senare i livet kunna ge ett barn den kärlek som barnet faktiskt förtjänar. Jag tänker heller inte gifta mig innan jag mår bra för man kan inte älska någon annan fören man älskar mig själv.

Detta är ett ämne som går att disskutera och om någon tycker jag har fel i detta eller om jag missuppfattat något så får ni gärna kommentera det. Jag är inte ute efter att döma någon för det har ingen rätt till. Det enda jag ville med detta inlägg var att besvara frågan om min syn på barnaga. Det här är min syn, det är min tolkning och det jag kommer stå fast vid. Som sagt alla har rätt att tycka vad dem vill. Jag vet att det här är ett känsligt samtalsämne men jag tror det ändå är viktigt att man pratar om det för att få klartecken vad som egentligen är rätt. Sen vill jag också säga att vi inte får glömma att Gud är god. Förlåtelsen finns alltid och det ska vi ta till vara på.

Tack för mig!

Känner mig ju sådär lagom sliten nu efter helgen, så blev ju ungerfär sådär super glad när jag insåg kom på att vi slutade redan klockan 11 idag.

Helgen har vart fantastisk. Jag har vart glad och jag har vart ledsen. Det största var ju ändå att jag fick känna Jesu närvaro, att jag fick be tillsammans med andra, höra Guds underbara ord och ta emot Jesus genom nattvarden. Så underbart, är evigt tacksam att just jag fått den gåvan att få vara uppvuxen i en kristen familj. Det är stort.

Tack alla fina människor för helgen, det var otroligt kul att få vara med er alla. Så fint.

Seskarö var som jag mindes det, ni vet. Sådär super fantastiskt härligt och så magiskt. Ja. Underbart helt enkelt.

Nu ska jag gå och äta något gott, och tjocka mig lite innan jag drar igång med bootcamp nästa vecka. Hihi. Jag är ju så bra alltså, men ja det är ju så förbannat gott med goda saker.

Jag just nu. Trött och sliten.

Kram på er, vi hörs!!

Jag borde plugga matte. Jag borde ha fokuserat bättre på engelskaprovet. Jag borde träffa mina systrar oftare. Jag borde träna mer. Det fins så mycket jag borde göra, men som jag aldrig har ork till. Mina tankar drar mig allt oftare ifrån. Jag tänker på kärlek, på lycka, på min framtid och jag tänker på mina föräldrar, på det förflutna, på hemska minnen. Har så sjukt mycket jobbigt framför mig, och ett tragiskt förflutet bakom. Vart ska jag ta vägen, när inget jag gör verka duga tillräckligt. Finns ljuset? Ja. Klart det finns, jag vet ju att jag kommer komma dit. Jag måste bara ta mig genom allt först. Ta mig förbi alla hinder, klättra över alla stenar och hoppa över alla grenar. Hur ska jag som är femton år, jag som har dåliga förutsättningar, jag som är dömd till att misslyckas. Hur ska jag klara allt? Gud hjälper mig. Jag har en vilja. Jag har styrkan. Jag är inte född till att misslyckas, utan jag är född till att lyckas med stora ting i livet. Jag tror att allt har en mening. Ibland kan jag tänka :''varför just jag?' Jag tror det finns en mening med var och en av oss som lever har på jorden, alla har vi uppgifter och olika styrkor. Jag kanske inte fick bästa resultaten på engelskaprovet, eller har bäst kondition. Men jag är bra på andra saker. Jag ser mina erfarenheter från barndomen som en gåva. Jag har fått stor förståelse för barn som lever i dysfuntionella familjer, jag har tagit mig genom det värsta och gått stark ur en trasig barndom. Jag är en otrolig lyssnare som verkligen gör allt för att alla runt om kring mig ska må bra. Mitt förflutna ska inte kunna hindra mig från att lyckas, det ska inte heller hindra mig från att leva fullt ut och följa mina drömmar. Jag skulle aldrig vela skylla mitt beteende på min barndom, det är inte rätt. Jag har möjlighet att söka hjälp, för att inte falla så långt. Mina föräldrar har också alltid haft den möjligheten. Jag tar inte på mig skulden över det dem gjort mot mig, för man har alltid ett val. Man kan inte gömma sig bakom en svår uppväxt, man vinner ingenting på det. Visst ni kanske hae det tufft. Men varför tog ni inte tag i erat mående, varför tog ni inte emot all den hjälp soc erböd. Ni kunde ha tagit vara på den chans ni fick när jag var 4 år. Hade ni inte gjort mig illa mer efter det, utan sökt hjälp så hade jag kanske aldrig sutit i ett familjehem idag. Då kanske vi hade varit den perfekta familjen, utan alla dessa problem nu. Ni hade inte behövt oroa er dag och natt inför vad som kommer hända, om ni bara hade tagit tag i allt i tid. Man har ett val. Det är fel att skylla ifrån sig, försköna sina synder. Gud vill att vi ska tala sanning, han vill att vi ska lyda jordens lagar och attom vi bryter mot dem så ska vi få ta de straff det för med sig. Han vill inte att vi ska försköna och förfina, bara för att andra människor inte ska se ner på oss. Så varför är det soå svårt att tala sanning. Kanske finns det skam och skuld. Men varför ska vi bry oss om vad andra människor tycker, när det ändå endast är Guds dom som spelar någon roll? När vi tar emot honom så ska vi få allt, all lycka, all kärlek. Ja, allt. Jag älskar mina föräldrar oerhört mycket, jag saknar dem varje dag, det går inte en minut utan att jag ger dem en tanke. Jag tsår inte emot mina föräldrar, jag står med dem. Jag drömmer om en framtid tillssammans med dom. Men jag tänker inte heller svika mig själv, jag har rätt att ställa krav. Jag har satt gränser. När mina föräldrar visar att dem vill förändra sig, söker hjälp, visar mig respekt och står för vad dem gjort. Då kommer jag kunna prata med dem. Jag har svikit mig själv så många gånger, så nu räcker det. Jag tänker inte tänja på mina egna gränser mera. Jag har krav, och nu är det upp till dem att uppfylla kraven. Jag tror att dem vill, att dem älskar mig och försöker så gott det går. Tyvärr är sjukdomarna ivägen. Men söker man hjälp så kommer det andra lösa sig. Jag har lätt att förlåta människor, men vill ändå ställa krav. När man blivit förlåten, så ska man försöka bättra sig. Vi alla faller i synd, jag är långt ifrån felfri. Förlåtelsen är den finaste gåvan vi har fått. Tack vare Jesus blir vi försonade, men endast genom tron. Jag har en stark kristen tro. Jag har min tro, utifrån vad som passar mig, vad jag mår bra av. Jag kan inte leva efter någon annans regler, eller på någon annans tro. Jag måste hålla fast vid min egen. Jag skule inte kalla min lestadian eller kyrklig. Jag väljer att bara kalla mig kristen, följa det som står i bibeln. Jag tänker inte följa någon inriktning som jag inte mår bra av. Jag lever utifrån det som känns bäst för mig. Jag tycker inte att en lestadian är bättre än en kyrkligt kristen eller tvärtom, för som det står i bibeln - endast tron på Gud leder till rättfärdighet. Det står inte: Om du bär kjol i kyrkan kommer du till himmelen, eller om du sminkar dig är du inte välkommen i himmelriket. Gud är något så mycket större. Han är kärlek. Enda anledningen till att jag idag står upp, är Guds hjälp. Jag är evigt tacksam.

Lite rörigt och känslosamt inlägg, men jag fick skriva av mig - vilket är en av anledningarna till att jag ha bloggen. Tack!