Jag skrattar.

Jag gråter.

Jag leker.

Jag sover.

Jag mår bra.

Jag mår dåligt.

Jag vet.

Jag vet inte.

Jag vill leva.

Jag överlever.

.. 5-6 elever i varje klass i hela Sverige, växer upp med föräldrar som dricker för mycket, eller är psykisktsjuka. Jag är en av dom. I byn jag bor, är alla problem väldigt instängda, man låtsas som om problemen inte finns, och pratar därför inte om dom. Finns så otroligt många som tror dom är helt ensamma, som mår dåligt, kämpar sig genom varenda skoldag. Jag vet faktiskt hur det känns, jag vet så otroligt väl hur det är. Skammen, skulden, oron, ångesten, mm. Det gör så ont, och man tror att ingen annan vet hur det är. Tror att man är helt ensam. Vi är rädda att berätta, vågar inte eftersom vi inte vet hur folk kommer reagera. Det är en tung börda att bära helt själv. Jag har själv tagit mig genom mycket skit, men jag mår nu bättre än på länge. Alla dagar är ju inte såklart bra, vissa dagar kan kännas skit, men man måste kämpa sig igenom dom oxå även om det är jobbigt. Jag är så sjukt less på att behöva hålla tyst, behöva låtsas att allt alltid är så otroligt perfekt, för det är det verkligen inte. Jag vet vad innebörden av ordet smärta är, tro mig jag vet. Vi måste acceptera att livet har jobbiga stunder, men även glädja oss över det som är bra oxå. Det är oftast lättare att gräva sig ner i all sorg, och inte kolla upp. Men det leder inte till något bättre. Vi har alla något fint runt oss, inte bara dåliga saker. Tänk på det bra, när du mår dåligt, det kommer bli lättare. Våga prata om hur du känner, så du inte brister. Våga tro på dig själv, för du kommer klara det. Du är inte osynlig, även om det ibland kan kännas som de. Du vågar. Jag tror på dig.

Om ni vill, flacken1@hotmail.com

Massa kramar. Man kan LYCKAS! <3

Som person har du rätt att må bra, trots att andra mår dåligt!

Jag älskar dig Elise. Önskar du var här. Dina ord var så stöttande, så hjälpande och helande. Jag saknar dig hela tiden, du var den som alltid fick mig på bättre humör, alltid gjorde mig glad, och du fick mig alltid att må så bra. Du kommer alltid finnas innuti mig, i mitt hjärta har du kvar samma plats. Du finns runt om kring mig. Du är inte borta, jag kan ännu känna av dig och höra dina ord, inom mig. Du visste alltid hur det kändes, satte ord på mina tankar, fullföljde mina meningar. Allt du sa var så rätt. Du lyckades alltid säga exakt dom rätta grejjerna. Du fick mig att tänka annorlunda, och peppade mig så jag vågade förändra de jag kunde i mitt liv, så de skulle bli bättre. De ingen riktigt lyckades förklara, och få mig att förstå, det lyckades du med. Din styrka glömmer jag aldrig. Vad du själv än var i, så fanns du alltid där för andra ändå. Jag kommer aldrig glömma dig. Ängeln min! <3

Fasad. Denna fasad. Varför låtsas att allt är bra utåt, när det i själva verket är skit rätt i genom? Varför inte bara säga hur det är, våga prata om sina problem? Kanske inte så konstigt att man väljer att låtsas. Det är så mycket enklare. Då behöver man inte förklara något, för sådana som ändå inte ha förmågan att förstå, man slipper att någon ser ner på en, man behöver inte känna skam eller skuld. Allt man behöver är att fortsätta må dåligt, för att man inte har någon i sin omgivning att prata med.

Är det värt?

Egentligen borde man få ut det som är allra mest smärtsamt. Bara få tömma allt, få hjälp att bära det allra tyngsta. Men skulle någon förstå om jag berättade? Eller skulle dom bara gå förbi? Man vet ju inte innan man provat. Jag har testat. Hur folk reagerar beror på helt från person till person. Vissa börjar gråta, vissa ifrågasätter allt man säger, vissa tror man ljuger, några tycker synd om en, och vissa andra säger ingenting alls. Men sen finns det dom som verkligen oxå kan förstå, såna som ger råd, stöttar, hjälper en att må bättre, nån man kan ringa i vått och torrt, vissa som visar stor förståelse och kärlek, och de som vågar visa att dom bryr sig.

Så våga berätta. Vissa kommer inte förstå, men fine gå vidare till nästa. Du kan inte förvänta dig att alla ska lyssna och ge förståelse, alla gör inte det. Men du får inte tappa hoppet, gå vidare. För den som söker, denn hittar. Tillslut kommer du hitta någon du kan dela allt med.Och det är så mycket värt det. Så ge inte upp.

Kärlek Ann-Sofie.

Många ser ett nytt år, som en ny chans till förbättring, nya möjligheter, början på något nytt. Många skaffar löften på saker de ska försöka hålla under året, så det nya åren blir bättre än det förra. För mig är ett nytt år, som en ny dag. Jag ser nya möjligheter varje dag. Varje dag är en ny början. Vi alla kan uppnå något bra, något nytt varje dag vi lever här nere på jorden.

Tänk så börjar det nya åren dåligt, man kanske blir sjuk, någon nära kanske dör, en olycka kanske inträffar. Då kommer hela året kännas förstört, och onödigt. Som det sämsta året, och man får vänta ett till år på att kunna känna samma sak igen: möjligheter. Om du ser ljuset i varje dag istället, så blir varje dag som en ny möjlighet. Händer det något dåligt några dagar, så är det nära till en nya dag, där du får nya möjligheter.

Jag är glad för varje dag jag tar mig igenom. Vissa dagar känns allt bara skit, som att det inte ens är värt att stiga upp till ett nytt kaos. Andra dagar flyger man upp ur sängen, känner lycka. Det är så livet är. Vi kan inte alltid vara glada, må bra, lyckas med allt rätt. Utan vi måste känna sorg - för att kunna känna sann glädje. Må dåligt - för att sen kunna må bättre. Våga göra fel - för att sen kunna göra rätt.

Så startade inte ditt år helt perfekt, så tänk på det - får du se morgondag, så får du nya möjligheter.

Hoppas alla får ett fint år, men många härliga och oförglömliga dagar. All kärlek och lycka.

Massa varma kramar till er alla som behöver. <3

Jagsaknardigjagsaknardigjagsaknardig.

Behöver dig här hos mig.

<3

Minns en kväll så tydligt. Vi satt och chattade på msn, pratade om livet. Jag mådde dåligt den dagen, orkade inte med något. Du sa att det kommer bli bra, att det inte kommer ta slut förens allt är bra. Du berättade för mig hur stark jag var, att jag kommer klara allt. Jag trodde på dig. Det året var du den enda jag hade, och litade på, det fanns verkligen ingen annan där, och jag trodde jag aldrig skulle mista dig. Jag kommer ihåg när du sjöng så vackert, aldrig hört nåt så bra. Din röst fick mig att bli lugn. Jag rös. Du var så duktig. Jag berättade det för dig. Och du blev så glad, visade fler och fler låtar, som du sjöng för mig. Sen efteråt satt vi och skulle komma på namn åt din lillasyster som då snart skulle komma. Du ville ha något ovanligt, något speciellt. Det blev det också. Kommer du ihåg?

Du gjorde mig lycklig, med dig var jag inte längre ensam, för du visste vad jag pratade om. Förstod och gav råd. Du var så stark och smart. Klarade allt. Du lovade att alltid finnas. Jag önskar det hade blivit så, kanske jag nu då hade suttit och pratat med dig. Jag hade som vanligt vart lycklig då. Blev så glad varje gång jag såg att ditt namn dök upp i msn på inloggade. För då visste jag att jag har något att prata med, nån som förstår ; Som alltid har tid.

Du finns ännu hos mig. Inne i mig. Tänker på dig varje dag. DU gör mig så stark. Tack, för allt du gjort och allt du lärt mig. Du betyder allt. Änglavännen min. Älskar och saknar dig otroligt mycket, och hoppas du nu har det bra. <3