Tack mamma för ett fint samtal. Blir alltid lika glad när jag får höra din röst. Ännu gladare lär jag bli om en vecka för då får jag äntligen krama dig igen. Längtar så otroligt mycket! Jag älskar dig mer än ord kan förklara. Tack för att du finns! <3

Har insett att ''jag orkar inte'' bara är fullständigt tomma ord. För man har inget val. Antingen krigar man på eller så ger man upp. Det sistnämnda alternativet är inte ens ett alternativ, det finns inte på världskartan att jag skulle ge upp. Visst finns det stunder då allt känns otroligt hopplöst, då man för stunden bara vill komma bort från alla problem och slippa allt som trycker inom en. Man vill helt enkelt bara må bra. Men vad gör man då? Jo, man ser till att försöka göra det bästa av situationen. Det kan bli bättre, vad det än handlar om. Ingen är dömd till att misslyckas. Ingen förtjänar att må dåligt. Vi alla kan förändra våra liv, iallafall det i våra liv som handlar om oss själva. Det andra får man bara acceptera.

''Hur kan du vara så stark och positiv trots allt du varit med om?'' är en fråga som jag ofta får besvara. En fråga som är svår att ge svar på. Positiv kan jag välja att vara. Jag kan välja att se livet från den ljusa sidan, välja att göra saker som får mig att må bra, välja att försöka leva livet så gott det går. Men att vara stark är svårt att välja. Jag tror inte att stark är något man föds som, jag tror istället att styrkan byggs på när man möter olika svårigheter i livet som man sen lyckas ta sig igenom. Därför är vi alla olika starka också, klarar av olika mycket. Det är nästan jämförbart med den fysiska styrkan. De som tränar mycket orkar lyfta tyngre vikter eller springa längre än en som inte tränar lika hårt. Skillnaden är väl att du själv kan välja och träna dig till att bli stark fysiskt på ett annat sätt. Att bli psykiskt stark är nog svårare att välja att bli då man som sagt möter olika svårigheter i livet, svårigheter man inte väljer själv. Som jag har ju inte gjort något speciellt för att anses som stark, det enda jag gjort är att fortsätta kämpa, fortsätta kriga och vägrat att lägga mig ner. Det kommer man långt med!

''Du kan klättra så högt som du vill

det är ditt liv, ingen annan säger till.

Sikta mot toppen, dit du vill nå

fortsätt att kämpa du vet att det går.''

-Kitty (maskrosbarn)

Som jag skrev i förra inlägget var mitt förtsa högstadie år det år jag mådde som värst. Tänkte visa er lite bilder från det året. Mest för att jag själv blev en aning chockad över att man bara genom att kolla på bilder kan se vilken förändring det är från då till nu.

Jag kan säga att jag inte känner igen mig själv på en enda av de bilderna. Jag ler inte och mina ögon saknar energi. Det är inte jag!

Idag mår jag bättre. Det är en enorm utveckling från 2009. Är enormt glad att just jag fått chansen till ett bättre liv.

Du äger rätten till ditt eget liv. Du kan förändra. Du kan vinna. Du kan må bra.

Känns sjukt att jag har börjat tvåan nu. Att jag bara har två gymnasieår kvar tills jag står på flaket och tjuter av glädje. Jag som inte ens trodde att jag skulle börja gymnasiet. Jag som inte hade något framtid. Nu vet jag att jag kommer klara det. Visst kommer det bli tufft, men inte omöjligt.

I sjuan gick mitt liv ut på att överleva dagen. Varje morgon när väckarklockan ringde var min första tanke: vad ska jag komma på för ursäkt för att slippa gå upp idag? Jag skolkade rätt ofta. Inte för att jag egentligen ville, utan för att jag verkligen inte orkade gå i skolan. Jag mådde inte alls bra under den här perioden. Min vardag var kaos. Jag tänkte mycket jobbiga tankar och var jämnt orolig. Skolan kom i sista hand. Det var det här året mitt liv hade kunnat gå väldigt snett om jag inte hade fått hjälp. Jag hade slutat äta, jag skadade mig själv och hade inget hopp om framtiden. Men tack vara min dåvarande socialsekreterare fick jag flytta från det som fick mig att må dåligt. Jag skulle bli familjehemsplacerad.

Jag fick som en början bo i ett jourhem som jag flyttade till i septemper 2010. Det blev verkligen min räddning. Varje morgon stod frukosten framme så jag skulle äta och gå till skolan. Jag hade en stabil vuxen som tog hand om mig när jag mådde dåligt. Sakta med säkert började jag känna trygghet igen. Jag började gå till skolan mycket oftare än det föregående året och mina betyg började höjas. Det blev som en ny start för mig.

I januari 2011 blev jag familjehemsplacerad. Det var jobbigt i början men sen började jag trivas bättre och bättre. Jag blev peppad till att fortsätta kämpa i skolan. Mina betyg höjdes ytteligare och när jag gick ut nian hade jag kämpat för att få de betyg som jag fick vilket gjorde att jag kände mig stolt. Jag blev behörig till att söka in på gymnasiet och sökte till vård och omsorgsprogrammet i Pajala.

Hösten 2012 började jag gymnasieskolan i Övertorneå på samhällslinjen. Jag hade under sommaren fått ett brev att jag kommit in på skolan där. Jag hade inte sökt till Övertorneå i första hand, men valde att prova ifall att det skulle vara något för mig. Och som jag skulle tacka mig själv för det. Jag hittade nya fantastiska vänner, fick bra lärare och fick för första gången verkligen visa mina kunskaper inom de olika ämnena. I ettan pluggade jag mer än någonsin förr för att bevisa främst för mig själv att jag kunde lyckas.

Nu har jag börjat tvåan. Jag mår bättre än på många år och känner mig otroligt taggad inför det nya läsåret. Det kommer bli tufft då vårt schema är proppfullt, men det kommer inte vara omöjligt. Jag känner på mig att det här kommer bli ett bra år. Jag är otroligt förväntansfull och har massa ny eneri efter sommarlovet. Nu kör vi!

INGENTING ÄR OMÖJLIGT, ENDAST DU SÄTTER GRÄNSER!

Hej Ann-Sofie 20 år!

Vad kul att allt går bra för dig med studierna. Du som aldrig trodde att du skulle lyckas komma in på något universitet eftersom betygskraven var höga. Men se du lyckades. Nu har du bara nåt år kvar innan du är färdig socionom och får börja följa din dröm på riktigt. Hjälpa andra. Kommer du ihåg när du var fjorton år? Då trodde du aldrig att du skulle klara det. Eller när du som sexton åring grät för att du inte trodde btygen skulle räcka till. Nu vet du att du oroade dig i onödan. Du är ju nästan klar. En bra bit på vägen iallafall.

Det var roligt att höra om din volontärresa också. Som du hade längtat. Drömt om en volontärresa till Filippinerna sen du var tretton. Nu är det ett år sen du uppfyllde drömmen. Du hade slitit hårt för att få ihop pengar, men efter ett års sprande så kunde du äntligen åka. Vilken lycka det måste ha varit när du tillslut kom iväg.

Det är fint att se att du mår så mycket bättre nu. Blir stolt när jag ser hur mycket du växt. Du har hunnit bearbeta mycket och äntligen börjat hitta dig själv. Äntligen styr du sitt eget liv vilket du ska vara stolt över. Och visst finns det motgångar, men det klarar du av bra. Du har hittat verktyg som gör att du fixar problemen. Nu har du insett att det var värt det. Det var värt kampen så mycket, för nu är du påväg. Påväg att uppfylla alla dina drömmar på riktigt!

Lycka till även i framtiden, hälsningar Ann-Sofie 16 år.

Ibland måste man få må dåligt, låta tankar och känslor komma för att sen kunna må sådär sjukt bra igen. Dock ska man inte låta det dåliga måendes ta över, inte gräva ner sig för mycket i allt som är jobbigt. För trots att livet ibland känns tungt så kommer det bli bättre. Du kommer må bättre. Inget är omöjligt, endast du sätter gränser!