Ibland får man en känsla inom sig. En känsla som är svår at sätta ord på, svår att förklara. Tacksamhet. Ja, hur beskriver man det? En känsla av hur glad man är över allt och alla man har i sitt liv. Lycklig över vilken tur man haft, vilken tur att just jag fått chansen till allt fantastisk i mitt liv, att just jag fått möjlighet att ha alla mina vänner, nära och bekanta. Just jag. Jag tackar Gud för allt fint han gett mig i livet. Inte bara för allt bra utan jag tackar Honom även för allt dåligt som hänt mig. För tack vare motgångarna, tack vare all kamp så har jag växt, blivit starkare och utvecklats som person. Evigt tacksam.

Och tack till er, till alla där ute som gång på gång trott på mig, som hela tiden stöttat mig , funnits där i med- och motgångar, som har gråtit och skrattat med mig och som om och om igen lyssnat på mig vad det än har varit. Tack till alla er som skrivit fina kommentarer, det har betytt mer än ni tror, det har lyft mig när självförtroendet inte vart på topp. Tack till mina vänner, till min familj, till maskrosbarn, till mina syskon för att just ni finns. Utan er är jag inte mycket, för tack vare er finns jag och tack vare er är jag den människa jag är idag. Alla är ni guldvärda!

Massa kärlek.

Varför är det så svårt att uppskatta sig själv, vara stolt över sig själv och allt man klarat av? Varför ser man alltid ner på sig själv, varför blir man aldrig nöjd? Svårt det här. Vi borde vara stolta över oss själva, det ska vara en självklarhet att kunna vara nöjd med både sig själv och allt vad man åstadkommer i livet.

Vårterminen i skolan har vart oerhört tuff för mig. Jag har haft mycket att bära på mina axlar samtidigt som jag kämpat för att nå de högre betygen i skolan. Jag blev ledsen när jag ''bara'' fick ett C på vissa prov, blev besviken och oerhört arg på mig själv. Nu i efterhand när stressen släppt och lugnet börjat smyga sig in i mitt liv igen, så måste jag säga att jag är stolt över allt jag klarat av det här läsåret, den här terminen. Jag har överbevisat mig själv gång på gång, jag har fått högre betyg än jag trodde var möjligt, jag har kämpat, krigat och gjort allt i min makt för att klara skolan och livet. Men jag har inte kunnat vara nöjd, utan har alltid tänkt ''du borde pluggat mer ännu mer'' ''kämpa hårdare nästa gång'' ''du förtjänar inte det här betyget'' osv. Dessa tankar har snurrat i skallet trots att jag fått A eller A+ på något, när det saknats en poäng till full pott eller när jag fått ett A och vetat att jag inte gjorde mitt bästa på den uppgiften. Det är sjukt att man har så låga tankar om sig själv trots att man faktiskt lyckas bra. Det handlar om en enorm inre osäkerhet, en osäkerhet jag jobbar på för att det ska bli bättre. Jag vill kunna vara nöjd nångång, jag vill inte ha alla dessa skyhöga krav på mig själv. Jag vill ha höga krav, men inte såna som jag inte kan uppnå.

Som en övning för mig själv så tänker jag nu skriva ner de saker jag är stolt över under den gångna terminen.

Under vårterminen hade jag ett tal (i Svenska nationella) om hur jag önskar framtiden ska vara för utsatta ungdomar i samhället. Jag berättade om mina egna erfarenheter (orsaken till valt ämne), vissa dela ur min egen uppväxt, om vuxnas svek och om mina förhoppningar inför de kommande åren. Detta var första gången jag pratade öppet om så personliga saker, men inte sista. Jag är stolt över att jag orkade hålla det här talet. Över att det gick så bra. Över responsen jag fick av lärare och klasskamrater och över att jag klarade det.

Naturkunskap har aldrig vart mitt starkaste ämne, iallafall inte på låg-mellan- och högstadiet. På gymnasiet ändrades det dock. På varje prov, på varje inlämningsuppgift och på varje redovisning har jag fått högsta betyg. Jag trodde inte alls på mig själv i detta ämne. Efter varje prov var jag orolig, trodde jag skulle få dåligt men det blev alltid det motsatta. Jag fixade det gång på gång vilket ökade mitt självförtroende. Jag insåg att man kan mycket mer än man tror. Otroligt stolt över att jag orkade plugga intensivt inför varje prov och för att jag tog mig tid till att göra uppgifterna ordentligt. Utan motivationen hade det inte gått.

Ett ämne jag alltid haft problem med är Engelska. Under högstadiet var jag nära på att bli underkänd då jag nästan aldrig var på engelska lektionerna. Under första gymnasieåret har det blivit ändring på det. Jag har inte själv känt av att jag utvecklats i språket, så stipendiet jag fick i ämnet blev ett bevis för mig själv att jag utvecklats mer än jag själv förstått.

Grattis pappa på din födelsedag.

I onsdags gick jag ut första året på gymnasiet. Tiden har då verkligen gått fort, speciellt när man tänker tillbaka på allt man hunnit med.

I Juli sommaren 2012 fick jag beskedet om att jag kommit in på två gymnasieskolor. Gränsälvsgymnasiet i Övertorneå och Lestadiusskolan i Pajala. Jag var osäker och visste inte vad jag ville. Skulle jag våga prova på något nytt, börja ett gymnasium på en ny ort med okända människor eller skulle jag köra på det säkra, börja i Pajala, på en skola jag kände till och med människor jag visste vilka de var? Jag tvekade och gjorde listor på för- och nackdelar. Tillslut bestämde jag mig för Övertorneå, jag tänkte att jag alltid kunde komma tillbaka till Pajala om jag ångrade mig. Men jag gjorde helt rätt val.

Även om jag inte kände någon när jag kom till Övertorneå, så kom jag snabbt in i gemenskapen och märkte snabbt att jag trivdes. Redan första dagen på skolan kände jag mig välkommen, redan då visste jag att det är i den här skolan jag kommer tillbringa mina tre gymnasieår. Jag fick nya vänner. Vänner som bildade sig sin egen bild av mig, folk jag kunde vara Ann-Sofie med. Jag behövde inte längre hålla uppe en fasad, utan kunde vara mig själv. Vi kom varandra närmare för varje dag som gick, och idag måste jag säga att alla jag lärt känna detta läsår, blivit bland de närmaste vännerna jag har. Evigt tacksam.

Efter ett känslosamt år innehållande både skratt och tårar så gick vi tillsammans ut vårt första av tre gymnasieår. Det var både jobbigt och skönt att få sommarlov. Jobbigt för att man inte får träffa alla fina tjejer varje dag (även om vi lär ses en del under sommaren också), och skönt för att man slipper stressa över allt plugg.

Det här skolåret har vart det bästa i mitt liv. För första gången fick jag känna att jag är en del i klassen. Att jag faktiskt tillför något. Jag har fått känna att jag har vänner som står bakom mig oavsett vad. Vi har under detta år delat både glädje och sorg. Vi har haft våra galna stunder med mycket prat om allt och inget, vi har haft otroligt roligt tillsammans utan att ens behöva göra något speciellt. Men vi har också gråtit tillsammans ett antal gånger under detta läsår. Suttit och bara låtit tårarna rinna, kramat om varandra och delat mycket jobbigt. När svåra saker hänt så har alla alltid funnits där för varandra, vilket är så fint att se och uppleva.

Ni som läst bloggen har nog märt att jag haft ganska mycket plugg, haft stressigt och mått skit över att jag inte riktigt orkat ta tag i alla högar med skoluppgifter. Jag lyckades till slut iallafall. Även om många har bättre betyg än mig, så är jag stolt. Jag har kämpat som ett djur för att uppnå det jag velat. I många ämnen har jag fått de betyg jag strävat efter. Dock inte i alla, men iallafall övervägande delar. Jag har tagit mig igenom ettan och gått ut med helt okej betyg. Även om de sista veckorna var otroligt svåra, då krafterna i princip var slut, så hade jag viljan kvar. Jag vet att utan min vilja så hade jag inte haft styrkan att orka kämpa för de betyg jag ändå fick. Det hade gått mycket sämre.

Nu väntar ett långt sommarlov. Kommer bli fantastiskt skönt att bara vila upp sig och tagga inför nästa läsår. Ser fram emot att börja tvåan, börja läsa nya kurser och satsa järnet för att nå alla mål. Men innan detta vill jag först bara släppa skolan ur tankarna, ta det lungt och bara vara. Det behöver jag och det förtjänar man efter allt slit.

Till alla er: Ha ett riktigt fint sommarlov och passa på att njuta ordentligt nu! Vi hörs.

Hej!

Mycket har hänt sen sist. Inga bra saker heller tyvärr. En fin vän har omkommit i en bilolycka och sen dess har man levt i en bubbla. Killen som omkom var även min lillasysters extrabror. Har inte riktigt kunnat koncentrera mig på annat dessa dagar, utan försökt finnas där för lillasyster samtidigt som jag själv försökt förstå vad som har hänt. Är nog ännu lite som en chock, går inte att förstå att han är borta. Världens gladaste och mest omtänksamma person. Muntrade alltid upp en med sin härliga humor samtidigt som han var väldigt noga med att alla skulle ha det bra. Gör ont men finns tyvärr inte mer att göra nu än att försöka leva vidare. Han vill nog inte att vi ska må dåligt utan hans största vilja är nog ändå att vi alla ska försöka må bra trots allt. Men man måste också försöka ge det tid, tillåta sig själv att gråta och må dåligt för att se kunna må bättre igen. Nu dessa dagar när allt är som svårast så kommer jag försöka finnas där för min fina syster, hon behöver mig. Sorg är lättare att bära tillsammans än helt ensam så att visa henne att jag finns här och känner liknande känslor är väldigt viktigt för mig just nu. Vi har försökt prata ut om händelsen. Tänt ljus och disskuterat våra minnen som vi hade tillsammans med M. Så känslosamt men ändå fint. Tillsammans klarar man sig igenom det mesta även om det för stunden känns svårt. Vi har varandra och det ska vi vara tacksamma för.

Sen känner jag att jag måste få tacka alla fina vänner jag har. Ni är helt fantastiska hela bunten. Så otroligt tacksam att det var just er jag fick lära känna och att ni är de underbara personer som ni är. Tack för att ni alltid finns där när livet kommer med motgångar och tack för att ni alltid tror på mig när mitt eget självförtroende är på botten. Ni betyder oerhört mycket för mig och det vill jag verkligen att ni ska veta! <3

Helt otroligt irriterad. Ni som HELA TIDEN ska skicka anonyma kommentarer som anklagar mitt utseende, min familj, mitt liv osv. ni kan sluta läsa här NU! Varför hela tiden lägga sig i andras liv, har ni inget eget eller? Jag blir sårad, men ni som skriver alla dess kommentarer verkar ju inte ha några känslor överhuvudtaget. Sök hjälp så kanske ni börjar må lite bättre. För människor som jämnt och ständigt ska klaga och trycka ner andra kan inte må bra i sig själva. Bättre att ta tag i era liv, lägga energin på andra saker än att gång på gång störa er på vad jag gör med mitt liv.

Under bara de senaste månaderna har jag fått kommentarer om att jag inte kan kallas kristen, om att mina föräldrar är dumma i huvudet, att jag lägger upp ''tokiga'' bilder på mig själv, att jag inte tänker på mina föräldrar osvosv. Hur less tror ni jag är? Snart lägger jag ner bloggen om den inte duger för jag har nog mycket och orkar vekligen inte lägga energi på en blogg som ändå bara får negativ kritik. Det är inte värt det!

Många av kommentarerna jag fått har varit från en och samma person. Detta har jag kunnat konstatera via IP:numret som syns vid varje kommentar. Du som skickar alla kommentarer åt mig, sluta nu. Du har ingen rätt att trycka ner varken mig eller min familj på det här sättet. Vad har vi gjort dig? Har man betett sig så illa mot dig så att du har rätt att gång på gång klanka ner på en? Du sårar inte bara mig, utan även min familj. Nästa gång du vill ge kritik så kan du väl säga det direkt till mig (om du nu vågar). Är ju så otroligt mycket lättare att gömma sig bakom en dataskärm och sprida hat anonymt. Fegt som bara den.

Vill någon överhuvudtaget att jag ska fortsätta driva den här bloggen? Ger den något positivt eller är allt jag skriver bara dåligt? Jag kommer lägga ner bloggen snart om det fortsätter såhär. Orkar inte att all respons ska vara negativ jämnt.

Jag skriver bloggen för att mina vänner, mina systrar, släktingar och annat folk ska få läsa om min vardag då många av dem är folk jag ser sällan. Bloggen drivs också för att visa andra att det går att överleva och få ett bra liv trots att man haft det tungt. Jag vill verkligen ingen illa med att blogga, utan försöker sprida positiv energi, hopp och styrka så gott det går. Därför hoppas jag verkligen att jag inte gett helt fel bild till er om varför jag bloggar. Verkar lite som så.

Vi hörs när jag orkar!