Hej!

Den här helgen hälsade jag på hos min syster i Pajala. Åh så mys det var. Vi gjorde inte så mycket utan kollade nån film, var och cyklade, badad, pluggade och bara umgicks. Så skönt.

Imorgon har jag prov i antiken. Typ inte ens kunnat sova då jag gång på gång vaknat med någon oklarhet om antiken i skallen, vart tvungen och ta reda på svaret för att sen kunna somna om. Så irriterande. Skönt att det är bortgjort imon. Sen är det bara samhällsen kvar innan jag är klar med allt som MÅSTE in. Hur skönt? Äntligen får man sitt liv tillbaka. Börja träna igen, kunna prata i telefon med finaste vännerna på andra orter oftare och träffa syrrorna mer. UNDERBART!

En sak som inte är lika underbart är att jag under flera dagar dragits med blåsor i munnen. Fy så ont det gör. Fattar inte varför jag jämnt ska få dem? Troligtvis är jag allergisk mot citrusfrukter då blåsorna oftast uppkommer någon dag efter intag av juice eller frukt. Men vet inte? Irriterande är det iallafall, kan ju inte ens äta normalt utan att skrika av smärta. Hoppas verkligen dem försvinner snart!

Annars är det bra med mig. Livet rullar på och framför mig har jag ett långt sommarlov. Så härligt! Snart får jag träffa mamma igen, den sextonde juni på lillasysters konfirmation. Ser fram emot det även fast det känns lite konstigt oxå. Vi har inte setts på 1.5 år. Pratade i telefon med mamma på hennes födelsedag. Var i torsdags. Åh vilken känsla. Hon är helt fantastisk när hon mår bra. Jag har vandrat på rosa moln, fått extra energi nu efteråt. Helt fantastiskt. Mamma har verkligen förändrat sig. Visst har hon lång väg kvar, men under hennes bra perioder (som nu blir fler och fler) är hon världens bästa. Den mamma jag är stolt över och älskar mest på jorden. Det känns som om våran kontakt kommer bli bättre nu de närmsta åren, men vet inte. Kanske hoppas jag för mycket, men utan hoppet existerar jag inte. Hon kommer alltid vara min mamma och alltid vara värd fler chanser. Nu har hon bevisat att hon faktiskt kan vara bra, för det kan hon. Jag blir så glad, så lycklig. Min mamma börjar sakta men säkert komma tillbaka och jag kan inte annat än känna lycka och förhoppning. Tack mamma, tack för att du finns. Jag älskar dig!

Sorry för ett rörigt inlägg, handlade visst om tusen saker. Men aja, nu ska jag läsa lite till om antiken och sen hoppa i säng. Trött som bara den. (som vanligt då ;)) Men, vi hörs.

Bild från Thailand, Hua Hin 2013

Idag är en sån dag som känns i hjärtat. Morsdag. En dag då man vill vara med sin mamma, krama om henne och berätta hur älskad hon är. För jag älskar verkligen min mamma, hon är bäst. Hon har på gott och ont, gjort mig till den person jag är idag.

Mamma, jag älskar dig. Du betyder otroligt mycket för mig. En dag så kommer jag själv kunna komma till dig med blommor på morsdag, krama om dig och berätta att jag älskar dig. Även om den dagen inte är idag, så kommer den komma nångång. Jag hoppas och tror. Du kommer alltid vara min mamma, även fast jag inte bor med dig. Tack för att du finns, utan dig skulle jag inte vara mig själv. Hoppas du haft en underbar morsdag, det förtjänar du.

Jag älskar dig, mer än något annat.

Asså texten, hennes ord. Helt sjukt vad de beskriver ens egna känslor och liv. Känner igen mig i nästan alla av orden. Kitty är en helt otrolig rappare verkligen, så djupa och känslosamma texter. Värt att lyssna om ni hinner!

Blir så irriterad, så ledsen på att det viktigaste i samhället verkar vara hur man ser ut. Om man väger för lite eller för mycket. Spelar det någon roll att jag inte har den mest vältränade och smala kroppen? Att jag inte har de former som är ''inne'' att ha. Varför är det så viktigt att se ut på ett sätt? Är det inte personligheten som räknas egentligen. Nog är jag hellre med en kurvigare tjej som är snäll och omtänksam än med en smal tjej som är dryg och elak.

Jag hatar denna vikthets, hetsen om att det finns ett mått om hur man ska se ut för att duga. Det leder till så mycket dåligt, tar livet av så många unga. Ätstörningar är lika vanliga som förskylningar nu för tiden. Unga människor som redan är smala kämpar för att nå ner till samma viktklass som modellerna. Men är det verkligen det som anses snyggt, att vara så smal så man kanppt kan stå på sina ben?

I sjuan var jag extremt smal, jag såg inte det då för jag var då inställd på att jag var för tjock då det fanns de som var ännu smalare. Jag mådde extremt dåligt för jag strävade på ett BMI som var långt under normalvikt. Jag tyckte det var viktigt att vara underviktig, för då såg man iallafall okej ut och jag trodde jag skulle bli mer accepterad om jag var smalare. Men jag var ju inte ens tjock innan jag började banta ner mig, jag var normal. Jag åt ingenting i princip. Om jag åt bröd så var jag noga med att varken använda smör eller pålägg och det var viktigt att bara äta ett bröd, absolut inte överskrida ett X antal kalorier. Jag är absolut inte på den nivån längre. I sjuan och åttan åt jag ett mål mat om dagen och då var det målet inte ens mycket mat. Idag skäms jag över hur jag har betett mig och idag har jag en helt annan syn på vad som är hälsosamt. Jag äter idag normalt dvs, frukost, lunch, middag i normala potioner. Och jag har absolut inga problem med att unna mig godsaker då och då. Visst, jag är inte 100% nöjd med mitt utseende, men alla har vi våra komplex - något vi får lära oss leva med. Aldrig igen skulle jag pga komplexen låta det gå så långt som det en gång gick.

Jag pratar inte ofta om de viktproblem jag en gång hade, det känns så oviktigt att dra upp hur jag tänkte när jag var yngre, speciellt eftersom jag inte står där längre. Sen handlar det till viss del om skam också. Men varför tar jag upp det då? Jo, för det är så sjukt hur dagens ideal ser ut, modellerna är underviktiga, människor strävar att se ut som modeller, börjar banta, blir underviktiga, är fortfarande inte nöjda, går ner ännu mer, för ätstörningar och kanske dör. Det är fruktansvärt. Jag hann ta mig ur min ''ätstörning'' i tid, innan det hann gå så långt som till anorexi. När jag blev placerad i ett jourhem så dukades det upp mat åt mig. Frukost, lunch, middag. Man såg till att jag åt och jag började gå upp i vikt igen. Visst jag mådde dåligt när jag såg hur siffrorna på vågen ökade, men min kropp mådde bättre. Mitt immunförsvar blev bättre, mitt psyke starkare, jag orkade bättre med skolan och fick mer energi.

När jag ser tillbaka hur jag såg ut då, och hur jag ser ut idag så ser jag en enorm skillndad. Jag har gått upp mycket i vikt, till en hälsosam vikt. Jag orkar mycket bättre nu än förut. När jag ser tillbaka så blir jag besviken och arg på mig själv, för att jag lät det gå så långt. Men jag blir också stolt, för jag fastnade inte i skiten utan tog mig upp. Det finns många orsaker till varför jag behandlade mig själv så illa, jag mådde dåligt redan innan och hade ingen kontroll alls över min vardag. Att börja banta var ett sätt för mig att få känna att jag kunde ha kontroll över nånting, visa att jag dög. Sen handlade även till viss del om hur man skulle se ut.

Det är inte värt att följa idealet, för dagens ideal är faktiskt inte hälsosamt, inte nånstans. Visst är det inte bra att vara överviktig heller, men det är minst lika farligt att vara underviktig. Det bästa är att sträva efter att ha en vikt som du och din kropp mår bra av. En hälsosam vikt. Äta normalt, träna och ändå kunna unna sig något gott ibland är det som behövs för att må bra. Jag vet att man inte mår bättre av att uppnå sina viktmål, för du blir ändå aldrig nöjd. Går du ner tio kg så vill du gå ner ännu mer, tillslut fastnar man där. Sen säger jag inte att det alltid är dåligt att gå ner, vissa behöver ju det också, men det är dem som faktiskt är överviktiga på riktigt och blivit rekomenderade viktminskning av läkare osv. för att inte riskera sjukdomar. Men är du redan normalviktig, så skit i alla annonser om att gå ner tio kg till sommaren, eller all reklam om mirakelprodukter som gör dig smal. Det är inget för oss. Bra mat och träning löser de flesta problem och skapar inte nya. Du är fin, precis som du är!

Sjuan                                           Åttan                                                            Nu                                      
              

Min utveckling. Min längd har inte förändrats mer än ett par fjuttiga cm, men min vikt har ökat en del och det är jag stolt över!

Ibland blir man chockad över hur bra människor kan beskriva ens känslor. Satt och läste texter som andra ungdomar skrivit på maskrosbarns hemsida. Känner igen mig i vartenda av deras ord i princip. Beskriver min högstadie tid väldigt väl. Tog tre fantastiska texter från hemsidan http://maskrosbarn.org. Lägger upp de här, vill ni läsa fler så går det att läsa på deras hemsida. :)

Mitt liv har alltid vart mer eller mindre kaos. Därför behövde jag trygghet, min trygghet blev en plats där jag kunde tänka och samla kraft. Dit jag kunde gå när jag inte orkade känna alla känslor längre. Min plats för vila blev nere vid strandkanten. Där fanns sällan folk, jag fick vara ensam. Jag kunde sitta nere vid älven länge. Tänka, minnas tillbaka, gråta, le och bara vara. Runt om mig fanns bara luften jag andades in. De enda ljud jag hörde var brusandet från älven och vinden. Det enda jag kände var blåsten i mitt hår, solen mot ryggen. Jag kände närhet trots att jag var ensam. Lugnet spred sig i kroppen och ångesten avtog. Ibland tog jag med telefonen, stängde ögonlocken och stoppade hörlurarna i öronen. Lät musiken fylla min kropp med känslor. För så kändes det, låtarna speglade mina minnen och alla minnen gav mig känslor, dåliga som bra.

Ofta kände jag mig tom, kändes som om jag inte var någon utan bara fanns till. När ensamheten var som värst drog jag på springskorna, satte lurarna med känslosamma låtar i öronen och bara sprang. Jag sprang tills mina ben inte längre orkade bära mig. Sen gick jag sakta ner till älven. Satte mig i gräset och kom långsamt tillbaka till verkligheten igen. Det var en överlevnadsstrategi. För när jag fått vara för mig själv ett tag, samla energi, så kunde jag lugnt gå hem igen. Komma in i huset, ha tålamod och låta bli att brusa upp. För under min tid hemma blev det ofta så, mitt tålamod var på botten och jag blev alltid irriterad, arg på alla för att det inte funkade som jag önskade. Då behövde jag få lugna ner mig för att sedan kunna återvända hem igen, lugn och sansad. Jag behövde det.

Idag bor jag inte hemma längre. Jag bor istället i en annan by, hos en annan familj. Det är det bästa som har hänt mig. Jag fick chansen att växa som person, jag fick utrymme till att vara jag och trygga vuxna som gjorde mig lugn. Jag har insett att jag har rätt bra tålamod, bara jag är i en miljö där tålamodet inte sätts på prov dygnet runt. Nu får jag känns att jag är någon. Att jag också behövs och är bra till något, en känsla som inte alltid funnits tidigare. Mitt liv försvinner inte bara iväg, utan det finns stunder som gör livet värt att leva. Även fast jag inte alltid mår på topp, så mår jag idag mycket bättre än tidigare. Jag har lärt känna mig själv och mina behov. Jag vet att jag är en människa som behöver trygghet för att kunna vara lugn, jag vet också att jag behöver kärlek och omtanke för att kunna vara den jag är. Förut kände jag inte mig själv, jag visste inte vem jag var utan bara att jag existerade. Det är en känsla som inte går att beskriva, men det är omöjligt att bygga upp sitt sanna jag i en miljö där man inte känner sig älskad och uppskattad.

Ibland kan jag längta tillbaka ner till strandkanten. Det var som så fridfullt på något sätt, att bara vara. Känna kroppen fyllas med energi och kraft. Kraft till att orka ännu en dag, orka med skolan och livet utanför. Aldrig mer vill jag stå där jag för några år sedan stod, absolut inte. Men ibland känns det som om de tysta stunderna behövs, för att lära sig uppskatta det man har och lära sig känna alla känslor och uttrycka dem. Även fast mitt liv har vart väldigt tufft så uppskattade jag allt jag hade mycket bättre förr än vad jag gör nu. Jag älskade stunder som idag inte känns särskilt speciella. Det är det jag saknar. Jag tror man är lycklig när man lär sig uppskatta, uppskatta saker som anses så självklart men ändå inte är det. Förut var små saker lycka för mig. Umgås och skratta med hela familjen. Saker folk gör dagligen. Men för mig var det sällan jag kom överens med de andra i familjen, så när det väl funkade kände jag mig som världens lyckligaste. Jag levde på de korta bra stunderna, i månader. Detta gjorde att jobbiga stunder, inte kändes lika jobbiga och bra stunder var magiska. I min familj där jag nu bor är allt alltid så bra så man tänker knappt på det. Det blir som en vardag och man ser inte värdet i de små men viktiga stunderna man får möjlighet att ha varje dag. Det blir som självklarheter trots att det inte alltid vart det.

En dag ska jag tillbaka till samma älvsstrand igen, sätta mig i gräset och känna vinden i håret. Tänka tillbaka och minnas. Känna alla känslor och uppskatta livet. Det kallas för att känna lycka i sånt som är tungt. Ett ljus i mörkret. Då känner man att man lever - på riktigt!

Var hos lillsyrran just. Vi satt och kollade i gamla fotoalbum, på bilder från när vi var små. Fotade av några med telefonen som jag tänkte lägga upp. Inte bästa kvalitet dock!