Mer än ett och ett halvt år har passerat nu. Tiden flyger verkligen förbi, allt går så snabbt. Jag kommer ihåg att jag räknade veckorna i början när du försvann. Det var en svår tid verkligen, hade svårt att acceptera att du inte var hos oss längre. Var i chocktillstånd ett bra tag, ville och kunde inte förstå. Din död har påverkat mig på många sätt, men jag har lärt mig leva med det nu. Även om du inte finns här på jorden längre så bor du fortfarande i mitt hjärta och det kommer du alltid att göra. Det går inte en enda dag utan att jag ger dig en tanke. Tänker på det du sa innan du dog: ''När vinden blåser i ditt ansikte och solen strålar med sina strålar, när regndropparna faller på dig och när löven faller från träden. Då finns jag med dig. Varje regndroppe som faller på dig berättar hur mycket jag älskar dig. När jag inte finns mer, så tänk på att vinden i ditt ansikte, är jag.''

Jag ler alltid mot solen, varje gång jag går i motvind som viskar jag tyst att jag kommer fortsätta kämpa. När det regnar brukar jag stå vid fönstret länge och lyssna på vattendropparna. Jag vet att du är med mig Elise. Du var som en storasyster åt mig. Du var den enda jag hade när jag mådde som sämst. Det var dig jag skrev till när jag behövde prata. Du sa alltid rätt saker, hade så kloka svar på allt och du fick mig att känna mig älskad. Du var och är kärlek. Det var det du alltid gav mig. När jag kände mig som ensammast sa du att du finns för mig. Jag har aldrig mött någon människa som är så osjälvisk som du var. Trots att du själv hade det svårt så fanns du ändå där för andra. Det finns inte många såna människor. Men du var en. Du gav mig styrka när jag ville ge upp. Utan dig hade jag inte blivit den jag är idag, för det var du som hjälpte mig att bygga upp mig själv igen. Jag är evigt tacksam.

Den första tiden efter din bortgång skrev jag många dikter. Här är en av dem:

''Jag saknar dig min vän,

snart en månad sen du försvann.

Så underbar, snäll och stark,

du lämnar mig och andra

för att på andra sidan vandra.

Vi saknar dig sjukt mycket,

du lärde mig massa

gav mig nyckeln till livet.

Jag har lärt mig att inte ta allt för givet.

Så snabbt det kan ske,

att vi förlorar allt fint livet kan ge.

Förlorade dig Elise,

gör så ont i mig, att inte få vara nära dig!''

Jag kommer aldrig glömma dig, aldrig glömma det du gjorde för mig och aldrig glömma allt det du lärde mig under de år du fanns i mitt liv. Jag älskar dig, för alltid. Vila i frid min ängel. <3

Är trött på att bli besviken, på att kämpa för min sak utan framgång, att finnas där för folk som inte finns tillbaka och att ge miljoner chanser till människor som aldrig kommer att förändras. Nu släpper jag mitt ansvar. Jag är sexton år och vill bara få vara barn. Jag orkar inte ta mer ansvar och tänker inte heller göra det. Den enda jag kommer ta ansvar för nu är mig själv. Jag kommer ta en paus från de människor som bara tar energi från mig och jag tänker sluta ge chans på chans när det ändå bara är jag som förlorar på det.

Jag är mitt uppe i livet, har många val framför mig. Mitt liv är allt annat än perfekt men jag har alltid försökt göra det bästa av alla situationer. Jag satsar på skolan för att jag vill ha en framtid. Hela min barndom drömde jag om lycka, och att få framgång i livet och det drömmer jag om än idag. Jag kämpar på med plugget för att uppnå mina drömmar, jag vill så gärna lyckas. Tänker inte längre låta någon dra ner mig, förstöra för mig för jag har inte råd att förlora tid på besvikelse och tårar.

Jag är less på att alltid låtsas som att allt är perfekt, otroligt less på att hålla uppe en fasad som de flesta ändå ser i genom. Jag vill bara vara Ann-Sofie. Vara mig själv. Dock är det väldigt svårt att vara det när man lever i ett samhälle vars allt är skamfyllt. Jag kan inte göra något att jag är jag och att mitt liv sett ut som det gjort. Jag är och var ett barn utan något som helst att säga till om. Döm mig om ni vill men jag vet vart jag står. Jag vet vart jag har varit och vart jag vill. För trots att jag har många ärr i själen och trots att min barndom var kaotisk så är jag fortfarande jag. Jag är ännu den glada, spralliga och pratsamma tjejen som ni lärt känna. Min personlighet har inte förändrats. Visst kan man vissa dagar må sämre och inte orka. Men innerst inne är jag inte förändrad, utan jag har bevarat mig själv under ett skal. Nu när jag bor på ett tryggt ställe har jag mer och mer börjat släppa folk innanför skalet. Ni vet hur jag är, vem jag är. Ni som inte känner mig ser mig säkert som en tyst, tråkig och känslokall tjej men det finns så otroligt mycket mer. Jag är inte min barndom. Jag är inte mina föräldrar utan jag är mig själv. Den person jag själv byggt upp gång på gång när andra förstört mig.

Skev inlägget pågrund av besvikelse gentemot mina föräldrar. Blir bara så less på att aldrig ens få chans att försvara mig. Jag är inte den elaka människa dem vill få mig att framstå som. Visst gör jag inte alltid rätt val eller tar rätt beslut, men hallå jag är sexton år. Jag är en ung människa och jag har rätt att göra fel för att sedan lära mig av mina misstag. Det är så orättvist att vuxna kan gå ett barn bakom ryggen. Så otroligt fel. Och nej, jag vill inte heller få mina föräldrar att framstå som dåliga, men de saker dem gjort och gör är faktiskt inte okej. Jag älskar mina föräldrar, då menar jag de som personer. När dem mår bra är de världens finaste människor, men när de dåliga perioderna kommer så får jag ta skiten för det. Jag vill för tillfället inte ha kontakt. Vill se förändingar först. Kan inte svika mig själv för att få andra glada. Nej, det enda löftet jag lovat att hålla är just att ta mig själv i första hand och det tänker jag göra!

Och nu behöver ni inte säga att jag talar illa om min familj eller dylikt, för nej det gör jag inte. Det enda jag gör är att skriva hur JAG känner. Känslor är aldrig fel. Sen kan säkert andra tycka och tänka annorlunda men ingen vet lika mycket som jag om vad jag känner och hur min situation är. Dra inte en massa förhastade slutsatser utan att fråga först vad som är sant, för det hjälper varken mig eller er att ni gör det. Jag vet och kan inte allt men vem jag är och hur jag är, det kan ingen annan tala om för mig.

Hänt en hel del saker sen jag kommit hem. Är i en tuff period för tillfället men fortsätter kriga på. Skolan är väl inte högst prioriterad för tillfället, men måste ta hand om mig själv nu. Förhoppningsvis blir allt bättre snart igen, kämpar för det.

Är så less bara på alla som inte tar sitt ansvar. På människor som kan förändra men som skiter i det totalt. Men ja. Jag kan inte göra så mycket tyvärr, bara gå vidare. Hoppas på någon förändring. Bara ett litet ljus som kan ge en liten gnutta hopp. Kanske ska jag inte hoppas, blir ju som mest besviken då. Eller ja. Ska nog inte hoppas på förändringar hos andra människor iallafall, för jag är hjälplös när det kommer till de. Kan bara förändra mig själv, mitt mående och min syn på allt. Försöker se framåt iallafall, kanske tar det tid, men det blir bättre. Med lite tid.

2012 har vart ett av de bästa åren i mitt liv, eftersom det vart så lärorikt med många händelser.

På vårterminen kämpade jag hårt i skolan trots att mycket jobbigt hände runt omkring mig, tack vare att jag inte gav upp så gick jag ut högstadiet med bättre betyg än jag kunde förvänta mig.

Efter ett långt underbart sommarlov med jobb, semester, kompishäng och Maskrosbarn så började jag skolan igen.

Jag hade tvekat och haft stor beslutsångest innan jag bestämde mig för att börja på samhällslinjen i Ötå. Nu i efterhand kan jag säga att det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Jag har fått möjlighet att träffa helt fantastiska personer under hösten 2012. Fått en hög nya vänner och ja, kan ju bara säga att jag har aldrig mått så bra/haft så kul i skolan tidigare än när jag började i Ötå. Är väldigt tacksam!

Under sommaren 2012 flyttade mina systrar från mig och vi började bo på olika ställen. I början var det jobbigt men nu i efterhand känns det sjukt rätt. Vi har mycket bättre relation till varann än förut och vi alla har utvecklats nåt så enormt som personer. Trots att det var jobbigt för stunden så ledde det då verkligen till något bra!

Detta år har jag inte haft nån kontakt med mina föräldrar, vilket har haft både för- och nackdelar. Jag har saknat dem, men jag behövde det här året för att kunna växa i mig själv, släppa allt ansvar, få tid till att läka och jag behövde också få sakna för att kunna inse hur mycket de betyder för mig.

Nästa år kommer nog innebära många svårigheter för mig, men också många bra stunder. Jag vet att jag kommer växa ännu mer och bli ännu starkare efter 2013 för jag kommer göra mycket som är nytt för mig. Men. Jag ska se till att 2013 blir ännu bättre än de år jag hittills haft. Jag har mött det nya året förväntansfullt och med mycket positiva förhoppningar. Jag tror det här året kommer bli ett av de bättre i mitt liv och jag ser framemot att uppleva det!

Mitt 2012 har vart väldigt rörigt. Har haft massa bra stunder men också sämre. För att nästa år ska bli bättre än detta finns några saker jag ska satsa stenhårt på och jobba för att uppnå. Här kommer mina nyårslöften för 2013:

*Skaffa kontakt med mamma igen och börja bygga upp vår relation. Detta vill jag göra för min skull,  därför ska kontakten mellan oss ska ske på mina villkor.

*Börja träna och äta hälsosamt. Jag behöver träna för att må bra både fysiskt och psykiskt. Sen vill jag äta mer varierat och hälsosamt för att orka bättre med vardagen. Skaffa gymkort, fortsätta gå på träningar, äta enligt tallriksmodellen, sötsaker endast på helger.

*Satsa stenhårt på skolan. Jag vill gå ut ettan med betyg som jag kan känna mig stolt över, därför ska jag denna termin se till att plugga ordentligt inför varje prov och se till att jobba mer effektivt på lektionerna.

*Ha kul. Ha några pluggfria dagar då och då för att kunna umgås mer med vänner. Sen även hitta några roliga saker att göra på fritiden. Detta för att kunna släppa skolstressen ibland och för att man mår bättre när man gör saker man tycker om.

Blir så glad av den här bilden. Camilla, jag och Johanna för ett x antal år sedan. <3

På söndagen kom mina systrar hem till mig med deras familjer så vi firade  en ''mini jul'' tillsammans. Det var jättemysigt. Vi fikade och åt mängder av godis och sedan öppnade vi julklapparna vi köpt åt varandra. Fick bla. ljus, prydnader, en spegel och lite sådant. Öppnade även min mammas jullklapp. Hon hade gett ett jättefint kort, ett presentkort och en prydnadsängel. Efter julklappsöppnandet började alla åka hem. När mina systrar hade åkt drack vi här hemma glögg och hade uppesittarkväll. Jättemysigt!

På julaftonen vaknade jag halv nio och började morgonen med att öppna alla julklapparna. Vi köpte inte destomer i år eftersom vi ska till Thailand men fick en välbehövlig skoterutrustning (täckbyxor, jacka, hjälm osv.) Sen vid tio drog jag, ''C'' och hennes syster ut på promenad med hundarna. När vi kom hem igen fick jag ringa min mamma.

Att höra mammas röst igen efter mer än 10 månader var känslosamt. Vi båda grät. Har verkligen saknat henne. Vi hade ett långt och bra samtal. Jag fick berätta hur mycket jag älskar henne vilket jag verkligen behövde få sagt. När vi la på efter nästan en timmes långt samtal kände jag mig lugn och väldigt tacksam. Det var så underbart att få höra min mammas röst, höra henne prata och höra hur glad hon blev av att jag ringde. Jag var lycklig efter samtalet och jag kan lugnt säga att det var det allra bästa som hänt mig på många månader och är något jag kommer leva på mycket länge. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag och mamma kommer att ha en bättre relation inom de närmaste åren för utan henne i mitt liv så saknas något väldigt stort som inte kan ersättas av något annat. Mamma är mitt allt och jag är så oerhört ledsen att vi inte kan umgås som vanligt men de få bra stunder vi får tillsammans betyder verkligen världen för mig för jag älskar mamma något så otroligt mycket.

Efter mitt och mammas samtal blev det julgröt och utebastu. Efter det blev det på med finare kläder innan vi satte oss och kollade på kalle anka. Efter en del väntan blev det julbord och oj så gott det var. Blev en hel del mat att äta kan jag ju säga, men gott var det. Kvällen spenderades med familjen och deras släktingar. Vi fikade, pratade och hade det allmänt mys. Vi hann bli en aning trötta innan det bar av mot kyrkan vid elva.

Stämningen i krykan var jätte mysig. Julevanieliumet lästes och vi sjöng och lyssnade till julsånger. Kyrkan är nog det bästa med julafton, iallafall för mig som kristen. Det är underbart att få fira Jesu födelse på det sättet. Efter kyrkan kändes allt så fridfullt och man åkte hem med den där underbara känslan av kärleken till Gud. Väl hemma var det direkt i säng så trött som man var.

Denna jul är något jag verkligen kommer minnas. Jag har fått det allra finaste. Först och främst har jag fått fira Jesu födelse, vilket var det allra viktigaste. Sen har jag även fått prata med min älskade mamma, vilket betyder väldigt mycket för mig. Jag har även fått ha en otroligt mysig och fin dag med min familj och vänner. Är evigt tacksam!

Tog tyvärr inga bilder, men laddar upp några gamla.