Jag är uppväxt i en lestadiansk familj, men det var det en viktig sak jag inte lärde mig som barn och det var att en kristen inte får aga sina barn. Eftersom jag är kristen anser jag att man ska följa Jesus och några viktiga bitar i det är att våga ställa sig på ett barns sida, låta bli att skada sina barn och uppfostra barnen med kärlek. En sak Jesus sa som gäller både gott och ont var: ''det ni gör mot dessa små, det gör ni också mot mig'' Jag tror många glömmer det då jag vet ett flertal som tycker det är okej att aga sina barn med stryk. Visst står det i Bibeln att man ska aga sina barn, men det står att man ska aga dem med kärlek. När har det blivit kärleksfullt att slå ett litet barn som inte kan förvara sig? Tala om det för mig. Det står ingenstans i Bibeln att man får slå sina barn, ingenstans! Jesus ville barnens bästa, han lät barnen komma till sig. Han gav dem kärlek och lärde dem rätt och fel genom att tala till dem med ödmjukhet. Han varken skrek eller slog barnen. Vi ska följa Jesus, göra det som Bibeln lär. Varför tycker så många det är ok med barnaga då eller varför uppfostrar vissa krista sina barn genom slag? Jag kan inte förstå varför man inte kan visa ett barn respekt. Jesus sa att barnen är störst i himmelriket och därför förtjänar dem väl att få kärlek? Jag älskar barn men tänker inte skaffa mig några förren jag mår helt bra i mig själv. Jag tänker bearbeta det jag själv vart med om, bli stabil och börja älska mig själv för att sedan senare i livet kunna ge ett barn den kärlek som barnet faktiskt förtjänar. Jag tänker heller inte gifta mig innan jag mår bra för man kan inte älska någon annan fören man älskar mig själv.

Detta är ett ämne som går att disskutera och om någon tycker jag har fel i detta eller om jag missuppfattat något så får ni gärna kommentera det. Jag är inte ute efter att döma någon för det har ingen rätt till. Det enda jag ville med detta inlägg var att besvara frågan om min syn på barnaga. Det här är min syn, det är min tolkning och det jag kommer stå fast vid. Som sagt alla har rätt att tycka vad dem vill. Jag vet att det här är ett känsligt samtalsämne men jag tror det ändå är viktigt att man pratar om det för att få klartecken vad som egentligen är rätt. Sen vill jag också säga att vi inte får glömma att Gud är god. Förlåtelsen finns alltid och det ska vi ta till vara på.

Tack för mig!

När jag var liten började jag gråta när jag såg bilder på svältande barn som var i min ålder, barn som var precis likadana som oss bara det att dem inte hade haft den turen att födas i Sverige. Jag berörs ännu av alla dessa barn, och hade helst bara velat åka för att hämta de allihopa och ta med mig dem till Sverige.

Tänk er att komma till en plats där allt är byggt av det ni älskar, t.ex choklad, glass. Tänk att Sverige kan vara denna drömvärld för så många barn. Att få se rinnande vatten från kranar, duschar och toaletter, att öppna ett kylskåp där det finns fullt av mat, att få ha kläder som är hela och rena. Tänk att det som är så självklart för oss inte ens är tänkbart för miljontals barn bara för att dem inte föddes här. Det är inte rättvist någonstans. Vi måste göra något åt det. Vi kan inte vara så själviska så vi bara tänker på oss själva och att våra närmaste har det bra. Vi har ALLA ansvar för dessa barn som svälter ihjäl pågrund av dåliga förhållanden.

Bibeln säger ''älska din nästa så som dig själv'' din nästa är inte bara dina vänner, din familj. Nej din nästa är alla människor som bor på samma planet som du. Vi alla kan göra skillnad. Vi kan förändra världen till en bättre plats, om vi gör det tillsammans. Istället för att köpa alla julklappar dina barn vill ha så kan du låta bli att köpa vissa saker och skänka pengarna till barn som behöver det mer istället. Skänka pengar till barn som inte ens har rent vatten att dricka, barn som inte har tak över huvudet, barn som inte kan gå i skolan utan måste jobba för att få pengar till mat.

Jag är frustrerad på hur världen ser ut idag. Det blir ingen förändring om vi alla bara väntar på att andra ska göra nånting åt problemen. Tänk på ett barn ni älskar, antingen erat eget barn eller något annat. Skulle ni vela se detta barn helt förtvivlat, söndertrasat och magert som ett skelett. Hade ni vela se era barn så? Miljontals mammor till små barn ser dagligen hungern i sina barns ögon, men kan ine göra något för att hjälpa dem då pengar saknas. Just denna sekund dör hundratals barn av svält. Är det rättvist? Kan vi leva med att de pengar vi lägger på en fika skulle räcka till mat i en månad till en stor barnfamilj i Afrika?

Jag ber er alla att gå in på http://unicef.se/ för köpa ett gåvobevis. Vi är alla ansvariga för våran värld. Även fast det känns som om ditt bidrag inte gör någon skillnad, så kommer just du som sätter in lite pengar faktiskt göra skillnad. Du kommer rädda liv. För 50 kronor kan du ge en fattig familj mat för en månad. Just du gör skillnad. Tänk om vi alla skulle sätta in, då hade vi tillsammans kunnat rädda tusentals familjer från att dö av svält. Vi måste börja någonstans. Tänk vad gott samvete du skulle ha efteråt om just du sätter pengar på ett barn istället för en fika på stan. Det är värdefullt. Tillsammans räddar vi liv!

Ibland kommer de dagar då man bara är allmänt nere utan anledning. Eller ja, utan att man vet varför. Känns som att man har så mycket framför sig, så mycket saker att ta tag i. Ibland känner man sig så otroligt svag som om man inte kommer klara allt det man måste ta sig genom. visst jag är ingen person som ger upp, aldrig. Men jag har också dagar då jag inte orkar, då det känns meningslöst att försöka. Ibland syns inte ljuset, ibland täcker allt mörkt över ljusglimtarna. Då är det tufft. Det är inte ofta jag får såna dagar då verkligen allt känns dåligt, men det händer ibland.

Jag tror många uppfattar mig som en väldigt glad och positiv person, vilket jag är. Jag är oftast på bra humör, är en del av min personlighet. Men ibland kommer stunder då man stannar upp, tänker efter. Det brukar bli jobbigt då, men jag måste stanna upp ibland, tänka efter för att inte förtränga alla jobbiga saker. Jag vill inte glömma, det enda jag vill är att lära mig leva med allt. Att glömma min barndom skulle vara som att tappa bort en bit av det som format mig till den jag är. Jag vill komma ihåg, kunna gå tillbaka för det är en del av min historia. Den är viktig för mig. Alla delar av den. Jag tror att jag i framtiden kommer kunna ha nytta av de erfarenheter jag fått under alla mina levnadsår. Främst för att sedan kunna hjälpa andra, kunna förstå på riktigt. Det är just det som kan göra mig tacksam över allt jag klarat av, för erfarenheterna man får är verkligen guldvärda.

Skrev i mitt förra inlägg om att jag var på soc idag och gick igenom en utredning från 2010. Den utredningen handlade till största del om min flytt till jouthem och om skolan, så eftersom den inte var allt för privat så tänkte jag dela med mig lite här om vad den innehöll.

Innan jag fick flytta till en jourfamilj hösten 2010 (just fyllt 14) så hade jag väldiga problem med t.ex skolan. Jag hade 48.9% frånvaro från skolan och i vissa ämnen som bl.a engelska hade jag 80% frånvaro i. Det låter kanske inte så mycket, men när man tänker efter är det sjukt mycket jag var borta. Det här var höstterminen i 8:an, och jag skulle få mina första betyg. I andras öron låter det nog lite som att jag inte brydde mig så mycket om skolan, men ni ska veta att jag hade sjukt höga krav på mig redan då. Trots frånvaron och trots att jag aldrig hade tid till att plugga så fick jag inte ett enda IG. Mer än hälften av mina betyg var VG:n. Jag vet själv inte hur jag lyckades, men jag gjorde tydligen bra ifrån mig på inlämningsuppgifter och prov. Jag kunde få betyg i allt trots att jag aldrig var där, men det hade ju såklart gått bättre om jag var där, men hade min anledningar till frånvaron.

Under det här året bodde jag med min pappa och lillasyster, min mamma bodde med min storasyster i en liten by i Kiruna kommun. Jag träffade inte min mamma så ofta och de helger hon kom hem bråkade vi bara för att hon var stressad och inte orkade något. Jag stannade hemma från skolan dagarna innan hon brukade komma hem för att städa huset så att hon inte skulle behöva göra det. Jag ville att hon skulle göra saker med oss istället för att vara irriterad för att det var stökigt. Visst det hände aldrig, mamma var ju sjuk men jag hoppades varenda gång. Ibland kom mamma hem på veckorna och då tog jag ledigt från skolan de dagar hon mådde bra för att få tid med henne. Jag ville prata, skratta och göra saker med min mamma, eftersom det nästan aldrig gick annars. Jag behövde dessa dagar för att orka, därför prioriterade jag det istället för skolan. Jag behövde mina och mammas bra stunder mer än jag behövde skolan just då. Ibland stannade jag även hemma när hon var dålig, så att hon skulle slippa vara själv. Jag ville ju att hon skulle få må bra, vilket är svårt om ingen finns där för en. Min mamma fick använda mig som sin psykolog för hon hade ingen annan, och jag trodde jag var tvungen för att hon inte skulle må allt för dåligt.

Jag blev jourhemsplacerad i början på oktober för jag orkade inte mer. Jag behövde en paus för att släppa allt ansvar och ta hand om mig själv och mitt liv. Under hela min barndom har jag bara tagit hand om andra och glömt bort mig själv. Jag hade jobbiga saker att bearbeta och behövde få ha det tryggt. Jourhemmet blev min räddning. Där började min resa till att börja bygga upp mig själv.

Jag bodde i två jourhem innan jag blev familjehemsplacerad. Sen dess har det hänt mycket. Asså helt sjukt vad jag förändrats som person. Jag var aldrig glad på högstadiet, jag orkade inte umgås med folk och klarade inte av att fixa skolan. I slutet på nian blev det bättre, jag blev gladare, började snacka med de i min klass mer och gick ut med bra betyg. Idag är jag i princip nästan alltid glad, jag går till skolan och jag umgås med folk igen. Det är helt fantastiskt att jag tagit mig hit. Jag känner mig oftast accepterad trots min barndom och har börjat se framåt. Jag älskar mitt liv trots vissa svackor. Det här är bara en början, en ny start. Idag har jag börjat våga tro, vågat hoppas på att även jag har en ljus framtid. Det är så stort för mig. Så otroligt häftigt.

Tack för att ni ger mig styrka och energi till att fortsätta kämpa. Utan er skulle jag inte orkat kämpa mig hit, ni var det som gjorde att jag fortsatte kämpa. Jag älskar er för alltid!

Har verkligen inte haft tid för bloggen nu de senaste veckorna, därav den dåliga uppdateringen. Skolan tar i princip all min tid just nu. Mina dagar ser likadana ut. Skola. Middag. Plugga. Sova. Har inte tid till något. Bara plugg hela tiden. Är så sjukt mycket man vill hinna. Jag vill hinna träffa mina syskon, prata med mina vänner, träna och ha kul men nej.

Är iallafall snart jullov, dock måste jag plugga hela lovet då jag åker till Thailand 3 veckor i Januari. Visst det är ju klart värt det, men jag hinner inte det jag vill hinna. Känns som om det inte händer något kul i mitt liv just nu, visst jag har inget emot skolan men jag hatar att den tar all min fritid också. Ikväll måste jag sitta med läxböckerna igen, har ett stort prov på måndag och i helg kommer jag inte hinna plugga. Är så sjukt stressad, sover dåligt på nätterna, har huvudvärk och är bara allmänt irriterad. Jobbigt. Har försovit mig flera gånger den här veckan, bara för att jag vart så slut i både huvudet och kroppen av allt plugg.

Idag vaknade jag 5 minuter innan min buss skulle gå, så ja, det var bara att hoppa i kläderna och springa. Helt sjukt, men jag hann. Väl i skolan visade det sig att ''föreläsningen'' vi skulle ha på förmiddagen var uppskjuten en timma, så jag hade inte behövt stressa utan kunnat ta den senare bussen. Blev ännu surare så ja, hela dagen har bara vart allmänt skit. Slutade iallafall vid 12 och for in till pajala, hade ett möte där på soc. Vi gick igenom min journal. Blir så sjukt less alltid efter det, besviken. Aja, bara bita ihop liksom, försöka tänka framåt. Det blir väl bättre nångång..

Snart är det iallafall helg, så imon ska jag bjuda hit min lillasyster på fika och xfactor och sen åker jag till Luleå på lördag för att kolla hockey, Luleå spelar mot Brynäs. Blir iallafall kul. Aja, men vi får höras när jag hinner. Nu ska jag sätta igång med pluggandet. Kraam!

//pluggnörden med svarta ringar under ögonen.

På senaste tiden har mitt fokus legat 100% på skolan. Jag har gett allt, speciellt denna vecka. Pluggat varje kväll. Är så sjukt otroligt stolt över mig själv, stolt över att jag orkar, stolt över hur bra jag ändå klarar mig i skolan. Hittils har jag fått bra betyg i allt jag gjort, bara matteprovet som gått dåligt liksom. Majoriteten av betygen jag fåt ligger på B. Några är även på A och C. Jag blir så glad när jag gör bra ifrån mig, det ger mig mer energi till att fortsättaa kämpa. Jag vill klara skolan, gå ut med betyg jag kan vara stolt över - det är däför jag kämpar. Jag vet att det går, för jag ger inte upp. Det måste gå. Jag har enormt höga krav på mig själv, alltså svårt för andra att föreställa sig. Har många gånger fått höra att kraven jag ställer på mig själv är orimliga med tanke på min uppväxt. Men det är inte orimligt. Min uppväxt ska inte hindra mig från att göra lika bra ifrån mig som andra. Jag har mål, mål som jag vet jag kan uppnå bara med hjälp av min vilja. För vill jag så brukar jag lyckas. Jag har höga krav, för jag vet att jag kan uppnå dem. Jag vet att jag kan mer än jag tror. Därför ger jag inte upp. Däför väljer jag att fortsätta. Fortsätta kämpa.

Jag tror alla som läst här, eller alla som ser mig varje dag nångång har undrat. Funderat över varför jag inte bor med mina föräldrar osv. Jag har inte riktigt velat skriva ut sådant offentligt på den här bloggen, då jag inte vet vilka som läser och så. I vanliga fall har jag inga problem med att prata om min biologiska familj, men känner rätt ofta att det är något jag inte borde snacka allt för högt om. Inte bara för att skydda min familj, utan även för att jag vet hur obekväma vissa kan bli av att höra. Alla kan inte ta emot det och jag vill vara säker på att den person jag pratar med, ska vara nog stark för att orka lyssna. Jag ser oftast de på den som frågar. Frågar man rätt ut vad jag vart med om och frågar seriöst då får man ett ärligt svar. Frågar man sådär lite osäkert eller skämtsamt så kommer jag inte kunna berätta för osäkerhet smittar av sig. Jag tror många innerst inne vet ungefär vad jag kan ha vart utsatt för, utan att jag ens behöver nämna det. Det krävs ganska mycket för att ett barn ska bli placerad enligt lag (LVU). Man ska helt enkelt inte kunna bo hemma.

Socialen har vart inkopplad i vår familj sen jag var 4 år. Mina föräldrar har fått många chanser, utan att de tagit vara på dem, tillslut gick det inte längre. Soc tar aldrig ett barn från föräldrarna utan orsak, utan att dem har bevis eller utan anledningar. Mina föräldrar kan inte ta hand om mig pågrund av att de själva har svåra problem. Jag har blivit utsatt för mycket under åren, men har klarat mig genom det. Mitt största mål i livet är att inte gå samma väg som mina föräldrar valt. Om jag ska få vara lycklig måste jag välja motsatsen. Välja livet och lyckan. Välja att må bra. Man har alltid ett val, alla har det. Antingen väler man den enkla vägen och fortsätter i gamla mönster som man är van vid eller så bryter man dessa mönster och börjar på ett nytt kapitel. Jag kommer bryta mönstret, kommer välja att må bra. Jag har redan valt, uppnått vissa delmål. Dock har jag en rätt lång bit kvar innan jag kan bli hel. Visst, ärren kommer alltid finnas kvar men men hjälp av bearbetning och acceptans kommer jag kunna läka såren. Läka såren innan någon strör på mer salt. En dag ska jag vara färdigläkt, då ska jag börja leva mitt liv, det liv jag under alla år byggt upp. När jag är hel ska jag följa min högsta dröm, börja hjälpa andra.

Ingenting är omöjligt, endast du sätter gränser!

Jag tror rätt ofta på att människan kan förändras, kan välja en annan väg. Jag ser godheten i alla människor jag möter, fokuserar sällan på det dåliga. Det är något av det viktigaste jag tagit med mig från min uppväxt och något jag alltid kommer bära med mig. Jag tror man måste ge alla fler chanser, fler möjligheter till att förändra sig. Jag tror inte det är omöjligt. Dock kan inte jag välja åt någon hur denne ska leva sitt liv, personen måste själv ta tag i det. Det jag kan göra är att stötta och finnas där när denna har det tufft. Peppa och ge uppmuntrande ord. Jag tror inte att någon människa kan förändras till det bättre utan något som helst stöd eller uppmuntran. Vi alla behöver kärlek på olika sätt, för att klara av vardagen. Tänk då på de trasiga människor, hur mycket kärlek lär inte dem behöva för att orka bygga upp sitt liv, när vi som mår bra redan behöver så mycket för att orka? Vi alla måste hjälpas åt, ta ansvar för varandra. Jag har ett levande hopp inom mig, en tro på framtiden. Jag tror alla människor föds goda. Det är våra uppväxter som skapar oss till dem vi sedan blir som personer. Vi lär oss av vår barndom, både på gott och ont. Mina föräldrar har lärt mig mycket, jag har fått lära mig ta ansvar, fått lära mig att vara tacksam, lärt mig att allt inte är självklart och lärt mig att man måste kämpa för att komma nånstans.

Jag älskar mina föräldrar, och min kärlek till dem är så stor att jag aldrig kommer tappa hoppet om dem. Jag kommer alltid tro att det blir bättre, även fast hoppet ibland är svagt. Jag ger inte upp mina föräldrar, för det är tack vare de jag är den jag är. Jag är evigt tacksam över allt dem gett mig, och kommer alltid älska dem högt. Bakom sjukdomarna finns två helt fantastiska människor som alltid kommer vilja det bästa för mig. Bakom sjukdomarna - finns de personer jag älskar mest, där gömmer sig de människor jag kallar för mamma och pappa. Jag älskar er! <3

alla är vi värda mer än en chans.