Et tag sen man skrev här sist, men inte hänt sådär jättemycket så ah.. Men iallafall så rullar allt på som vanligt. Hade en superfin helg tillsammans med världens bästa storasyster helt fantastiskt. Vi har väl mest tagit det lungt, pluggat, snackat och chillat. Blev väl även nån promenad men inte så mycket annat. Dock tycker jag att det är bäst när man inte gör så mycket, bara umgås liksom.

På söndag var det farsdag, jag firade inte min pappa. Annars har det alltid blivit av att iallafall ge nåt kort eller så, men jag skippade det i år. Vill att han ska göra sig förtjänt av det och så.. Aja, men kommer ju fler farsdagar, fler dagar han kan visa sina bra sidor och låta mig få känna dem. Det blir nog bättre en dag, vill inte sluta hoppas.

Nu sitter jag och lyssnar på musik. Har håla och borde plugga lite, så ska nog göra det. Har engelska redovisning imon, så måste skriva klart det jag ska säga och träna in det, plus att jag har ett 20-tal samhällsuppgifter kvar att göra. Men ja, brukar gå snabbt när jag väl satt igång så hinner nog med allt trots lite stress.

Vi hörs senare!!

en lite äldre bild.

Varför ska det vara så förbannat svårt att acceptera? Att inse? Att stå fast vid sin historia? Jag orkar inte vara tyst, även fast det skulle vara lättast för alla. Jag orkar inte låtsas som att allt är perfekt, när jag ändå är trasig i genom. Jag är oftast glad, positiv och ser framåt men jag kan också vara ledsen, arg och besviken. Oftast visar jag inte mina sämre sidor, orkar inte med att folk ska tycka synd om en. Jag försöker hålla fasaden, försöker hålla tätt för att ingen ska se mig som sämre och för att inte gå under. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp ett tag, tänka efter. Jag har så sjukt mycket att bearbeta, ta tag i för att jag ska kunna gå vidare. Oftast vet jag inte alls vart jag står, mitt liv känns så sjukt oförutsägbart, så osäkert. Försöker och försöker varje dag, för att orka ta tag i allt. Att gå till skolan, bara det är stort för mig. Jag borde egentligen vara stolt över att allt går hyffsat bra för mig, men kan inte vara det. Ser bara ner på mig själv, ser mina sämre sidor istället för dem bra. Tar åt mig av allt negativt, men har svårt att ta in när jag gjort något bra. Det är inte så lätt. Jag vill bara leva under normala förhållanden, ha den perfekta familjen. Jag vill inte dag efter dag bära upp en fasad som täcker allt det trasiga som finns under förklädnaden. Jag vill kunna vara jag, utan att behöva skämmas. Visst jag har det otroligt mycket bättre än många. Jag får mat varje dag, jag har en sjukt fin extrafamilj, jag har hela kläder och är rätt positiv. Jag har mycket men ändå saknas något stort, jag saknar föräldrar som tar hand om mig, respekterar och finns där. Det gör så otroligt ont att veta att dem finns, men ändå inte få ut något av det. Det svider inom mig att veta att jag kanske inte kommer kunna höra något av dem på länge. På den fronten är jag lång ifrån okej. Jag tror att en sådan sak är svår för andra att förstå. Alla dubbla känslor man har. Den enorma kärleken man känner till sina föräldrar, men hatet som ändå finns där för allt dem orsakat. Min värld har rasat alldeles för många gånger. Jag är ung, men har ändå gjort mer än många ens gör på en hel livstid. Ofta undrar jag varför. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är meningen? Det är svårt att svara på. Kanske är jag naiv som tror på att det finns en mening. Ung och dum som äldre hade sagt. Men jag tror faktiskt inte på att slumpen har orsakat allt, utan jag tror på något större. Om jag inte hade sett någon mening i allt som hänt, så har jag mycket svårt att tro att jag hade orkat ta mig så långt. Om allt som hände var meningslöst, hade jag gett upp för många år sedan. Men klart det finns meningar, annars hade jag inte kommit till jorden. Kanske ville Gud något speciellt med mitt liv. Jag tror jag fick mina erfarenheter från barndomen för att jag ska kunna förstå andra, hjälpa andra. Det är det jag vill göra. När jag är ''klar'' med mig själv, vill jag hjälpa andra som har det svårt. Hjälpa barn och unga som inte har det som ska vara en självklarhet för alla. Som inte har den där Svenska idylliska familjen, utan har levt ett liv liknande mitt. Jag kämpar för att kunna bli något. Varje dag är en kamp, varje timme. Men jag sitter där i skolan, tar mig igenom lektionerna och gör mitt bästa. För jag vet att jag behöver klara skolan innan jag kan förverkliga mina drömmar. Jag behöver en bra utbildning och det kommer jag få om jag fortsätter kriga. Det är inte omöjligt, för så länge jag får vakna upp till en ny dag - är allt möjligt.

Idag drog sig saknaden över mig som ett svart täcke. Såg familjebilder från bra minnen, gjorde fruktansvärt ont. Börja gråta, var helt borta bara. Ringde tillslut min storasyster, behövde nån som lyssnade. Det är svårt för andra att förstå hur fruktansvärt svårt det är, vilka jobbiga känslor som är inblandade. Det är snart 10 månader sen jag hörde något av mina föräldrar. Det är lång tid. Gör så förbannat ont många gånger och det är lätt att glömma bort anledningen till varför det är som det är. Nu mår jag bättre iallafall, har fått vara ledsen men också fått stöd. Så skönt. En sak vill jag säga mina föräldrar, en enda sak och det är att jag älskar er otroligt högt! Jag älskar er och kommer alltid göra det

Så sjukt less på allt snack om kalorier och viktnedgångar. Seriöst, ingen mår bra av det. Varför inte bara sträva efter att leva hälsosamt? Träna lagom, äta lagom. Det är så otroligt enkelt att bli fast. Bli fast i ätstörningar. Jag har sett alla baksidor av det, vilket gör mig rädd. Vart är den här världen påväg egentligen? 10 åringar börjar banta, för att passa in. Unga människor blir deprimerade för några extra kilon. Normal viktiga strävar efter att bli underviktiga, för det är ju så alla modeller ser ut. Jag blir så förbannad, så orolig. Jag var själv där ett tag, var sjukt nära på att tappa greppet, tappa balansen mellan en sund livsstil och en ohälsosam. Det är inte hälsosamt att äta för lite eller överträna. Det är farligt. I värsta fall kan det leda till döden, för unga människor. Är det verkligen värt att göra allt för att gå ner? Oftast börjar det med att man vil gå ner något kilo, men oj så lätt man blir fast. Kicken, känslan av att man kan. Man fastar, går ner kilo efter kilo. Det blir farligt tillslut. Visst det är inte hälsosamt att vara överviktig, men det är nästan värre att vara underviktig. Hamnar man i klorna på ätstörningen, kan det ta år att slå sig fri. Du kommer vara besatt, må dåligt, ha ångest och vara deprimerad över varje kalori du stoppar i dig. Tänk att inte kunna unna sig något gott utan att gå sönder av ångest efteråt. Är det bättre? Gör smalhet verkligen en lyckligare? Inte i överdrift. Du blir bara sjukare. Du blir fast.

När jag var 13 år, åt jag ett mål mat om dagen, ibland inte ens det. Jag mådde otroligt dåligt, fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle bli bättre omtyckt om jag var smal, om jag gick ner. Trots att jag var normalviktig, trots att jag var ett barn så bantade jag. Jag var smal då, men det fanns de som var smalare vilket triggade igång mig. Jag ville inte vara bland de normala, jag ville vara smalast, bäst. Jag strävade efter fel saker. Ville ha något att ta kontroll över. Jag hade en enrom tur, för vuxna i min omgivning stoppade mitt beteende i tid - innan jag hamnade för djupt ner i det. Jag fick flytta till en jourfamilj, blev serverad frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag är evigt tacksam för det, vill inte ens tänka på vart jag kunde vara nu annars. Det är hemskt att barn ska behöva ens tänka på kalorier, vad dem äter. Det är så fel.

Vi måste börja om, börja på ett nytt kapitel. Det här kommer inte hålla i längden. Vi måste sträva något bättre, hälsosammare. Modellerna i tidningarna borde inte vara underviktiga eller sjukligt smala. Dem borde vara normalviktiga. Barn läser dessa modetidningar, känner sig fula och feta - trots att dem inte har ett enda kilo i övervikt. Det har blivit fel någonstans. Så länge man äter ordentligt och tränar så finns det inte risk för att bli överviktig. Är man överviktig, så öka träningen och minska socker/kolhydrater med svält inte ner er. Det blir bara fel i slutändan. Samhället har något att kämpa för. Det kommer fler och fler generationer, fler barn och unga. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp i en värld där man eftersträvar size 0. Jag vill att mina barn ska få växa upp hälsosamt, och med bra förebilder. Vi kan ändra på det, tillsammans. Det är inte försent om vi gör något nu - innan det går alldes över gränsen. Vi människor har ett ansvar, ett ansvar att ta hand om varandra. Tillsammans kan vi förändra. Tillsammans förändrar vi!

Det finns två texter på maskrosbarns hemsida som jag känner igen mig till 100% i. Kände exakt så på speciellt högstadiet. Om ni vill kan ni gå in och läsa här:

Text 1

Text 2

Om en vecka är det allhelgona. Då är jag i Stockholm. Allhelgona är alltid lite speciellt, lite sorgset. En dag man får tänka på alla fina människor som lämnat. Fina människor. Jag tänker rätt ofta på Elise. Hon var fin. Helt underbar. Bara 17år. Elise var som en storasyster. Någon som förstod, gav råd och föklarade saker. Elise fanns där när jag inte hade någon annan. Hon räddade mig många gånger. Världens finaste. Hon är en ängel nu. De finaste av dem alla. Tårarna rinner fortfarande ibland på kvällen när jag tänker på henne. Man ska inte få canser. Speciellt inte barn. Jag älskar dig Elise. Och saknar. Enormt. Ikväll ska jag tända ljus. Tända ljus bara för dig. För du är saknad och så älskad. Finaste syster min. Jag är evigt tacksam. Tacksam över den tid vi fick tillsammans. Du finns ännu. Du bor i mitt hjärta. Mer än 1 år har passerat. Inte utan dig. Utan du har funnits med mig de thär året. Du är funnits i mina minnen och tankar. Inom mig. Vila i frid älskade. <3

Båda mina systrar sitter i soffan brevid mig. Sjukt länge sen vi alla 3 i syskonskaran var samlade såhär. Underbart. Det som är så självklart för andra, betyder världen för mig. Livet är inte bara fullt med självklarheter, det finns så sjukt mycket som kan gå fel, vara fel. Just i såna stunder då jag verkligen känner att jag får vara nära mina systrar är jag lycklig. Vi har en helt annan relation till varandra idag är vi haft tidigare. Vi är liksom tajtare och kan lita mer på varandra. Jag och min storasyster kan sitta och prata om hur vi känner, med varann, vilket aldrig hänt förut. Jag märker att vi har många liknande tankar och känslor kring våra föräldrar och våran uppväxt. Hon vet exakt hur det sett ut hemma hos oss. Visst har vi haft olika syn på saker, upplevt saker på olika sätt - men vi har båda sett detsamma. Jag är så glad att jag iallafall kan få ha en sådan här bra relation till mina systrar, asså det betyder verkligen allt. Jag saknar ofta speciellt min mamma, enormt. Jag är i den åldern där man behöver en mamma. Jag har ingen mamma jag kan gå till när jag är ledsen över något, eller när allt inom mig är kaos. Jag har otroligt fina människor runt mig, vilket jag är tacksam för, men trots att dem betyder mycket så kan ingen ta min mammas plats. Ingen kan ta den platsen, för inom mig finns en stor plats som föralltid kommer tillhöra henne. Min pappa saknar jag såklart också, väldigt mycket. Det är liksom han som alltid funnits där, gjort roliga saker med mig. Klart det är jobbigt, väldigtväldigt ofta. Jag kan gråta över allt som vart bra, saknaden, men kan också vara lättad för att jag nu är ur det som inte var så bra hemma. Jag vet att jag klarar mig, har som stått väldigt mycket på mina egna ben under alla år trots att det stormat rejält. Jag vill visa, vill bevisa att det visst går att göra något bra av sitt liv trots en svår uppväxt. Att det går att bryta gamla mönster och gå vidare i livet, bygga upp något nytt, fint med hjälp av erfarenheterna man fått under åren. Mina drömmar nu är att ta mig igenoom skolan med hyffsade betyg i alla ämnen. Sen vill jag volontärarbeta och resa innan jag börjar plugga vidare. Jag hade kunnat tänka mig att bo i Stockholm något år eftersom jag älskar staden plus att jag gillar när det är liv runt mig, när det händer något och att träffa nya människor.  Jag vill plugga till socionom i Umeå, för att sedan kunna hjälpa andra barn och unga som har varteller är i liknande situationer som jag själv vart i. Jag har drömmar jag vill uppnå, som jag kämpar för. En dag kommer jag kunna må bra igen och leva det liv jag själv byggt upp. Jag tror på min framtid, tack vare det jag kommit så långt. Utan drömmar eller hopp hade jag inte stått här idag, det är jag säker på.

Tro på dig själv - det kommer ta dig långt!

Haft mycket nu, men inser ändå att jag nästan alltid lyckas trots att jag känner att många saker inte kommer gå, eller att jag verkligen inte orkar. Jag har pluggat nu ett tag. Vissa saker sitter ännu inte, men faktiskt har det mesta fastnat trots att det känns som om jag inte kan något om hur Sverige styrs. Gång på gång Lyckas jag på nåt konstigt sätt motbevisa mig själv. Provet kommer gå bra imorgon, även om jag kanske inte kommer kunna svara på alla frågor som de 65 poäng provet kommer bestå av. Även om det skulle gå helt åt skogen, har jag ändå chans att klara skolan. Jag tror min press på mig själv väldigt ofta är alldeles för hög. Ibland är det bra, och ibland sämre. Men nu känner jag verkligen att jag måste lugna ner mig för att kunna orka. Som tur är har vi lov nästa vecka, då ska jag bara vila ut - för en gångs skull.

Pratade även med bästaste Sandra för ett tag sen, så mysigt. Snart ses vi alla igen, underbart om något. Tack för att ni inte slutar tro på mig, fast jag inte lyckas alla gånger. Så värdefullt att ha den turen att få vara en del av maskrosbarn och att ni är en viktig del av mig. Fick lite extra energi av samtalet, kraft till att orka plugga det sista nu innan lovet. Så fint och behövligt. Finaste människor. <3