Dricker té. Tänkertänkertänker. Jag måste plugga. Jag orkar inte. Jag vet att jag måste, jag vet vet vet hur mycket jag måste klara skolan. Jag försöker, men inte tillräckligt. Orken tar slut just när den har kommit. Jag andas kall frisk luft, i hopp om att få yttiligare lite energi, lite till energi till att orka plugga. Mitt liv går för tillfället ut på skolan. Är så pressad och min kropp börjar säga ifrån. Stressen har liksom tagit över, allt jag måste göra men som jag inte orkar med. Alla som förväntar sig massor av en, men också jag själv som vill mer än jag klarar av. Jag måste orka, jag har inget val men det går ju inte. Det. Går. Inte. Jo, jag försöker, hela tiden. Ser ni inte hur otroligt mycket jag kämpar varenda sekund? Jag blir sedd som en som inte bryr sig om skolan, men jo - jag bryr mig. Skolan är typ det enda i mitt liv jag faktiskt kan göra något åt - men har så sjukt mycket viktigare att tänka på, så alla krafter bara försvinner. Ångesten äter upp mig inifrån, för jag känner mig så otillräcklig, så fruktansvärt dålig som inte gör allt det där jag borde, allt det alla andra orkar göra. Får varje dag höra att det är upp till mig att orka, att ta tag i skolan. Det vet jag ju, klart ingen annan kan göra det åt mig. Jag kommer försöka. Just nu har jag så mycket att göra på sjukt kort tid, så jag vet att det inte kommer gå. Jag kan faktiskt inte, är bara människa. Jag är inte negativ, bara realistisk Jag vet att jag är dålig som inte orkar visa att jag bryr mig, jag känner det själv hela tiden. Jag vill avsluta inlägget med att säga ''nu ska jag plugga.'' Men trots att jag har otroligt många sidor att plugga in inför provet imorgon, så kommer jag tyvärr inte orka det. Mina krafter har tagit slut. Jag vet att jag inte kan skita i allt, jag vet vad jag måste. Men det går tyvärr inte. Jag kommer inte kunna göra det där provet imorgon, för jag kan ju inget. Jag kan inte ens det trots att jag har försökt, trots att jag lagt ner tid på att plugga. Kan inte ta in mer information, får inte in mer i skallen. Jag bara känner hur jag inte räcker till. Orkar varken det jag måste, borde eller vill. Så ja, det känns lite onödigt just nu med allt. Vill bara vila, men på något sätt måste jag snabbt försöka hitta krafter för jag måste göra prov imorgon, och jag måste klara det bra också.

Mitt i all röra ska jag prioritera skolan. Kommit till en period där jag tänker för mycket på allt. Det är svårt att bara försöka koppla bort sitt privatliv och fokusera helt på lektioner när man lever såhär. Jag försöker kämpa, för det är de enda jag kan göra. Försöka. Göra mitt bästa. Det kommer komma bättre perioder snart, måste bara stå ut och försöka vara stark. 1 vecka till, sen får jag vila.

Om ca 1 vecka är jag med min maskrosfamilj igen, så underbart. Känslan går inte att beskriva, det är lika magiskt varje gång. Kärlek, trygghet och omtanke. Skratt och tårar. Lekar och viktiga samtal. Varje gång jag inte är där, saknar jag alla. Längtar tills vi ses, vi är kärlek och lycka. Hos er är jag mig själv, vågar visa exakt hur jag känner och tänker. Jag blir respekterad och lyssnad på. Tillsammans är vi allt fint, allt ljust. Maskrosbarn är det jag bara trodde fanns i drömmar, så magiskt. Jag älskar er alla mer än ord någonsin räcker till, ni räddade mitt liv och min framtid - främst genom att bara tro på mig. Det är så otroligt stort, går inte att förklara utan måste upplevas.

Nu ska jag försöka koppla bort alla tankar och plugga lite. Känner press verkligen för mycket som ska läsas in på så få dagar. Aja, ska fixa lite té eller kaffe och sen försöka komma igång.

Kram! <3

Gud,

ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.

Dem här raderna betyder så mycket för mig, det är det jag försöker leva mitt liv efter. Det är omöjligt att följa, men man misslyckas inte heller av att göra allt för att försöka leva sitt liv efter sinnesrobönen. Den är ju så sann, och jag tror att dem som försöker acceptera, förändra och gå vidare mår så mycket bättre än de människor som lever i sitt förflutna utan att ta tag i sitt liv.

Jag försöker varje dag acceptera mitt förflutna och att jag inte kan ändra på mina föräldrar. Men jag försöker även förändra det jag kan, tillexempel min syn på mina föräldrar och min nuvarande situation med kompisar, träning och skola. Det är stor skillnad mellan det man kan förändra och det man inte kan göra något åt. Det är inte bra att sitta och föröka komma på lösningar på saker som du aldrig ens kommer kunna påverka, lägg den energin på dig själv istället. Hur vill DU må? Vad vill DU göra på din fritid? Vad vill DU göra i framtiden? Vad siktar DU på för betyg? Det är viktigt att försöka drömma, ha något att sträva efter som man faktiskt kan uppnå också. Har man saker man vill ändra, men inte kan och inte accepterar det så kommer man må dåligt. Man kommer inte kunna gå vidare med sig själv då heller. Ta tillvara på det bra i ditt liv, förändra det du kan, följ dina drömmar och acceptera det du inte kan påverka.

Acceptans är nyckeln till lycka.

När jag hör ordet förändring, tänker jag på det senaste året. Alltså, helt otroligt vilka framsteg jag gjort ändå, är inte samma person. De som lärt känna mig nu i år, kan nog inte tänka sig mig för bara ett år sen, och mina väner jag haft en längre period har verkligen bekräftat att jag förändrats. I början på högstadiet, fram till sommaren i åttan var jag tyst, tillbakadragen, skrattade nästan aldrig, drog mig undan, gjorde aldrig saker för mig själv och mådde mycket dåligt. Efter maskorlägret sommaren 2011 förändrades något stort i mig. Jag lärde mig visa känslor - på riktigt, jag vågade vara glad, ledsen och beviken, jag insåg att jag är viktigast i mitt liv, att jag har rätt att må bra, jag blev gladare som person för jag lärde mig att jag har rätt till det, jag tog för mig mer och började göra saker som fick mig att må bra. Innan jag åkte på lägret hade jag inte visat äkta känslor på flera år, hade inte vågat eller kunnat. Nu efteråt är jag en väldigt känslosam person. Maskrosbarn förändrade mitt liv, alltså jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte satte mig på tåget den 3 augusti 2011. Vem hade jag vart? Var hade jag bott? Hur hade jag mått? Jag kan tänka mig det, men innerst inne vet jag ju inte. Jag är idag en väldigt glad och öppen person, sprallig men ändå lugn och mogen. Jag har mina sämre perioder som alla, men innerst inne mår jag oftast hyffsat bra. Jag valde att ta tag i mitt liv, det har tagit lång tid men det var värt det. Jag har kämpat i över 10 år, bearbetat, gråtit och sörjt. Man måste tillåta sig själv att falla, att vara svag för att sedan orka vara stark. Man måste låta sig själv må bra, trots att andra i ens omgivning mår skit. Jag har tagit mig ur det värsta, och har en bra och stabil tillvaro just nu och en ljus framtid. Jag har inget att sörja över, för det ligger bakom mig. Visst kan jag va ledsen och kanske har jag lång väg kvar, många hinder at ta mig förbi men jag vet att jag kan och att jag orkar ta mig genom det här. Jag har inte gett upp än, så varför skulle jag göra det nu när jag redan kommit så långt? Jag har lärt mig redan som liten att livet inte är en dans på rosor, men jag vet också att jag själv faktiskt kan förändra mitt liv. Jag kan inte förändra mina föräldrar, eller det som varit men jag kan förändra min syn på mina föräldrar och på min uppväxt. Jag kan välja att ta tillvara på mina erfarenheter och hjälpa andra. Jag kan också förändra mig själv, hur jag vill må och hur min framtid ska se ut. Det kan ta tid, men jag har mitt liv i mina händer. Jag har haft det dåligt under hela min uppväxt i princip, men det hindrar mig inte från att må bra och få en fin framtid. Ärren i själen kommer alltid att finnas kvar, minnena kommer aldrig försvinna, men allt blir vad man gör det till verkligen. Jag kan ta med mig det bra från barndomen ut i vuxenlivet, och rätta till det mindre bra. Jag vet att det är möjligt att förändra sig och sin syn på saker, för under det här året har jag förändrats. Jag har klättrat mer än jag ramlat, och jag har mått bättre mer än jag mått dåligt. Inget av det som hänt är mitt fel trots att det ofta känns så, men jag måste försöka acceptera min uppväxt och lära mig leva med allt. Tro mig, du kan om du vill för endast du själv bestämmer över ditt liv, dina mål och dina drömmar!

Det har gått 2 år sen jag flyttade hemifrån, det har gått 8 månader sen jag pratade med/messade någon av mina föräldrar. Det är väl klart det är svårt, även fast jag ine visar det. Jag är så sjukt duktig på att hålla fasaden tätt, mest för att jag gjort det hela livet. Vågar inte släppa nån för nära, känns som att ingen ändå kommer ens försöka förstå. Det är jobbigt för mig att se reaktioner, folk som inte orkar ta emot utan säger ''förstår om du inte orkar prata om det.'' eller byter samtalsämne. Visst kanske är det svårt, men det är en stor del av mig. Det handlar om min utveckling, om jag som person. Det kommer alltid ha en viss betydelse i mitt liv. Jag kommer aldrig kunna bli den 'normala', den folk vill att jag ska vara. Jag kommer inte alltid orka hålla masken, hålla perfektionen uppe. Jag har lärt mig med tiden, lärt mig dölja den inre smärtan och dra på ett stort leende för att få folk att slippa oroa sig. Försökt nu så länge att bara sopa problemen under mattan, men har insett att jag kommer ju ingenstans med det. Vet ni hur mycket jag saknar dem varje dag? Det gör rättut sagt ont. Ont att inte veta hur ni mår, hur ni har det, om ni jobbar eller vars ni bor. Det är inte så konstigt att jag inte alltid orkar göra alla mattetal, eller läsa alla glosor. Jag har så mycket i mitt liv som tar över tankarna hela tiden, som gör mitt psyke förlamat. Jag mår bättre än på flera år, jag gör verkligen det. Men jag kommer inte alltid orka prestera på topp. Jag vill inte skylla på min uppväxt, men det är iallafall nån sorts förklaring. Klart jag fortsäter kämpa, hela tiden. Det kommer ju bli bättre, jag vet ju det. Jag kommer få se dem igen, kommer kunna prata med dem en dag. Jag kan inte förklara känslorna, hur mycket jag än försöker. Allt måste ut ur mig, annars går jag sönder. Att skriva är mitt sätt att få bearbeta och få ut mina känslor.

Fick föresten en present av mina föräldrar, blev så glad. Mamma hade stickat vantar, hon hade lag ner sin tid för att jag skulle få vantar. Det är lycka för mig verkligen, bara att de kom ihåg och ville visa mig att dem tänkt på mig. Gjorde min dag, uppskattade det så mycket att jag gick till affären och köpte en present och ett kort som tack. Vill visa min uppskattning, att jag älskar dem. Det kommer bli ljusare igen, även om det känns långt bort nu så kommer det bli bra.

I helg har jag umgåtts en hel del med min fina lillasyster. Så underbart. Vi har egentligen inte gjort något speciellt, men vi har fått vara med varann vilket är det som har någon betydelse. Annars ses vi ju knappt alls. Vi hinner inte på veckorna, båda går i skolan och när man kommer hem därifrån är man typ helt slut, eller måste plugga. Tiden räcker aldrig till det jag vill hinna med. Som tur är har vi inte så långt avstånd mellan oss, och kan lätt ta oss till varann på helger och sånt. Så sjukt mysigt att bara få umgås med henne. Johanna, du är mitt allt och jag älskar dig villkorlöst mycket. Du vet det. Allra käraste syster, tack för att du finns och gör jorden finare. Jag älskar dig. <3

ta min hand en gång, och jag släpper den aldrig

Jag saknar dig varje år, varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Ibland känns det svårare, ibland tänker jag inte så mycket på det. Du kommer ju alltid vara min mamma, och det är ju klart jag älskar dig. Jag mår bra trots förutsättningarna, men jag hade mått bättre om du tog steget att vara en del av mitt liv. Du vill ju helt säkert finnas där för mig, men det krävs mycket mer. Du måste kämpa för det, vela ta emot rätt hjälp. Jag kan inte förändra dig, även fast det är det jag vill allra mest. Jag kan inte finnas där just nu, även om jag hade velat. Jag måste leva vidare, försöka ta tag i mitt eget liv. Men en sak är säker vad som än händer - jag kommer alltid älska dig! <3

I need you.