När jag såg det här klippet nedan för första gången så grät jag. Therese är en förbild, någon att se upp till. Jag är glad att just jag fick möjligheten att träffa henne, alla andra ledare men främst alla ungdomar i min egen ålder som hade liknande problem som jag själv. Är så tacksam. Det betyder mer än någon kan tro. Maskrosbarn förändrar inte bara liv, dem hjälpte mig att rädda mitt liv. Det är magiskt och helt underbart. Går inte att förklara, utan måste upplevas. Helt otroligt. Blir så lycklig bara jag tänker på det. Vi är vinnare tillsammans, vi klarar allt. Så fantastiskt. Älskar er alla enormt, ni betyder helt otroligt mycket för mig.

Nu ber jag er offra 10 minuter av eran tid och kolla på klippet nedan. Lovar det är värt det. <3

Haft mycket nu, men inser ändå att jag nästan alltid lyckas trots att jag känner att många saker inte kommer gå, eller att jag verkligen inte orkar. Jag har pluggat nu ett tag. Vissa saker sitter ännu inte, men faktiskt har det mesta fastnat trots att det känns som om jag inte kan något om hur Sverige styrs. Gång på gång Lyckas jag på nåt konstigt sätt motbevisa mig själv. Provet kommer gå bra imorgon, även om jag kanske inte kommer kunna svara på alla frågor som de 65 poäng provet kommer bestå av. Även om det skulle gå helt åt skogen, har jag ändå chans att klara skolan. Jag tror min press på mig själv väldigt ofta är alldeles för hög. Ibland är det bra, och ibland sämre. Men nu känner jag verkligen att jag måste lugna ner mig för att kunna orka. Som tur är har vi lov nästa vecka, då ska jag bara vila ut - för en gångs skull.

Pratade även med bästaste Sandra för ett tag sen, så mysigt. Snart ses vi alla igen, underbart om något. Tack för att ni inte slutar tro på mig, fast jag inte lyckas alla gånger. Så värdefullt att ha den turen att få vara en del av maskrosbarn och att ni är en viktig del av mig. Fick lite extra energi av samtalet, kraft till att orka plugga det sista nu innan lovet. Så fint och behövligt. Finaste människor. <3

Mitt i all röra ska jag prioritera skolan. Kommit till en period där jag tänker för mycket på allt. Det är svårt att bara försöka koppla bort sitt privatliv och fokusera helt på lektioner när man lever såhär. Jag försöker kämpa, för det är de enda jag kan göra. Försöka. Göra mitt bästa. Det kommer komma bättre perioder snart, måste bara stå ut och försöka vara stark. 1 vecka till, sen får jag vila.

Om ca 1 vecka är jag med min maskrosfamilj igen, så underbart. Känslan går inte att beskriva, det är lika magiskt varje gång. Kärlek, trygghet och omtanke. Skratt och tårar. Lekar och viktiga samtal. Varje gång jag inte är där, saknar jag alla. Längtar tills vi ses, vi är kärlek och lycka. Hos er är jag mig själv, vågar visa exakt hur jag känner och tänker. Jag blir respekterad och lyssnad på. Tillsammans är vi allt fint, allt ljust. Maskrosbarn är det jag bara trodde fanns i drömmar, så magiskt. Jag älskar er alla mer än ord någonsin räcker till, ni räddade mitt liv och min framtid - främst genom att bara tro på mig. Det är så otroligt stort, går inte att förklara utan måste upplevas.

Nu ska jag försöka koppla bort alla tankar och plugga lite. Känner press verkligen för mycket som ska läsas in på så få dagar. Aja, ska fixa lite té eller kaffe och sen försöka komma igång.

Kram! <3

Gud,

ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.

Dem här raderna betyder så mycket för mig, det är det jag försöker leva mitt liv efter. Det är omöjligt att följa, men man misslyckas inte heller av att göra allt för att försöka leva sitt liv efter sinnesrobönen. Den är ju så sann, och jag tror att dem som försöker acceptera, förändra och gå vidare mår så mycket bättre än de människor som lever i sitt förflutna utan att ta tag i sitt liv.

Jag försöker varje dag acceptera mitt förflutna och att jag inte kan ändra på mina föräldrar. Men jag försöker även förändra det jag kan, tillexempel min syn på mina föräldrar och min nuvarande situation med kompisar, träning och skola. Det är stor skillnad mellan det man kan förändra och det man inte kan göra något åt. Det är inte bra att sitta och föröka komma på lösningar på saker som du aldrig ens kommer kunna påverka, lägg den energin på dig själv istället. Hur vill DU må? Vad vill DU göra på din fritid? Vad vill DU göra i framtiden? Vad siktar DU på för betyg? Det är viktigt att försöka drömma, ha något att sträva efter som man faktiskt kan uppnå också. Har man saker man vill ändra, men inte kan och inte accepterar det så kommer man må dåligt. Man kommer inte kunna gå vidare med sig själv då heller. Ta tillvara på det bra i ditt liv, förändra det du kan, följ dina drömmar och acceptera det du inte kan påverka.

Acceptans är nyckeln till lycka.

I miss all of you! Finaste människor!!! <3

När jag hör ordet förändring, tänker jag på det senaste året. Alltså, helt otroligt vilka framsteg jag gjort ändå, är inte samma person. De som lärt känna mig nu i år, kan nog inte tänka sig mig för bara ett år sen, och mina väner jag haft en längre period har verkligen bekräftat att jag förändrats. I början på högstadiet, fram till sommaren i åttan var jag tyst, tillbakadragen, skrattade nästan aldrig, drog mig undan, gjorde aldrig saker för mig själv och mådde mycket dåligt. Efter maskorlägret sommaren 2011 förändrades något stort i mig. Jag lärde mig visa känslor - på riktigt, jag vågade vara glad, ledsen och beviken, jag insåg att jag är viktigast i mitt liv, att jag har rätt att må bra, jag blev gladare som person för jag lärde mig att jag har rätt till det, jag tog för mig mer och började göra saker som fick mig att må bra. Innan jag åkte på lägret hade jag inte visat äkta känslor på flera år, hade inte vågat eller kunnat. Nu efteråt är jag en väldigt känslosam person. Maskrosbarn förändrade mitt liv, alltså jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte satte mig på tåget den 3 augusti 2011. Vem hade jag vart? Var hade jag bott? Hur hade jag mått? Jag kan tänka mig det, men innerst inne vet jag ju inte. Jag är idag en väldigt glad och öppen person, sprallig men ändå lugn och mogen. Jag har mina sämre perioder som alla, men innerst inne mår jag oftast hyffsat bra. Jag valde att ta tag i mitt liv, det har tagit lång tid men det var värt det. Jag har kämpat i över 10 år, bearbetat, gråtit och sörjt. Man måste tillåta sig själv att falla, att vara svag för att sedan orka vara stark. Man måste låta sig själv må bra, trots att andra i ens omgivning mår skit. Jag har tagit mig ur det värsta, och har en bra och stabil tillvaro just nu och en ljus framtid. Jag har inget att sörja över, för det ligger bakom mig. Visst kan jag va ledsen och kanske har jag lång väg kvar, många hinder at ta mig förbi men jag vet att jag kan och att jag orkar ta mig genom det här. Jag har inte gett upp än, så varför skulle jag göra det nu när jag redan kommit så långt? Jag har lärt mig redan som liten att livet inte är en dans på rosor, men jag vet också att jag själv faktiskt kan förändra mitt liv. Jag kan inte förändra mina föräldrar, eller det som varit men jag kan förändra min syn på mina föräldrar och på min uppväxt. Jag kan välja att ta tillvara på mina erfarenheter och hjälpa andra. Jag kan också förändra mig själv, hur jag vill må och hur min framtid ska se ut. Det kan ta tid, men jag har mitt liv i mina händer. Jag har haft det dåligt under hela min uppväxt i princip, men det hindrar mig inte från att må bra och få en fin framtid. Ärren i själen kommer alltid att finnas kvar, minnena kommer aldrig försvinna, men allt blir vad man gör det till verkligen. Jag kan ta med mig det bra från barndomen ut i vuxenlivet, och rätta till det mindre bra. Jag vet att det är möjligt att förändra sig och sin syn på saker, för under det här året har jag förändrats. Jag har klättrat mer än jag ramlat, och jag har mått bättre mer än jag mått dåligt. Inget av det som hänt är mitt fel trots att det ofta känns så, men jag måste försöka acceptera min uppväxt och lära mig leva med allt. Tro mig, du kan om du vill för endast du själv bestämmer över ditt liv, dina mål och dina drömmar!

1 månad kvar. Sen får jag åka hem till Maskrosbarn igen. Gråta, skratta, mysa, vara galen och bli omhändertagen. Jag behöver er, saknar alla så otroligt mycket. Behöver komma hem till värmen, bli tagen i famn och få vara liten. Snart ses vi. Jag älskar er! <3

Skolan. Familjen. Livet. Ja, allt går bara vidare.

Skolan går väl bra, orkar dock inte ta tag i exakt all som harmed talföljder, studieteknik, membran och kontinalplattor allt för hårt. Jag gör det jag måste, gör bort allt på lektionerna i princip. Pallar inte jobba hemma, när jag kommer hem vill jag bara andas ut, ta det lungt och slippa tänka på allt som bombaderar min hjärna under lektionerna. Jag måste få andas ut, vila, slippa tänka några timmar per dag för att ens orka tänka på skolan. Men ska ändå försöka ta hem lite geografi och matte för tt göra en liten del hemma. Göra det jag orkar, innan det tar stopp.

Familjen. Ja, händer inte mycket på den fronten. Börjat träna bootcamp/kettleball med min lillasyster, hur härligt som helst att få lite tid med henne i veckan, då vi gör något tillsammans. Så behövligt för att jag ens ska orka stå på mina egna ben, göra något jag mår bra av. Försöker väl träffa henne så ofta jag orkar, mest på helger blir det väl, och nu på träningarna. Jag tror vi båda är så trötta efter långa skoldagar, så blir inte av att träffas annars så mycket på veckodagarna. Storasyrran pratar jag väl mest i telefon med, hon bor ju ca 8 mil härifrån, så är lite svårt att träffas så ofta. Åker iallafall dit i helg och hälsar på. Blir nog jättebra. Har saknat henne så otroligt mycket. Fatta mysigt vi kommer ha det!! Mamma och pappa har jag inte hört så mycket av, har väl fått höra lite grann av folk runt omkring mig, men inte destomer. Hoppas självklart det ska bli ändring där, men jag kan tyvärr inte göra så mycket åt saken. Ligger inte i mina händer. Aja, men det löser nog sig så småning om.

Livet rullar på i allt för hastig takt. Rätt så skönt trots allt. Snart är det återträff med maskrosbarn igen, så underbart. Längtar typ ihjäl mig. Bara få kramas och mysa.. Åh. Tur att det inte är allt för många dagar kvar iallafall. Jag själv mår faktiskt bra, älskar att leva livet och få känna en känsla av lycka så ofta som jag faktiskt gör. Bara skratta åt allt och inget. Visst finns det tuffa stunder, men inte ofta det händer att jag verkligen mår dåligt. Så det är ju riktigt skönt. Härligt med träningen och allt, precis vad jag behövde efter långa skoldagar och tuffa perioder. Älskar verkligen att få ansträngamig fysiskt. Känslan efteråt. Verkligen obeskrivligt skönt.

Nu sitter jag och lyssnar på musik, börjar idrotten om ett tag. Vi har bara teori på idrotten idag, så är ju rätt så chill. Ikväll blir det kettelball igen, fett kul!! :)

Ha det bäst! Kraaam. <3