Kommit hem från min maskrosfamilj i måndags. Vi tillbringade ännu 4 helt underbara dagar tillsammans. Delat med oss av erfarenheter, glädje, sorg, galenskap, kärlek och omtanke. Blivit ännu starkare, börjat hålla varandra ännu hårdare, fått fler och starkare band, utvecklats och fått större förtroende. Det är så otroligt magisk känsla. Inte många människor jag känner mig så trygg med som maskrosbarn. Jag har fått prata ut, fått vara glad och ledsen, har fått vara ett barn, och släppa allt ansvar. Det är stort! Att åka från, och komma till vardagen igen är väldigt svårt. Men under tiden tillsammans har man samlat så mycket psykisk energi, så man orkar tills vi ses igen. Även om det efter en tid blir svårare och svårare att vänta, så vet man att det är snart, även om det känns länge. Man kan alltid ringa och ha kontakt, för vi lämnar inte varandra, trots att vi alla inte bor så nära. Avståden har ingen betydelse i hur mycket man bryr sig om, och älskar varandra. För det är bara några siffror. Tack för att ni finns i mitt liv, både när det är som svårast, eller när det är bra. Vi finns alltid för varandra i vått och torrt, det är skönt att det är så, för då behöver man aldrig känna sig ensam. <3

I eftermiddag åker jag till Luleå, och därifrån med buss till Älvsbyn, fortsätter från Älvsbyn med tåget till Stockholm. Är framme imorgon lite före halv 11.. Myys! Lite man kommer krama sönder alla. <3

Ska om en stund fara ut och springa, sen hoppa i duschen, dra och käka, och sen far vi. Den här dagen, har och kommer gå snabbt verkligen. Härligt.

Så sjukt vad fort tiden gått ändå.. Nnär jag kom hem från lägret i sommar, så kändes det så länge tills vi skulle ses igen, så man trodde nästan inte ens det skulle hända. Men nu är dagen äntligen här. Underbart! <3

Hej alla fina!

Idag har jag inte gjort så jätte mycket. Vart till Pajala en sväng & haft det trevligt. Har nyss käkat pizza, och ska snart börja skriva på referatet, som skulle vart inne för typ 3 år sen. Kan ju säga att jag känner mig en aning dålig, när det gäller skolan. Har verkligen inte haft medvind där nu dom senaste veckorna, men det kommer jag nog ta igen nu efter höstlovet. För om 3 dagar åker jag hem till min fina, underbara, bästa och älskade maskrosfamilj. Och där får jag energi och kraft. För där finns det jag behöver: Förståelse, kärlek och omtanke. Det betyder så mycket. Det gör mig så hel. Lycklig. Utan er hade jag inte vart den person jag nu är, för ni hjälpte mig att bygga upp mig själv. Ni betyder så otroligt mycket i mitt liv. Går ej med ord att förklara.

Imorgon åker jag med syrran, och Sara till Ylläs, vi ska till Saga och bada. Myys. Och sen på onsdag ska jag börja packa lite smått, och på torsdag kväll åker jag. Wonderful!

Aja, NU ska jag faktiskt ta och börja med referatet, för tyvärr kan den inte skriva klart sig själv. Synd men sant.

Massamassa bamsekramar, så hörs vi när jag har tid och ork att skriva på den hära väldigt tomma bloggen.

Hade BÄST!

Och glöm inte: Du klarar allt, endast du sätter gränser.

Pusshej! <3

Ni får mig att känna att jag finns. Att jag inte är på låtsas.

Det är inte lätt att finnas och må bra, när det aldrig är bra omkring en. Man kämpar och kämpar mot alla motgångar, man har svåra val framför sig jämt, vägskälen är många, och förväntningarna på en höga.

Jag är stolt över mig själv över allt jag tagit mig genom. Och jag vet att det finns många i min situation som inte orkar eller vågar ta tag i sitt liv, och förnekar att dom mår dåligt. Jag står för det jag vart med om, jag vill inte förneka det. Men vet ni? Man får så sjukt mycket skit för att man erskänner och vill gå vidare. För att man haft det jobbigt, och inte mår helt okej. Då är man längre inte värd lika mycket som andra, rykterna är många, och ingen vågar ta ens hand och stå på ens sida, vilket gör allt ännu jobbigare, för när man är i min situation är allt man behöver en vän som aldrig släpper ens hand.

Jag mår mycket bättre nu idag, än vad jag gjorde för typ ett år sen, och längre bak, därför att jag nu accepterat mitt förflutna och gått vidare. Det är ju inte helt lätt alltid, och man tvekar många gånger, och vågar inte lita på sig själv. Men jag försöker iallafall. Jag orkar inte alltid vara glad, därför att jag inte alltid mår bra. Ingen mår bra jämt? Men jag försöker ta tag i vardagen iallafall, som att gå till skolan, ta hand om läxor, vara med min familj och vänner. Jag vill inte bli sjuk, och börja må asdåligt under hela mitt liv, därför jag har sett alla baksidor av det. Därför försöker jag göra saker som för mig att må bra.

Våga visa att du finns, det är de som betyder något när allt är svart, att man inte är ensam. Största sveket är att inte se eller finnas.

''Jag är ett stolt maskrosbarn. Tog mig igenom all skit, smärta och hat. Nu är jag påväg uppåt, men det är svårt, för många gånger stöter man på problem, som drar en ner igen i havet. Men efter problemen lagt sig, så är jag påväg upp igen. Kommer en bit längre, för att dom tidigare problemen har jag löst (accepterat), och dom vet jag hur jag ska hantera, men vägen upp är svår, man möter på nya saker hela tiden, såna problem som man inte löst, och man blir nerdragen gång på gång, men kämpar sig ändå upp gång på gång. Det är att inte ge upp. Man kommer aldrig högst upp till toppen, för nya saker drar alltid ner en igen, men man kommer längre och längre upp, efter varje motgång, så sluta därför inte kämpa. Snart är du uppe. Tillsammans klarar vi allt, för vi är starka. Väldigt starka. Ta min hand en gång, och jag släpper den aldrig!''

  Du är vard att må bra, så ge inte upp. Det är de största sveket mot dig själv.

Hej alla fina.. <3

Just nu sitter jag och har no i skolan.. Vi har en aslång lektion. Inte sådär jätte kul kanske, men det funkar som allt annat. Jag letar fakta om telefonen och sånt, lite svårt att hitta, man måste kolla på massa sidor, och läsa massa grejer, vilket är sjukt trååk.

Men ah, det är ju ändå snart höstlov. Längtar sjuuuuukt mycket dit. Tänk att få träffa maskrosfamiljen igen? Hur nice som helst. Ååh. 50 dagar kvar dit nu. Vi kommer vara i Stockholm den här gången, vilken är lite tråkigt, för nu har Hälsingland blivit som ''hemma'', men det viktigaste är ändå att vi får vara tsm igen. Saknat alla er såå. Min och Camillas resa kommer ta rätt länge, förra gången tog det 16 timmar, och då åkte vi buss och tåg, men till stockholm är det ännu längre.. Haha. Men jag gör vad som helst, och åker hur långt som helst, huvudsaken är att jag får träffa dom innan jag går sönder av saknad. Älskar er. <3

Sen somnade en vän in förra veckan, vilken var väldigt jobbigt. Hon har betytt så mycket för mig och andra. Så otroligt snäll och underbar. Det är inte rättvist att det skulle hända. Hon som alltid fanns där, som jag alltid pratade med när det gjorde som ondast. Jag saknar dig Elise. Du var stark, och kämpade verkligen in i det sista. Allt tog du dig i genom. Du fattas mig! Älskar dig vännen! <3

Nu ska jag fortsätta jobba med NO.

Hejjdåå.

Massa kärlek! <3

När jag kom hem från lägret ville jag bara tillbaka.

Tillbaka till tryggheten.

Ni gav mig så otroligt mycket. Vi blev omhändertagna, bemötta med kärlek, trygga och gemenskapen bland oss var stor. Alltid när man ville prata, så fanns ni där. Det spelade ingen roll när vi ville prata, ni hade alltid tid. Jag sa saker som jag tidigare aldrig vågat prata om, för jag litar på er. Och ni vet vad jag pratar om, ni vet hur det känns. Det är så mycket lättare att prata med nån man är trygg med, och som verkligen vet hur det är.

Sen allt kul och galet vi gjort. Alla lekar, alla högtider, äventyr, mysstunder och galenheter. Man fick verkligen vara barn. Vi hade så galet skoj, gjorde saker man inte trodde man skulle våga, firade jul, nyår och födelsedagar. Det var min bästa julafton jag haft, även om det var jobbigt. Samma var det med födelsedagen. Och nyåret. Det var bäst.

Ni alla betyder så mycket, det går inte att beskriva med ord. Ni har hjälpt mig så otroligt mycket på vägen. Och vad man än berättade åt er, så stod ni kvar. Ni lämnade en inte. Ni är min familj. För det var ni som gav mig det jag aldrig tidigare fått. Kärlek och trygghet. Banden mellan oss, är band som ingen annan har. Något som inte går att beskriva, man måste uppleva det själv.

Sluta aldrig finnas, ni betyder så mycket, ni ger så mycket.

Jag älskar er!

Snart ses vi igen, saknade ni!