Et tag sen man skrev här sist, men inte hänt sådär jättemycket så ah.. Men iallafall så rullar allt på som vanligt. Hade en superfin helg tillsammans med världens bästa storasyster helt fantastiskt. Vi har väl mest tagit det lungt, pluggat, snackat och chillat. Blev väl även nån promenad men inte så mycket annat. Dock tycker jag att det är bäst när man inte gör så mycket, bara umgås liksom.

På söndag var det farsdag, jag firade inte min pappa. Annars har det alltid blivit av att iallafall ge nåt kort eller så, men jag skippade det i år. Vill att han ska göra sig förtjänt av det och så.. Aja, men kommer ju fler farsdagar, fler dagar han kan visa sina bra sidor och låta mig få känna dem. Det blir nog bättre en dag, vill inte sluta hoppas.

Nu sitter jag och lyssnar på musik. Har håla och borde plugga lite, så ska nog göra det. Har engelska redovisning imon, så måste skriva klart det jag ska säga och träna in det, plus att jag har ett 20-tal samhällsuppgifter kvar att göra. Men ja, brukar gå snabbt när jag väl satt igång så hinner nog med allt trots lite stress.

Vi hörs senare!!

en lite äldre bild.

Varför ska det vara så förbannat svårt att acceptera? Att inse? Att stå fast vid sin historia? Jag orkar inte vara tyst, även fast det skulle vara lättast för alla. Jag orkar inte låtsas som att allt är perfekt, när jag ändå är trasig i genom. Jag är oftast glad, positiv och ser framåt men jag kan också vara ledsen, arg och besviken. Oftast visar jag inte mina sämre sidor, orkar inte med att folk ska tycka synd om en. Jag försöker hålla fasaden, försöker hålla tätt för att ingen ska se mig som sämre och för att inte gå under. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp ett tag, tänka efter. Jag har så sjukt mycket att bearbeta, ta tag i för att jag ska kunna gå vidare. Oftast vet jag inte alls vart jag står, mitt liv känns så sjukt oförutsägbart, så osäkert. Försöker och försöker varje dag, för att orka ta tag i allt. Att gå till skolan, bara det är stort för mig. Jag borde egentligen vara stolt över att allt går hyffsat bra för mig, men kan inte vara det. Ser bara ner på mig själv, ser mina sämre sidor istället för dem bra. Tar åt mig av allt negativt, men har svårt att ta in när jag gjort något bra. Det är inte så lätt. Jag vill bara leva under normala förhållanden, ha den perfekta familjen. Jag vill inte dag efter dag bära upp en fasad som täcker allt det trasiga som finns under förklädnaden. Jag vill kunna vara jag, utan att behöva skämmas. Visst jag har det otroligt mycket bättre än många. Jag får mat varje dag, jag har en sjukt fin extrafamilj, jag har hela kläder och är rätt positiv. Jag har mycket men ändå saknas något stort, jag saknar föräldrar som tar hand om mig, respekterar och finns där. Det gör så otroligt ont att veta att dem finns, men ändå inte få ut något av det. Det svider inom mig att veta att jag kanske inte kommer kunna höra något av dem på länge. På den fronten är jag lång ifrån okej. Jag tror att en sådan sak är svår för andra att förstå. Alla dubbla känslor man har. Den enorma kärleken man känner till sina föräldrar, men hatet som ändå finns där för allt dem orsakat. Min värld har rasat alldeles för många gånger. Jag är ung, men har ändå gjort mer än många ens gör på en hel livstid. Ofta undrar jag varför. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är meningen? Det är svårt att svara på. Kanske är jag naiv som tror på att det finns en mening. Ung och dum som äldre hade sagt. Men jag tror faktiskt inte på att slumpen har orsakat allt, utan jag tror på något större. Om jag inte hade sett någon mening i allt som hänt, så har jag mycket svårt att tro att jag hade orkat ta mig så långt. Om allt som hände var meningslöst, hade jag gett upp för många år sedan. Men klart det finns meningar, annars hade jag inte kommit till jorden. Kanske ville Gud något speciellt med mitt liv. Jag tror jag fick mina erfarenheter från barndomen för att jag ska kunna förstå andra, hjälpa andra. Det är det jag vill göra. När jag är ''klar'' med mig själv, vill jag hjälpa andra som har det svårt. Hjälpa barn och unga som inte har det som ska vara en självklarhet för alla. Som inte har den där Svenska idylliska familjen, utan har levt ett liv liknande mitt. Jag kämpar för att kunna bli något. Varje dag är en kamp, varje timme. Men jag sitter där i skolan, tar mig igenom lektionerna och gör mitt bästa. För jag vet att jag behöver klara skolan innan jag kan förverkliga mina drömmar. Jag behöver en bra utbildning och det kommer jag få om jag fortsätter kriga. Det är inte omöjligt, för så länge jag får vakna upp till en ny dag - är allt möjligt.

Idag drog sig saknaden över mig som ett svart täcke. Såg familjebilder från bra minnen, gjorde fruktansvärt ont. Börja gråta, var helt borta bara. Ringde tillslut min storasyster, behövde nån som lyssnade. Det är svårt för andra att förstå hur fruktansvärt svårt det är, vilka jobbiga känslor som är inblandade. Det är snart 10 månader sen jag hörde något av mina föräldrar. Det är lång tid. Gör så förbannat ont många gånger och det är lätt att glömma bort anledningen till varför det är som det är. Nu mår jag bättre iallafall, har fått vara ledsen men också fått stöd. Så skönt. En sak vill jag säga mina föräldrar, en enda sak och det är att jag älskar er otroligt högt! Jag älskar er och kommer alltid göra det

Så sjukt less på allt snack om kalorier och viktnedgångar. Seriöst, ingen mår bra av det. Varför inte bara sträva efter att leva hälsosamt? Träna lagom, äta lagom. Det är så otroligt enkelt att bli fast. Bli fast i ätstörningar. Jag har sett alla baksidor av det, vilket gör mig rädd. Vart är den här världen påväg egentligen? 10 åringar börjar banta, för att passa in. Unga människor blir deprimerade för några extra kilon. Normal viktiga strävar efter att bli underviktiga, för det är ju så alla modeller ser ut. Jag blir så förbannad, så orolig. Jag var själv där ett tag, var sjukt nära på att tappa greppet, tappa balansen mellan en sund livsstil och en ohälsosam. Det är inte hälsosamt att äta för lite eller överträna. Det är farligt. I värsta fall kan det leda till döden, för unga människor. Är det verkligen värt att göra allt för att gå ner? Oftast börjar det med att man vil gå ner något kilo, men oj så lätt man blir fast. Kicken, känslan av att man kan. Man fastar, går ner kilo efter kilo. Det blir farligt tillslut. Visst det är inte hälsosamt att vara överviktig, men det är nästan värre att vara underviktig. Hamnar man i klorna på ätstörningen, kan det ta år att slå sig fri. Du kommer vara besatt, må dåligt, ha ångest och vara deprimerad över varje kalori du stoppar i dig. Tänk att inte kunna unna sig något gott utan att gå sönder av ångest efteråt. Är det bättre? Gör smalhet verkligen en lyckligare? Inte i överdrift. Du blir bara sjukare. Du blir fast.

När jag var 13 år, åt jag ett mål mat om dagen, ibland inte ens det. Jag mådde otroligt dåligt, fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle bli bättre omtyckt om jag var smal, om jag gick ner. Trots att jag var normalviktig, trots att jag var ett barn så bantade jag. Jag var smal då, men det fanns de som var smalare vilket triggade igång mig. Jag ville inte vara bland de normala, jag ville vara smalast, bäst. Jag strävade efter fel saker. Ville ha något att ta kontroll över. Jag hade en enrom tur, för vuxna i min omgivning stoppade mitt beteende i tid - innan jag hamnade för djupt ner i det. Jag fick flytta till en jourfamilj, blev serverad frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag är evigt tacksam för det, vill inte ens tänka på vart jag kunde vara nu annars. Det är hemskt att barn ska behöva ens tänka på kalorier, vad dem äter. Det är så fel.

Vi måste börja om, börja på ett nytt kapitel. Det här kommer inte hålla i längden. Vi måste sträva något bättre, hälsosammare. Modellerna i tidningarna borde inte vara underviktiga eller sjukligt smala. Dem borde vara normalviktiga. Barn läser dessa modetidningar, känner sig fula och feta - trots att dem inte har ett enda kilo i övervikt. Det har blivit fel någonstans. Så länge man äter ordentligt och tränar så finns det inte risk för att bli överviktig. Är man överviktig, så öka träningen och minska socker/kolhydrater med svält inte ner er. Det blir bara fel i slutändan. Samhället har något att kämpa för. Det kommer fler och fler generationer, fler barn och unga. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp i en värld där man eftersträvar size 0. Jag vill att mina barn ska få växa upp hälsosamt, och med bra förebilder. Vi kan ändra på det, tillsammans. Det är inte försent om vi gör något nu - innan det går alldes över gränsen. Vi människor har ett ansvar, ett ansvar att ta hand om varandra. Tillsammans kan vi förändra. Tillsammans förändrar vi!

Stannade hemma från skolan idag också, eftersom jag ännu känner mig rätt sliten. Mår iallafall bättre än igår, så imorgon blir det att försöka ta sig till skolan igen.

Ska strax kliva upp och fixa lite att äta, och sen lägga mig och läsa/vila.

/en trött å ofräsch tjäääj

Just nu sitter jag hemma i soffan och bara tar det chill. Gick och la mig igår vid 5 på eftermiddagen och vaknade ganska nyss. Sovit i ca 19 timmar. Skönt! Hatar dock att vara sjuk, missar onödigt i skolan. Känner mig lite bättre nu iallafall, så tror inte jag kommer vara hemma så mycket längre. Bra det! Ska nu gå och sova en stund, ovanligt trött. Bloggar bättre sen. Vi hörs!

Sitter just nu i skolan och har samhälls. Jag skriver ett bättre inlägg sen om min lägervitselse och lite bilder från det. (slänger även in en reklamfilm vi gjorde där) Lägret var iaf som vanligt helt sjukt underbart. Aja, ska fortsätta jobba med sh nu, vi hörs!

.. Sitter en trött men lycklig tjej.

Jag längtar ihjäl mig tills jag får krama alla fina människor igen. Åh. Så underbart att vi ses idag igen!