Av någon anledning hamnar jag ofta här när jag ska plugga egentligen. Sååå skumt. Gör liksom allt för att slippa tänka på gymnasiearbetet, inte bra. Men nu när jag ändå kikat in här så kan jag lika gärna skriva några rader.

Yes, vart ska vi börja? Imorse var det en supertrött Ann-Sofie som motigt steg upp ur sängen. Funderade på och sjukanmäla mig, men nepp - bara att bita i det sura äpplet och stiga upp. Väl uppe kastade jag i mig havregrynsgröt och sprang till bussen. Äntligen lite mer sömn. Väl i skolan hade vi religion och kollade en astråkig film om dödahavsrullarna. Gissa vem som höll på och somna mer än en gång? Kan ju säga att jag blundade större delen av den lektionen.. Extremt absitiös tjej här, verkligen. Så stolt över min insats. Hallå, borde jag inte få pris??

Yes. Sen hade vi typ.. inget mer den dan. Värt. Hade lika gärna kunnat fortsätta sova ju. Ingen träning blev det idag heller. Istället har jag vilat och vilat och vilat. Och just det, äta massa har jag också hunnit göra. (Gör jag annat än äter och sover?? Låter nästan inte så..) Nu är jag i alla fall i Soukolojärvi hos Andreas. Kollade på när han körde ett styrkepass här hos dem. Nu är han på hockey. Varför kan inte jag också få lite energi? Trodde jag tränade helt-okej, men bara äta upp de orden känner jag.

Märkte nu att jag börjat ungefär varje stycke med ''yes''. Fint. Jag vet. Behöver inte träna på mina svenskakunskaper heller, verkligen inte. Det var väl ungefär på lågstadiet man lärde sig att inte börja varje stycke med samma ord för att det inte ska bli enformigt? Är ju verkligen något jag tagit åt mig av.. Borde kanske plugga ändå så man blir smart nångång. Så, ja. Men lär ändå läsa bloggar istället. Men kan ju alltid säga att jag ska plugga, då låter jag ju lite duktig i alla fall. Perfekt! 

Mina förväntningar och farhågor inför detta år hör väldigt mycket ihop, vilket kanske egentligen inte är så konstigt. Ska skriva några punkter.

Förväntning: Ta körkort innan jag flyttar. För att det behövs helt enkelt.

Farhåga: Att misslyckas, inte vara nog motiverad eller faila på proven.

Jag vill ha körkortet, helt klart. Men jag är från topp till tå en sådan person som måste ha press på mig för att bli motiverad och göra något. Det skulle innebära att jag måste boka tid för proven för att ha en deadline. Men bokar jag prov kanske jag inte hinner lära mig allt inför dem och kommer då misslyckas, vilket jag mer eller mindre inte klarar av att göra då jag har vissa krav på mig själv. Men skulle det hända får man liksom hantera det då. Körkort ska jag i alla fall ha, annars lär det inte bli av alls.

Förväntning: Studenten och gå ut skolan. Friheten, alla nya dörrar som öppnas och så vidare.

Farhåga: Att lämna tryggheten innebärande rutiner, vänskapskretsen, bra lärare och så vidare.

Paniken över vad som komma skall. Är nog väldigt rädd för att bli sysslolös och sådär, vill verkligen hitta något att göra efter studenten, gärna direkt. Sen har jag fantastiska vänner just nu som jag gärna skulle spendera resten av livet tillsammans med. Att vi kommer ''splittras'' skrämmer mig enormt, och jag vet redan nu med mig att det kommer bli otroligt svårt att hitta sådana här guldkorn på nytt. Men man får ju göra det bästa av situationen helt enkelt! 

Förväntning: Jobba som praktikant på Maskrosbarn. En dröm som går i uppfyllelse.

Farhåga: Att inte räcka till. Behöver nog inte säga mer än så faktiskt.

Förväntning: Börja plugga socionomlinjen i Umeå. Socionom för att jag så gärna vill kunna hjälpa till och Umeå för att jag älskar staden.

Farhåga: Att jag inte kommer komma in på linjen.

Vad gör jag då, om jag inte kommer in? Antagligen söker jag in till våren igen, men vill verkligen komma in till hösten då jag är väldigt less på Pello och norrbotten för tillfället. Behöver nya miljöer känner jag, och nya rutiner. Dock finns ju lösningar på problemet och jag vet redan nu att jag kommer ha jobb om universitetet skiter sig. Men det är min dröm att få börja plugga, det jag vill allra mest. Så jag hoppashoppashoppas på positiva besked i juli.

Sedan har jag även privata förväntningar och farhågor. Bland annat att må så bra jag bara kan detta året och leva till 100%. Farhågorna för att inte kunna göra det är min ångest och att självkänslan ofta sviktar. Ska dock se till att jobba hårt på det under året för att kunna uppfylla de förväntningar jag har! Kommer nog förövrigt bli väldigt bra känner jag!

Godmorgon!

Idag är jag ''ledig'' från skolan, så skönt. Tog sovmorgon till nio, käkade lite havregrynsgröt och fixade med disken. Nu sitter jag på bussen mot Ötå. Tänkte träna lite. Blir axlar/triceps idag, inte mina favorit muskelgrupper att träna men måste ju göras. Och nu undrar ni säkert hur jag kan vara så osmart att åka till Ötå på min lediga dag när jag lika gärna kunnat vara hemma. Men sanningen är att har jag bestämt något så blir det så. Är väldigt principfast som person och vägrar att bryta mina egna bestämmelser om det inte behövs. Så bara att köra nu!

På tal om träning. Detta året har jag bestämt mig för att dra ner lite på tempot så att kroppen får återhämta sig ordentligt. Kör nu fyra pass styrketräning i veckan istället för sex. Extrem skillnad med orken. Nu gör man åtminstone sitt bästa på varje pass, så är skönt!

Sen har jag även ändrat kosten lite. Eller inte ändrat vad jag äter, men hur ofta. Har alltid slarvat med kost men nu har jag gett mig in på att äta minst fem gånger per dag. Även det gör ju att man har mer energi, och ett stort plus i kanten är att min mage mår så mycket bättre. Och en stor förändring för mig är att jag äter havregrynsgröt till frukost istället för mackor. Ett steg på vägen i alla fall (sen att jag äter macka hela tiden ändå är en annan sak, är ju så GOTT! ;)) Kommer aldrig bli vältränad.. Eller ja, vältränad på att äta är jag ju. *stolt*

Yes. Annars har jag inte så mycket till fritid just nu. Eller ja, skiter ju i att jag inte har det och gör massa saker ändå fast jag inte borde. Men egentligen ska jag bli typ nästan klar med mitt gymnasiearbete till nästa vecka. Heh, kommer ju gå svinbra. Dags att sluta kolla på dokumentärer och serier och tv och barnprogram och istället ta tag i plugget. Just det glömde nämna facebook och instagram och bloggen och alla andras bloggar. Plugga var det. Nästan tur min telefon slutat funka så jag får lite mindre distrahering i alla fall.

typ tre år sen?? saknar mitt hår i alla fall. och coca cola i glasflaska som syns i bild.

Hej!

Tänkte bara säga att jag inte glömt bort listan. Börjat skriva på inlägget om farhågor och förväntningar inför året, men tar lite tid då man vill tänka lite emellan också. Men kommer upp här de närmsta dagarna.

Idag startade jag dagen med ett morgonpass på gymmet. Blev lite rygg och mage. Tänkte att jag skriver övningarna ifall nån har brist på inspriration.

Rygg:

Latsdrag 8 reps x 4 set

En annan variant av latsdrag 10 reps x 3 set

Marklyft 8 reps x 5 set

Sittande rodd 8 reps x 3 set

Rygglyft i ''maskin'' 10 reps x 3 set

Mage:

Hängande benlyft 12 reps x 3 set

Sida mage i maskin 12 reps/sida x 2 set

Liggande benlyft 12 reps x 2 set

Sen har jag förutom träningen hunnit äta massa samt haft en lektion bestående av prat och gymnasiearbete om vartannat. Efter lunch bar det även av mot folketshus för teater. Sov mig igenom föreställningen, men fick berättat för mig i efterhand vad den handlade om. Den var helt okej enligt ryktena.

Vaknade på fredag morgon och min väckarklocka på mobilen hade inte ringt. Så tänkte kolla om jag slagit på den (vilket jag visste att jag gjort), men telefonen var bara svart. Trodde batteriet var slut så provade ladda, men det hjälpte ju inte. Försökt hela gårdagen och hela dagen idag och få igång den men inga framsteg än.. Så less. Återställt den via datorn och försök uppdatera men verkar ändå inte funka. I värsta fall blir det lagning eller köpa en ny. Känns otroligt surt då jag inte gjort något, den gav ju bara upp helt plötsligt. Irriterande om något! Så om nån nu försökt få tag på mig så vet ni varför jag inte svarat. Har ingen extratelefon heller så får överleva tills denna får liv igen. Lycka till Ann-Sofie. Verkligen.

Aja, nog om det. Idag har jag jobbat samt vart med Andreas. Nu är jag bara hemma och gör inte sådär extremt mycket. Imorgon är det jobb igen (wohoo)! Nej, men träffade en fin människa på jobbet idag så blev lite lagom glad. Vissa bara är sådär fantastiska och ger ny energi till en utan att ens veta om det själva! 

Yes. Inte så mycket mer att säga. Ska fortsätta bråka med iPhonen. Som om det ens är någon idé egentligen. Men envis som man är så. Haha, hejdå! 

När jag hade bott i mitt familjehem i cirka tre år så frågade mina ''fosterföräldrar'' vad jag skulle tycka om det kom ett till barn hit, en fyraårig pojke. Jag var väldigt öppen för förslaget och tyckte bara det skulle bli roligt. Bodde ju inte med mina systrar då, så tänkte väl att det blir spännande med lite liv i huset. Har dessutom alltid vart väldigt barnvänlig och storasysteraktig så för mig var det bara positivt. Såg framemot det väldigt mycket!

Nu har jag och min ''lillebror'' bott ihop i lite mer än ett år. Vissa dagar har vart lite jobbiga då jag inte är van vid en liten virvelvind som har mer energi än tusen motorer. Det har väl mest vart svårt med pluggandet och sådär, speciellt innan man vande sig vid att det sprangs runt och lekte och pratade dagarna i ända. Men med tiden har det blivit bättre och allt positivt överväger såklart. Han är en liten busunge som varje dag ger en ett léende på läpparna. Ens liv blev även mer innehållsrikt och man har fått göra allt från att bygga lego och spela datorspel till att dra rattkälke och leka vattenkrig. Är riktigt härligt ibland trots att man själv inte alltid har lika mycket energi och ork.

Jag tänker inte så mycket på att han inte är min biologiska lillebror. Är ungefär samma känsla som att jag inte tänker på att mitt familjehem inte är mina biologiska föräldrar. Allt blir liksom så naturligt automatiskt, speciellt när tiden går. För mig känns det som vilken familj som helt i princip och jag ser detta som min familj nu. Tänker inte så mycket i termerna biologisk och inte, utan familjer handlar inte bara om blodsband, handlar mer om kärlek, omtanke och trygghet tycker jag. Är riktigt glad över att jag fått möjlighet till allt detta och är glad över att fått chansen och bli storasyster på nytt vid sjutton års ålder!

Haft så himla mycket tankar i huvudet på sista tiden. Vad ska jag göra med mitt liv, med min framtid? Vill så gärna göra skillnad, främst för samhällets utsatta grupper. Men vill så mycket mer. Vill volontärarbeta och ge de som har det sämre ställt än en själv en möjlighet till skolgång, tak över huvudet, mat och rent vatten. Jag vill bli familjehem och ta emot och finnas där för barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar, bli en trygg förebild. Jag vill bli blodgivare för att kanske kunna rädda något liv. Sen vill jag jobba som socionom och vara en varm och personlig sådan som ger barn och unga trygghet, rätt hjälp och möjlighet att få sin röst hörd. Sen drömmer jag om att fixa en stor gård där jag kan ta emot ungdomar över helgen, sådana som behöver komma bort hemifrån bara för en stund och få en andningapaus. De som behöver prata av sig och bara behöver ett lyssnande öra. Jag vill även släppa en självbiografi och åka runt på skolor och föreläsa för att visa att det går att må bra, visa att det finns folk som förstår. Men även för myndigheter och förklara att de måste se barnen, måste lyssna och försöka sätta sig in i situationen. Sen vill jag ändra på Sveriges rättssystem, att det ska vara mer ödmjukt om det är barn som är offer, för nu är det inte helt bra.

Har så många drömmar och vill så mycket. Kan såklart inte rädda hela världen även om jag skulle vilja. Men en dag vill jag uppfylla de här drömmarna. Jag brinner för rättvisa, för lika värde, för mänskliga rättigheter. Är det något jag vill göra med mitt liv så är det att ge andra utsatta barn och unga de möjligheter jag själv inte fick. Men jag vill även ge tillbaka något till samhället för att jag själv ha haft turen att tillslut få ett bra liv. Alla människor förtjänar att må bra, och jag vill vara en av dem som visar det och försöker ändra i alla fall något till den riktningen. Få människor att förstå allas lika värde. För det är så himla viktigt.

Kanske låter jag väldigt naiv i andras öron. Men nej, jag tror inte jag är något supermänniska som kan förändra allt. Men jag har en brinnande vilja inom mig, en extrem drivkraft. Med hjälp av den har jag redan klarat mer än många kan föreställa sig. Och med hjälp av den vill jag fortsätta klara saker. Jag säger inte att jag kommer lyckas med allt, men jag kommer i alla fall försöka och göra mitt bästa. Om alla människor bara kunde göra det så skulle världen vara en finare plats. Många tror att deras insats inte gör skillnad, men det kan nog rädda mer än man tror. Gäller att göra det man kan. Har man t.ex en stabil familj med tid över så tycker jag att man ska ta emot familjehemsbarn och faktiskt ge de det som dem inte får hemma. Då har man i alla fall räddat ett liv. Är inte svårare än så, handlar bara om att våga öppna sina dörrar och satsa, inte bara låta andra sköta allt. Då sker ingen förändring eftersom många tänker likadant. Nu handlar det såklart inte bara om detta, utan om allt som handlar om de människor som har det sämre än en själv. Man kan väl åtminstone försöka göra något? Om så bara finnas där och visa att man bryr sig. En sådan liten sak kan betyda världen för någon. Önskar vi människor bara kunde vara lite mer öppna, lite mer varma och ödmjuka mot andra människor, kunna förstå vad vi kan åstadkomma i livet med bara lite vilja. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Socialtjänsten har ju som jag sagt tidigare vart inkopplad i vår familj, till och från, sen jag var fyra år. Hade en del stödinsatser där vi barn fick komma iväg hemifrån några timmar i veckan och grilla, bada, åka skidor osv. Ett tag hade vi även folk som var hemma hos oss på morgonen och såg till att vi kom iväg till skolan, åt frukost och dylikt. Sen var vi två gånger i veckan på ett ställe i Pajala där vi fick hjälp med läxor samt åt middag och fick prata av oss om det var något speciellt som hade hänt. Så hade en del hjälp under min barndom som jag och mina systrar hade stor nytta av. Problemet med den här hjälpen var inte att det inte funkade, det var det att mina föräldrar när som helst kunde säga upp den, vilket även hände. Det ledde till att vi hade hjälp till och från, vi barn hade inget att säga till om liksom. 

Pågrund av att hjälpinsatserna vi hade titt som tätt sades upp kände jag mig inte trygg med den och började därför må sämre (inte bara pågrund av det såklart, utan mycket annat spelade in), och att mina föräldrar inte tog emot hjälp för att må bättre. Jag hade liksom inte alltid någon att prata med, saknade stöd, åt dåligt, började skada mig själv, var borta från skolan och så vidare. Min skolkurator gjorde därför en orosanmälan och soc blev inkopplade än en gång. Lösningen på mitt problem skulle bli kontaktfamilj, något som båda mina föräldrar var med på. Det skulle innebär att jag var hos en annan familj ca två helger i månaden. Men mina föräldrar ångrade sig. Min socialsekreterar föreslog därför familjehem. Efter massa sökande efter ett hem fick jag tillslut efter ett och ett halvt års väntan flytta. Först bodde jag i två jourhem och sen kom jag till familjehemmet. Det var mycket blandade känslor kring detta men det kändes skönt att få komma till ett tryggare ställe.

Dock var även familjehemmet frivilligt och något som mina föräldrar kunde ta bort. Men de gjorde inte det. Dock var det mycket strul i början och vissa perioder bodde jag mer hos min pappa än i familjehemmet. I alla fall så trivdes jag bra i mitt nya hem, men jag var väldigt tillbakadragen och osäker. I början kunde jag inte ta fram frukost själv, inte vakna på morgonen om ingen annan var vaken, inte gå på toa om någon annan var hemma osv. Var väldigt liten i mig själv och otroligt trasig. Gjorde liksom allt jag kunde för att undvika konflikter och sa sällan vad jag tyckte. Det höll i sig ett tag..

Sommaren 2011 åkte jag på mitt första Maskrosbarnläger. Där berättade jag i princip allt om min barndom. En ny ororsanmälan gjordes till soc och i samma veva tog mina föräldrar tillbaka min familjehemsplacering. Men det hjälpte inte, för anmälan gjorde att både jag och mina två systrar, som då fortfarande bodde hemma, blev placerade med hjälp av LVU (lagen om vård av unga). Det var otroligt skönt och den oro jag känt i familjehemmet var bortblåst. Nu bodde mina systrar med mig och jag behövde inte oroa mig för dem. Jag kände mig även mer hemma när dem kom och blev tryggare.

Mina systrar bodde med mig i ca nio månader(?) innan dem flyttade till nya hem. Detta var även väldigt jobbigt till en början, men i slutändan ledde det till att vi kom varandra närmare än tidigare. Vi bråkade inte lika mycket och kunde änförtro oss till varandra på ett helt annat sätt. Var otroligt givande!

Nu har jag bott i mitt familjehem i fyra år, och självklart har det stundtals vart otroligt jobbigt. Känslan att inte kunna bo med sina egna föräldrar är väldigt smärtsam till en början, men man lär sig hantera det med tiden. Familjhemmet blev mitt nya hem och det känns helt naturligt nu. Är liksom som vilken familj som helst egentligen. 

Vill även tillägga att vägen till rätten att få rätt hjälp var väldigt lång. Jag och mina systrar har gått igenom en del rättsprocesser och förhandlingar för att kunna ha det så bra som vi har det idag. Inget barn bli placerat ''bara sådär'' utan det krävs en hel del för att socialtjänsten ska vidta de åtgärderna. I vårt fall var det tillslut det enda rimliga då allt annat vi testat inte funkade. Det behöver såklart inte gå såhär långt i de flesta fall, utan många familjer kan bli ''hela'' igen med insatser i hemmet.

Idag mår jag bra igen och det är till stor del tack vare flytten samt de samtalsinsatser jag fått i samband med den. Ids inte gå in på exakt hur jag mår bättre utan det har ni hört hundra gånger. Men är en helt annan människa idag, på många plan. Och det är jag extremt tacksam över. Alla människor kan förändras, mår man dåligt är man inte sig själv. Idag mår jag bra i jämförelse och kan därför vara den människa jag vill vara. Går inte att beskriva med ord, men mitt liv har kommit tillbaka!!!

Bilder säger tusen ord, så behöver inte säga mer!